Skål från ensamheten

Skål från ensamheten finns nu som bok!

2011-11-27T18:28:00.009+01:00

Hej alla!

Efter snart ett helt underbart år tillsammans med vår Vilgot började jag fundera på om man inte skulle kunna göra något bra och konstruktivt av min blogg. Inte minst för att Vilgot själv ska kunna läsa om hur hans mamma och pappa längtade efter honom när han blivit stor nog.

Sagt och gjort så började jag läsa och sortera i bloggen, göra lite kosmetiska ändringar här och var, välja ut texter och inlägg och sedan publicera det färdiga materialet på förlaget Vulcan. Nu är boken färdig och ligger nu för allmän försäljning på https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=54958.

Priset är tyvärr högt eftersom man trycker upplagor efter beställning, men om ni är intresserade så kan ni beställa ett exemplar direkt av mig för en betydligt billigare peng.

Givetvis kommer bloggen att ligga kvar för gratis läsning här på nätet om man så föredrar.

Men om du är intresserad av att läsa Skål från ensamheten i bokform skicka mig ett mail på hindsfors@tele2.se.

Ny blogg!

2011-01-31T15:06:00.002+01:00

Välkommen in!

Skål från tresamheten

2010-12-30T08:27:00.014+01:00

Vilgot är fantastisk.

De här första dagarna tillsammans med honom är en vild kärleksstorm. Jag är så gränslöst lycklig att jag inte ens vet hur jag ska kunna skriva om det. När jag ammar, sjunger, pratar och tittar på min fina pojke är det som om jag också nyss föddes. Världen är helt ny och att bli mamma är allt jag kunnat föreställa mig. Fast gånger en miljon ungefär.

Ibland trillar lyckotårarna hejdlöst. Kärleken är så stor, så stor. Som om den inte riktigt ryms i ett och samma hjärta.

Det är dels den stora kärleken till vår gosse och dels en evig lättnad över att vår barnlöshet är över som gör allt så fantastiskt.

Tänk att Vilgot var vårt allra sista lilla embryo i frysboxen.

Som vi inte hyste så mycket hopp om men ändå satte in, ja för sakens skull.

Och så blev det så himla bra. En livs levandes liten ny människa blev gjord och vi får äntligen bli föräldrar. Han är inget mindre än ett stort mirakel.

Vilgot kommer för alltid att påminna oss om vilken tur vi har. Att få barn har inte någonstans varit självklart hur väl läkarna än har pratat om våra chanser via IVF. Vi gav nästan upp flera gånger. Sorgen förlamade oss, vi visste periodvis varken ut eller in och vår kärlek sattes på prov om och om igen. Men på något sätt höll vi oss strax ovanför vattenytan och det är jag så oändligt glad över idag.

Ensamheten är besegrad och nu börjar en helt ny resa. Tack än en gång för att ni stöttat mig och för att ni finns. Det allra svartaste kunde nog aldrig besegrats utan min blogg, utan er - min ventil.

Men nu gör jag avslut här inne. Bloggen har tjänat sitt syfte och jag låter den ligga kvar för att kanske hjälpa någon annan genom sin resa.

Äntligen!

Förlossningen

2010-12-28T10:12:00.009+01:00

Torsdagen 23 december vaknade jag av en riktigt ond värk vid 1.30 ca, ställde mig upp ur sängen och då rann slemproppen ut. Jag trodde då att det var fostervatten, men eftersom de senare tog hinnorna på mig så gissar jag att det var en väldigt lös slempropp istället.

Hur som helst så ringde jag förlossningen och de bad mig komma på kontroll följande förmiddag och uppmanade mig till att ta en panodil och sova lite.

Jag hann nog inte mer än att lägga på luren då täta värkar tog rejält fart och avlöste varandra. De var så täta att det inte var någon idé ens att klocka dem, så jag ringde förlossningen igen och berättade att vi skulle komma in meddetsamma.

20 min senare satt vi i bilen på väg till Varberg. Det var fruktansvärt att sitta ner med värkarna och jag skrek som en gris hela vägen.

Väl framme konstaterades det att jag var helt öppen 3 cm med kraftigt värkarbete. Jag fick både lustgas och akupunktur med en gång, men tyckte väl aldrig riktigt att det hjälpte. Stunden senare var det dags för att ta hinnor och EDA och jag hade vid detta lag så ont att jag nu stängde både det mesta av medvetande och ögon för resten av förlossingen. Värkarna var täta, täta och jag fick inte vila emellan. Även mellan värkarna gjorde det djävulskt ont. Psykoprofilaxkurs, släng dig i väggen, det funkade inte alls. Ville bara vara ifred. Viktor fick inte röra, inte prata, bara finnas. Jag gick så djupt in i mig själv under hela förlossningen att jag kommer ihåg att jag var sjukt irriterad bara någon frågade mig något eller erbjöd mig dricka.

Även efter att ryggmärgsbedöviningen var lagd hade jag så ont att jag inte riktigt fick någon paus. Och nu började det trycka på rejält nedåt. Jag fick för tidiga krystvärkar, sådana som inte går att stå emot. Barnmorskan bad mig att INTE krysta, men det var stört omöjligt. Jag stod upp i gåstol (för jag kunde inget annat) och tog i för kung och fosterland.

Jag var nu öppen ungefär 7 cm och jag kommer ihåg att jag inte riktigt trodde på det. Jag hade ju krystvärkar och var rädd att lilleman skulle åka ut på golvet där jag stod i gåstolen. Bad barnmorskan att undersöka mig om och om igen, allt medan krystvärkarna avlöste varandra. Jag upplevde det som ett inferno i kroppen, en helt ostoppbar kraft som hade tagit helt över. Jag blev dock konstigt nog aldrig rädd, utan tänkte bara på att få ut barnet. "Barnet kommer nu!" kommer jag ihåg att jag skrek flera gånger.

Jag hade krystvärkar i fyra timmar och min kropp har nog aldrig jobbat hårdare. Pga tidiga krystvärkar och förväntat stort barn (läst i journalen efteråt), fick jag också värkstimulerande dropp som reglerades fram och tillbaka. Detta minns jag knappt faktiskt, då jag ändå upplevde att värkarna var enorma och täta under hela förloppet.

Klockan 8.49 på morgonen kom äntligen Vilgot ut och alltihop tog ca 7 timmar. Han skrek med en gång, vilket var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Jag och Viktor grät ikapp med honom medan världen stod stilla.

Världen står fortfarande stilla.

Välkommen älskade lilla du!

2010-12-25T17:30:00.002+01:00

I en raketförlossing kom du till världen den 23 december klockan 8.49. 4330g och 53cm lång! Mammas och pappas stora pojke som fått namnet Vilgot.

Alla mår toppen, har kommit hem idag och jag återkommer snart med förlossningsbeättelse.

Tack alla ni som stöttat och stöttat i både med- och motvind. Ni betyder allt.

BF +5

2010-12-22T06:12:00.005+01:00

Ingenting händer och då menar jag absolut ingenting.
Värkarna stannade av igår och det kommer på sin höjd lite molvärk emellanåt.
Börjar verkligen tänka klassiskt sjuka tankar som att det här barnet aldrig kommer att komma ut. Det blir ingen förlossning. Inget ont. Inget jäkla värkarbete. Ha! Vad trodde jag egentligen?

Nu är i alla fall Viktor ledig och vi ska försöka ha så sköna dagar som möjligt över jul. Även utan att bebis kanske har kommit. Och nu även också utan vår gosiga hund, som på grund av väderprogroser får åka hemifrån till hundvakten redan idag.

Så snart är det alltså bara jag, magen, Viktor och katten som är kvar hemma till jul. En jul som i sämsta och numera högst tänkbara fall kommer att tillbringas hemma i soffan framför André Pops på SVT.

I bästa fall på BB.

Jäkla unge, kom ut nu!!!!

Ugglor i mossen?

2010-12-21T02:55:00.003+01:00

Efter ett par nätters finfin sömn sitter jag nu och nattugglar igen. Denna gång med täta sammandragningar som faktiskt gör lite ont och trycker ordentligt nedåt. Åh, som jag hoppas på att detta är starten på förlossningen!

Viktor har lyckats med att få jobba nära hemma den här veckan och kommer hem varje kväll. Det är en sådan befrielse och trygghet att ha honom snusandes på ovanvåningen medan jag sitter här och väntar ut natten. Min älskade, älskade man. Som jag behöver honom just nu och det känns verkligen i både kropp och själ att vi just nu sitter ihop, laddade inför den stora stunden. Det är vackert.

Är just nu så glad för mina onda sammandragningar att det är svårt att koppla av. Men jag ska försöka sova lite om en stund igen. Bara sudda lite till.

Sudd sudd.

BF +3

2010-12-20T08:55:00.004+01:00

Vecka 41.

Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.

Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.

Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!

Klarvaken

2010-12-17T04:53:00.003+01:00

Inget nytt alls egentligen mer än att det är dagen D idag. Beräknad-förlossings-dagen och den dagen vi har väntat så länge och andäktigt på.

Sitter och nattsuddar igen, men tyvärr inte på grund av värkar. Jag kunde helt enkelt inte somna om efter toalettbesöket klockan tre. Klarvaken, hungrig och bebis alldeles vild och galen. Så jag och hunden gick ner i köket för en nattmacka och sen blev jag sittandes/ liggandes framför Musikhjälpen i vardagsrummet. Fattar inte varför jag inte kan sova. Och jag blir lite stressad med tanke på att det är så viktigt att vara utvilad så här dags i graviditeten. Jag som ALDRIG har sömnproblem, äter på natten eller inte kan somna om!

Ska försöka somna igen om en stund, för längre än till klockan nio blir det ingen sömn. Ska till barnmorskan imorgon för kontroll. Tycker att det är riktigt trist att jag inte känner någon värk längre och ska seriöst diskutera en hinnsvepning med barnmorskan, som jag skulle vilja ha senast vid läkarbesöket om en vecka. Ett läkarbesök som jag har bokat in just därför jag är så rädd att det ska hända bebis något om jag går över tiden. En oro och påtaglig rädsla som jag har burit med mig hela graviditeten.

Nu känner jag att ögonen kanske möjligtvis är lite dimmiga...gäsp... Jag provar att lägga mig en stund.

Falsklarm

2010-12-15T07:38:00.002+01:00

Har sovit så gott så gott hela natten.
Allting har avtagit och jag har nu inga fler "värkar", så jag vågar nu vid detta laget kalla gårdagen för ett falsklarm. Är otroligt besviken...

Nu känns allting så himla tråkigt och långsamt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av min dag. Får fundera ut något, för jag tror faktiskt att jag kommer att dö om jag måste stanna hemma hela dagen. Urk.

Nattsudd

2010-12-14T03:58:00.004+01:00

Sitter uppe mitt i natten och har värk. Vad för slags värk har jag ingen som helst aning om, men visst känns det lite hoppfullt!

Hade många sammandragningar och lite molvärk igår kväll, men det är ju inte så speciellt ovanligt nu för tiden. Så inatt vid halv 2 vaknade jag av att jag hade riktigt ont, sådär som man har när man har rejäl mensvärk. Kunde absolut inte somna om, gick på toaletten flera gånger och vände och vred mig i ungefär en timme innan jag tillslut gick upp ur sängen och satte på tv och dator. Som tur är sänder SVT "Musikhjälpen" hela natten så jag har lite sällskap :-).

Molvärken med sammandragningar kommer lite då och då, men inte regelbundet eller vad jag tycker särskilt starkt. Bara starkt nog för att jag inte ska kunna koppla av och sova, så jag hoppas att de snart antingen tilltar eller avtar.

Vågar knappt hoppas på att det är på gång, men känner mig ändå lite pirrig. För något är det ju som händer med kroppen. Och fina bebis tycks också känna av något, han är helt sjövild!

Snuslängtan

2010-12-12T07:59:00.003+01:00

Vecka 40.

Nu är bebis klar och färdigbakad.
Jag som nästan var helt säker på att jag skulle föda lite tidigare har nu endast fem dagar kvar till det magiska datumet. Och kanske jag till och med måste gå över tiden. Hu!

Status är oförändrad. Jag känner fortfarande likadant som för några dagar sedan. Ibland kommer det en lite starkare sammandragning, men inget mer. Jag är otålig nu. Vill att fina bebisen ska komma ut till oss så vi kan hälsa ordentligt. Nej, nu får det minsann räcka med graviditet, vill ha min kropp tillbaka och min bebis att snusa på.

Åh, bebis att snusa på! Jag blir tårögd av att bara tänka på att det bara är några dagars väntan kvar innan han är här. Det är så overkligt och verkligt på en och samma gång att det rusar i kroppen när jag tänker på det.

Och förlossningen? Ja, bring it on! Jag är redo!

Överanalys

2010-12-09T09:48:00.005+01:00

Ingen bebis i sikte ännu. Damn.

Inatt vaknade jag av att jag hade ont. Som ont i en värk. Yippi, tänkte jag. Men det bjöds tydligen bara på en. Kändes som en kramp i hela magen och jag fick ont ut i skinkorna och ner i ljumskarna och det hela höll på i någon minut.

Men sedan dess är det snålt med värkar. Har just nu bara den där molande mensliknande värken, djävulsk foglossning, lite sammandragningar (som inte gör ont) då och då och krånglande tarmar.

Min vän Fia har beställt en förlossning till mig imorgon kväll. Jag hoppas verkligen att sådana beställningar fungerar.

Aj aj aj aj!

2010-12-04T08:43:00.005+01:00

Vecka 39.

Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!

Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.

Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!

Magen 37+6

2010-12-02T13:23:00.001+01:00

Längtar efter bebis, Viktor och promenader

2010-11-29T09:03:00.006+01:00

Vecka 38.

Det har varit några lugna dagar nu. Molvärken har hållit sig i stort sett borta och vi har haft en riktigt mysig helg. Jag har lyckats sova rätt så gott och känner mig gladare och piggare.
I fredags var vi hos barnmorskan och allting ser fortsatt bra ut. SF-måttet på 35 cm visade att bebis fint följer sin kurva, något större än medel, och alla värden och hjärtljud var perfekta.

Veckans roliga detalj: Ibland knäpper och knakar det i magen när bebis rör sig. Det är små luftbubblor som spricker enligt barnmorskan. Nu när bebisen är så här stor så trycker den ut bubblor i fostervattnet. Så det är tack och lov inte bebisens leder som knakar, vilket jag och Viktor först undrade över.

Nu har vi två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning och spänningen stiger ytterligare. Jag drömmer bebis både på dagen och på natten, han finns ständigt i tankarna. Jag längtar så oerhört efter att få snusa på vår lille pojke (eller flicka om ultraljudet skulle visa sig varit fel). Längtar så jag nästan spricker.

Viktor har som vanligt på måndagar åkt iväg och kommer inte hem förrän på torsdag.
Det börjar kännas svårt och jobbigt när han åker iväg, något som jag inte alls brukar känna. Jag känner att jag behöver honom mer än någonsin och det blir en liten otrygghet när han måste ge sig iväg. Men så ser våra liv ut och det är bara att smälta undan, dessutom kommer han ju hem så fort jag ringer. Tänker att bara, bara inte förlossingen går för snabbt så att han inte hinner hem... (men sannolikheten för det är ju försvinnande liten...)

Ska nog slänga in hunden och mig i bilen och köra ner till stranden idag. Det är så härligt att se vovven bli sådär galet glad när han får släppa loss tassarna i vild sandgalopp (eller snögalopp). Det är så synd om honom i dessa dagar, det blir inte mycket motion. Jag har ju så ont att vanliga promenader inte är att tänka på. Men snart snart blir det långpromenader igen och då med både vagn och hund. Herregud vad jag längtar!

Går här och hoppas

2010-11-25T11:20:00.004+01:00

Ungefär varannan natt får jag sova bra.
Så har veckan hittills sett ut.

Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.

Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?

Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.

Hoppas, hoppas, hoppas...

Tappar andan

2010-11-22T10:40:00.006+01:00

Vecka 37.

Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.

Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.

Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.

Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.

Skräckblandat men mest av allt förtjusning

2010-11-17T16:12:00.005+01:00

Nu är det kokta fläsket snart stekt och jag ska snart föda ut ett riktigt barn. Rätt ut bara.

Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.

Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.

Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!

Kommer bebisen snart?

2010-11-13T13:29:00.002+01:00

Vecka 36.

Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.

Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!

Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!

Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...

Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.

Fixerad

2010-11-08T06:56:00.002+01:00

Vecka 35.

Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!

Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.

Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!

Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.

Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).

Omtumlande BB-besök

2010-11-05T20:16:00.004+01:00

Dagen idag har väl varit sådär.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.

Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.

Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.

Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.

Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?

Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.

Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.

Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.

Bullen

2010-11-03T12:13:00.001+01:00

Vecka 33+5

Verkligheten

2010-10-31T09:35:00.002+01:00

Vecka 34.

Först vill jag säga ett stort grattis till bloggsystern Emelie som äntligen fått sin bebis! Man blir riktigt rörd av att läsa om när flickan kom till världen, och jag blir lite påmind själv om att min egen förlossning faktiskt inte är så värst långt borta. Jag längtar verkligen!

Tiden tickar på och jag är nu i vecka 34. Jag trodde nog att tiden skulle gå lite långsammare nu när jag inte jobbar mer, men det gör den tack och lov inte alls. Veckorna går fort och vi har redan gått tre gånger på föräldrautbildning nu. Så på fredag väntar ett besök på BB i Varberg och fredagen därpå är sista tillfället som vi decemberföräldrar träffas. Vi pratar mycket förlossning på utbildningen och det får en verkligen att inse att det snart är dags. För varje andnings- och massageövning som jag och Viktor får göra blir allt mer och mer verkligt.

Hisnande. Läskigt och underbart.

Bebis rör sig mycket i magen nu, även om rörelserna har blivit mer tryckande och vridande på något sätt. Det börjar nog bli trångt där inne nu. Nu har bebisen legat med huvudet nedåt under de två senaste barnmorskebesöken och det bådar ju gott. Att den vänder på sig igen nu är inte så troligt, utan den stannar nog i det här läget tills den fixerar sig. Däremot vänder den sig från sida till sida och ibland har rygg och rumpa fram. Det är så häftigt nu när jag kan känna hur bebisen ligger. Det blir ju liksom lite lättare att föreställa sig ett riktigt barn då.

Alla prover och värden, hjärtljud och mått är fortfarande toppenbra. Bebis ligger lite över medelkurvan (SF-måttet) och kan vara något större än de flesta bebisar, men inte så stor att vi behöver göra ett tillväxtultraljud (och jag hoppas att vi slipper).

I veckan väntar alltså BB-besök och då kommer verklighetskänslan garanterat att öka på. Jag gillar den!

Big bulle

2010-10-25T16:07:00.003+02:00

Vecka 33.

Jag mår gravid.
Det kan jag säga er. Jag är så gravid att jag knappt känner mig som människa. Mer som en stor bulle. Big bulle. Med korvfingrar och ankgång. Andfådd och tung. Och tyngre har jag hört talats om att det ska bli.

Och jag vet. Jag är hemskt dålig på att ta foto och lägga ut till er. Men det kommer bilder på magen snart, det lovar jag.

Här på landet går livet sin lilla gång. Jag som är ledig från jobbet numera sysselsätter mig med små dagsprojekt som att baka småkakor och bröd, äta småkakor och bröd, sortera papper i pärmar och titta på både meningsfulla och meningslösa tv-program. Och så vaggar jag ut med hunden några gånger om dagen också.

Men nej, jag är inte hysteriskt sorterande/ städande som många påstår sig bli. Sånt ligger inte för mig i vanliga fall och jag tror inte att jag kommer att bli det minsta drabbad. Jag föredrar att lulla runt här hemma och inte känna mig tvungen. Och att laga mat och baka, det är roligt. Men Viktor som är städmanikern i vår familj går säkert i hemlighet och hoppas på att jag helt plötsligt ska bli galet personlighetsförbytt och gå loss med dammsugare, vippa och trasa flera gånger i veckan. Men inget sådant än så länge alltså.

Ovanliga måndag.

2010-10-18T15:06:00.002+02:00

Vecka 32.

Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Ett nytt liv.

Just så är det.
Idag är dagen som jag väntat i år och dar på - min första lediga dag i väntan på bebis. Tiden har tickat rätt så fort fram tills nu och jag hoppas att det så fortsätter.

I fredags packade jag ner sakerna på jobbet och försvann ut genom dörren.
Det var tomt och lyckligt. Vemodigt och underbart.
Tänk att jag äntligen får lov, att jag också ska få gå hem och få lov att vara förväntansfull. Tänk.

Och så blev det måndag och Viktor åkte iväg i morse som vanligt. Men inte som vanligt.

Ovanliga måndag.

Jag, katten och hunden har tänt stearinljus och myst hela dagen. Hyrt en film, lagat lunch.

Och så har jag hunnit med ett besök på mödravården i förmiddags också. Allt ser fortfarande helt perfekt ut. Mina värden och bebisens hjärtljud var fina. Lyckliga jag.

Lyckliga, lyckliga, lyckliga jag.

Rusning

2010-10-08T18:15:00.005+02:00

Vecka 31

Det är fredag och jag har fem dagar kvar att jobba. Det känns lite konstigt.
Det är fredag och jag och Viktor besöker IKEA för inköp av saker till bebisens rum, skötbord och lite smått och gott. Det är så stort och vackert och jag kan inte fatta att jag äntligen får göra det här.
Det är fredag och jag kan inte äta maten på IKEA som smakar äckligt. Ändå är jag vrålhungrig.
Det är fredag och hormonerna tokrusar i kroppen, jag surar på Viktor och längtar ihjäl mig efter clementiner och julmust.
Det är fredag och mitt bäcken nästan dör efter IKEA-vandringen. Jag tycker synd om mig själv och gråter i soffan medan Viktor bygger spjälsäng.

Det är fredag.
Lycka och psykbryt i total harmoni.

Äntligen!

2010-10-04T08:05:00.003+02:00

Nu får Robert Edwards - provrörsbefruktningens fader, nobelpriset i medicin. Hurra!

Och så firar vi internationella barndagen. Och kanelbullens dag.

Heja!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7892812.ab

Tyngre

2010-10-03T08:07:00.006+02:00

Vecka 30.

Det börjar bli tyngre och mer tydligt att jag faktiskt bara har dryga två månader kvar innan bebis är här. Och så har jag börjat få en hel del sådana där ofarliga sammandragningar. Magen blir stenhård ibland och jag måste vila en stund. Min andning är också tyngre nu och ibland känns det som jag får andnöd av att bara sitta på ett visst sätt. Dessutom har min vänsta hand börjat domna av ibland, sånt där karpaltunnelsyndrom antar jag. Och fingrarna är nu lite svullna så ringarna kan jag inte få på längre.
Det är alltså så här det känns att vara höggravid. Jag som alltid har undrat :-).

Igår handlade jag bebiskläder för första gången. En åkpåse, fem bodies, tre byxor, två sockor, två mössor och en mysoverall. Ska få en hel del kläder av vänner men några vill jag ju köpa själv, det är ju så roligt att äntligen tillåta sig!

Nu har jag två veckor kvar att jobba och börjar fundera på hur jag ska tillbringa all min ledighet. Det blir nog mycket vila och en hel del utflykter till vänner och familj gissar jag. Det ska bli så skönt!

Älskade höst

2010-09-26T11:21:00.004+02:00

Vecka 29.

Höstvinden tar fart. Det är underbart.
Allt är underbart. Hösten, bebismagen, katten, hunden, mannen, jobbet, musiken, livet.

Älskade höst.
Älskade lugn.

När människorna går in i sina hus, sätter på en kanna te och sveper filtar över axlarna finns det tid och plats för saker av riktigt värde.
Kärleken blommar i soffan, framför teven, i de flämtande stearinljusen och stillheten ger tid för eftertanke och tacksamhet.

Tacksamhet.

Frisk luft

2010-09-22T15:20:00.004+02:00

Vecka 28.

Så var det dags för den tredje trimestern, tredje och sista delen av denna smått overkliga graviditet.

Vi var hos barnmorskan i fredags och kollade alla värden, vikt och bebisen. Mina värden är fina (järn, socker, blodtryck etc). Jag har orimligtvis men ändå konstaterat gått upp 18 kg och bebis hjärta slår starkt och fint. Barnmorskan mätte också min mage och konstaterade att den var lite större än genomsnittet, men inte över den övre kurvan. Det kunde bero på stor bebis sa hon, men vi får väl se framöver hur kurvan utvecklas.

Det stökar ordentligt i magen i dessa dagar och jag älskar varje spark, knuff och rörelse där inneifrån. Jag kan vakna om natten och le åt att han rör sig och lever, känna hur lyckligt lottad jag är och tillåta mig att tänka på en underbar snar framtid. Då finns inga bekymmer i hela världen och livet andas frisk luft.

Snart, snart är det dags för att börja inhandla saker och ting. Säng, skötbord och sådant annat nödvändigt. Jag som inte är något särskilt shoppingfreak kan tycka att det snurrar lite väl mycket i huvudet av allt som måste köpas, men lite kul ska det ändå bli. Att äntligen få lov att handla till vårt eget barn är ju väldigt speciellt.

Upp å ner

2010-09-14T16:58:00.002+02:00

Vecka 27.

Humöret går sannerligen upp och ner.
Idag ner. Jag kan tex få för mig att bebis inte sparkar tillräckligt hårt och att bebis inte mår bra. Att jag inte alls ska få bli mamma och hur kan jag ens tro att något sådant underbart kommer att hända mig.

Nu ska jag snart åka till sjukgymnastikens vattengymnastik för gravida och har egentligen bara lust att ligga här i min soffa, hulkgråta och tycka synd om mig själv.

Men icke. Jag är fullständigt irrationell, säger i alla fall min logiska del. Och just nu sparkar bebis så hårt och fint och berättar för sin mamma att allt kommer att bli bra. Och att vi kommer att gilla vattengympan.

Nu åker vi!

En perfekt start

2010-09-09T14:45:00.004+02:00

Bebis är sin mamma upp i dagen. Morgonpigg.
Tidigt tidigt på morgonen varje dag nu sparkas det runt så hårt att det blir omöjligt att sova vidare. Och i morse vid femtiden kunde jag inte låta bli att le sömndrucket när jag kände sparkarna utanpå magen för första gången.
En dag kan inte börja bättre.

Om bortskämdhet

2010-09-07T10:04:00.011+02:00

Jag tänker nu svara på en tänkvärd och bra kommentar som jag fick av Jenny efter mitt förra inlägg. Jenny skrev:

"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"

Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".

Men tänk om.

Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.

För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.

Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.

För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.

Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.

Tack.

Plötsligt händer det

2010-09-04T07:24:00.006+02:00

Vecka 26.

Livet är stort och underligt.
Helt plötsligt verkar allt gå min väg.

Jag fick min ansökan om havandeskapspenning beviljad, så nu kan jag andas ut också. Informerade kollegorna och chefen om att min sista arbetsdag blir den 15 oktober. Sen är jag alltså ledig. Så underbart det känns, att äntligen få rå om mig och bebisen ordentligt, vila när vi behöver och ladda inför förlossingen. För den här graviditeten har inte varit direkt lätt, först med illamående och nu med foglossning. Men vad som helst är bättre än illamående, även foglossning, så jag mår så mycket bättre redan nu. Och det känns otroligt skönt att slippa stressa över att min kropp inte klarar jobbet, att jag snart får lov att lyssna på den på heltid.

Snart (vecka 28 tror jag) går vi in i den tredje och sista trimesten/ delen av graviditeten, sen är det slutspurt. Så skönt!

Det går bra nu

2010-08-31T17:49:00.006+02:00

Vecka 25.

Allt är bra, säger barnmorskan. Bebisen har fina hjärtljud och växer som han ska. Mina värden är fina och jag mår till och med bättre i fogarna nu när jag har gått ner på halvtid. Det går bra nu. Det går sannerligen bra nu.

Viktor jobbar resande måndag till torsdag varje vecka och jag försöker fylla mina dagar med lite jobb och mycket kärlek. För båda mina djur, hunden och katten är ju lyckliga nu när jag tillbringar så mycket tid med dem. Dock är hunden lite lite missnöjd med alldeles för lite motion för tillfället, men det är ju jag också så vi får väl båda gilla läget tänker jag.

September i antågande.

Magen växer sig riktigt stor nu och jag ser äntligen gravid ut på riktigt, inga missförstånd om plötslig fetma längre alltså. För jag såg faktiskt bara fet ut ganska länge men nu äntligen syns det att vi går i väntans tider.
Om ett par veckor ska vi få gå på stort bröllop i fin mammaklänning och om tre veckor fyller lilla jag år.

Och för första gången på flera år gör det absolut inget alls att bli ett år äldre, det blir bara roligt!

Sjukskriven

2010-08-25T14:15:00.008+02:00

Var hos doktorn igår och blev undersökt och som väntat sjukskriven på halvtid.

Det som dock var oväntat var vad doktorn inledde med, den information om försäkringskassan som verkar nödvändig.
Försäkringskassan har ett väldigt konstigt förhållningssätt till gravida kvinnor, förstod jag när jag fick höra att de egentligen vill att min arbetsgivare ska ge mig en "låtsattjänst" istället för mitt vanliga arbete. Alltså en tjänst som min arbetsgivare hittar på och som inte finns annars för att jag ska kunna vara på arbetet 8 timmar om dagen. Det finns ingen sån tjänst på en förskola, det vet både jag och doktorn, försäkringskassan och resten av världen, men försäkringskassan vill ändå detta istället för att betala ut sjukersättning. Och vem ska göra mitt jobb medan jag sitter (eller ligger) och gör andra saker som inte ens behöver göras? Vém ska ha hand om barnen? Tror försäkringskassan att det finns möjligheter för min chef att anställa en person till för detta ändamål?
Eller tror försäkringskassan rent av att mina smärtor ska försvinna om jag får höra att jag inte får någon sjukpenning?

Visst, detta är inga nyheter på sätt och vis, då jag ändå har hängt med i nyhetsflödet. Men ändå. Suck och stön. Jag får väl se om jag får någon ersättning, annars måste jag jobba deltid i alla fall. Och be till gudarna om att åtminstone havandeskapspenningen blir godkänd från och med 18 oktober.
För jag har ont. Faktiskt. PÅ RIKTIGT. Om nu någon berörd handledare på försäkringskassan nu mot all förmodan skulle läsa detta.

Så nu är jag alltså sjukskriven för smärtor i bäckenet på halvtid och det är ändå rätt så skönt. För nu kanske jag slipper att få så där vansinnigt ont, som jag haft tidigare. Nu kanske jag kan tillbringa mina kvällar kanske hyfsat normal istället för dimmig och gråtsnorig. Det är ändå rätt så underbart, hur urfattig jag än nu kanske kommer att bli.

Stolt som en tupp!

2010-08-21T13:52:00.008+02:00

Vecka 24.

Nu har jag hunnit jobba 2 veckor och också hunnit med att konstatera att mina fogar krånglar rejält. Jag hinner jobba ungefär halva veckor innan smärtan kickar in. Har så ont i ljumskar, över blygdben och i skinkorna efter några dagars ansträngning att det blir svårt att göra annat än att just bara ligga på sidan med en kudde mellan knäna.

Hoppsan. Så känns det. För så här tidigt hade jag ju inte tänkt mig någon foglossning. Min plan var ju helt enkelt att få min ansökta havandeskapspenning godkänd från och med mitten på oktober och klara mig fint med det.

Men icke.

Det blir ett litet besök hos doktorn på tisdag och så får vi väl se om jag får en deltidssjukskrivning.

Typiskt eftersom jag just nu är pigg och glad och illamåendet tycks ha flugit sin kos.

Magen växer och jag delar nu med mig av första bilden på magen till bloggen. Bebisen växer och mitt hopp med den. För varje spark därinneifrån blir jag mer och mer säker på att jag är mamma nu. Kan fortfarande inte riktigt greppa och vågar kanske inte heller. Men visst känner jag mig stolt som en tupp nu när magen har börjat att synas på riktigt.

Måtte det bli jul snart...

Mellan dröm och verklighet

2010-08-15T08:45:00.005+02:00

Nu har jag hunnit jobba en vecka efter semestern. Det känns bra, förutom att mitt bäcken gör ont. Inte bra alls, för jag är ju bara i vecka 23 och har åtminstone två månader kvar att jobba. Men nu har jag blivit remitterad till sjukgymnast 1 september, så jag hoppas att jag kan klara mig någorlunda fram tills dess.

Viktor, jag, magen och djuren har en underbar sensommarhelg tillsammans med Viktors syster och hennes familj som bor på campingen här i Åsa över helgen. Vi har haft det så mysigt med grill, promenad och hundlek! Tack Viktoria!

Inatt drömde jag att vår bebis föddes frisk och stark den 22 december och förlossningen gick bra. Det var en så skön dröm att den fortfarande sitter kvar i hjärtat. Mer sånt!
Jag längtar till december nu så att jag snart blir tokig. Längtar så mycket efter att få träffa sprallisen därinne.
Nu får tiden skynda på, tycker jag!

Magstök

2010-08-06T21:51:00.004+02:00

Vecka 22.

Semestern har förflutit lugnt och smidigt. Fortfarande oändligt lycklig.
Dock har tankar på havandeskapspenning smugit sig på sakta men säkert. Jag mår fortfarande illa och börjar bli trött i ljumskarna vid ansträngning och är därmed lite orolig över min arbetssituation i höst. Förskollärarjobbet är inte helt enkelt under en graviditet och jag gissar att det kommer att bli ohållbart i mitt fall. Med den oro jag känner för vår bebis som skvalpar runt därinne vill jag ta hand om mig ordentligt. Får jag ont så slutar jag jobba. Så är det bara.
Jag kommer att söka hel havandeskapspenning från och med oktober och jag hoppas innerligt att jag inte får avslag. Kommer att göra allt som står i min makt för att få rätt till den. Skriva allt om arbetets tunga och många lyft, konstiga arbetsställningar, obefintliga möjligheter till att ta rast och vila, den höga infektionsrisken, mina krämpor och oro.

Sedan några dagar tillbaka känner jag bebisen stöka omkring därinne. Väldigt dovt och väldigt långt inne, men jag är så gott som helt säker nu på att det är fosterrörelser jag känner. Och idag lyssnade barnmorskan på hjärtljuden. De var fina sa hon.
Underbara ord.

Vi har målat om i extrarummet nu. Fast det där extrarummet är ju inte något extrarum utan ett barnrum. Ibland går jag in dit bara för att försöka förstå att allt det här är verkligt. Att vi ska få barn. Att vi faktiskt redan har ett, alldeles levandes och varmt i min mage.
Och så tittar jag på det där förlossningsprogrammet på tv och drömmer mig dit. Ja ni läste rätt. För inom en snar framtid är det vår tur. Ja, så måste det vara och så måste det bli. Jag vågar inte tänka på annat just nu, även om oron fortfarande skaver emellanåt.

Idag hos barnmorskan grät jag en skvätt när vi talade om förlossningen. För min enda rädsla är att det ska hända bebisen något hemskt. Jag berättade om min oro för att gå över tiden och för att råka ut för ett katastrofsnitt. Kan man inte få beställa en perfekt och orosfri förlossning, undrade jag? Det kunde man inte.
Men barnmoskan var lyhörd och lovade att jag skulle få lov att komma på täta kontroller mot slutet av graviditeten. Och att vi själva skulle få bestämma hur vi skulle göra om det blev så att vi gick över tiden. Det var skönt att höra.

Nu ska jag njuta av sista helgen innan semestern är slut och vardagen tar vid. Det har varit den bästa semestern på flera år och på ett sätt den lättaste att också lämna bakom mig. Jag och magen har ju bara två månader kvar att jobba om allt går bra.

Idolbild 2

2010-07-14T12:29:00.004+02:00

Vecka 18.

Nu har vi varit på rutinultraljud och bebisen visade sig vara helt som den ska. Underbart!
Jag har tidigare skrivit om hur lycklig jag är och det verkar bara bli mer och mer. Nu är nästa steg att göra fint och måla om i bebisens rum. Nu vågar vi! Dessutom får vi passa på nu under semestertider. Vi tänkte måla i en neutral och lugn färg, ingen uppenbar barnfärg, så har vi sejfat på alla tänkbara sätt.

Nu hopar sig nya frågor. När är det dags att köpa vagn? När ska jag tillåta mig att börja frossa i klädinköp till bebisen och när kommer det kännas bra att köpa säng och skötbord?
Det känns nytt och förvirrande, och otroligt lyckosamt. Viktor och jag som väntar barn i vecka 18 har nyss börjat ta det till oss på allvar. Vi myser.

Vi har ännu ett tillkännagivande att ge. Vi kunde inte bärga oss. Det liksom kliade och skavde. Vem bor därinne? Vem är du?
Vi ville ha så mycket information om vårt älskade barn av barnmorskan som möjligt.
För även om det inte är helt 100% säkert att barnmorskan kan se rätt på ultraljudet så ville vi ändå.
Och det fick vi.
Vi väntar en pojke.

Lyckligast i världen, tror jag

2010-06-02T19:41:00.004+02:00

De senaste dagarna har jag svävat på små moln, rusig och bubblande, med hoppet som segrat över oron. För just så är det. Min oro är faktiskt nästan borta och det trodde jag väl aldrig skulle ske. Kanske beror det på att jag förbjuder mig själv att tänka negativt just nu, eller så har jag gått och blivit mentalt frisk.

Fast mentalt frisk förresten? Alla hormoner som surrar runt gör mig inte direkt frisk. Jag har varit så illamående (och är fortfarande) att dagarna i princip enbart har gått ut på att hitta den perfekta födan som ska göra mig lite bättre. Att ständigt tänka ut mat som funkar, åka till affären flera gånger om dagen och hela tiden hålla gråten borta är fullständigt utmattande. Och tråkigt.
Som idag när jag vid halv sju på kvällen, dödstrött och platt i soffan, tvingar mig själv ut för att köpa korv med bröd. Och det måste vara kycklingkorv, för det smakade jag i måndags och mottogs varmt och innerligt av kroppen. Vilket i sin tur är helt mot strömmen eftersom jag haft jättesvårt för att äta kött överhuvudtaget de senaste veckorna.
Hur som helst, jag satte mig i bilen, trampade på gasen och var snart vid ICA-affären. Susade genom dörrarna, greppade en varukorg i farten och styrde kosan mot målet. Det var nära, och nu menar jag otroligt nära, att jag helt tappade fattningen och började gråta av renaste lycka när jag såg att min ICA-butik hade kycklingkorv. Med glansiga ögon tog jag mig hemåt, stekte på korven, stoppade i brödet, på med senap och ketchup och sen.... INGENTING. Det hände INGENTING. Det var inte särskilt gott och verkligen inte illamåendedämpande. INGENTING. Nu kom tårarna. Vilken besvikelse.

Ja, så här ser dagarna ut. Från morgon till kväll. Jag hoppas innerligt att det snart kommer att gå över, eller åtminstone dämpas. Och kanske, men bara kanske hittar jag redan nu små glimtar då jag mår bättre, vanligtvis på förmiddagarna.

Men lycklig är jag. Lyckligast i världen, tror jag.

De farliga veckorna är äntligen över!

2010-05-30T17:36:00.004+02:00

Jag är nu i vecka 12.

Än mer otroligt är att ultraljudet i fredags (11+0) såg perfekt ut. "Lilla Vild" sparkade, boxades och stutsade runt där inne, alldeles levandes. Jag får en tår i ögonvrån bara jag tänker på det, det är så fantastiskt.

Jag ska bli mamma. Min äskade Viktor ska bli pappa. Nu kan vi tro på det, nu MÅSTE vi tro på det. Så här nära har vi aldrig varit och snart blir magen stor.
Jag har nog aldrig varit så här lycklig.
Mår fortfarande ruskigt illa, men inte ens det har kunnat förstöra humöret den här helgen.

En liten vild bor i min mage.
Grattis till mig på mors dag!

Och grattis alla ni andra blivande, nuvarande, som skulle blivit och drömmande mammor därute!

Däckad och inskriven

2010-05-13T19:31:00.005+02:00

Igår skrev jag in mig på mödravården.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.

På riktigt.
Ja, det är sant.

Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).

Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.

Två sega veckor kvar. Seeega.

Idolbild

2010-05-08T10:34:00.004+02:00

På dagen 8+0 fick vi se. Ett perfekt och fint pyre lever i min mage. Att allt såg finare än finast ut var nästan ogreppbart. Vi är farligt lyckliga just nu och hoppas så innerligt.

TACK ALLA NI SÖTA!

2010-04-20T14:15:00.003+02:00

Tusen tack för alla fina gratulationer! Blev lite rörd över att det faktiskt är några stycken som fortfarande tittar till lilla bloggen då och då.

Jag har legat lågt med bloggeriet under en lång tid nu och planerar att fortsätta nästan så. Har kommit underfund med att jag inte mår bra av att vända ut och in på mig själv hela tiden och analysera fram och tillbaka.

Jag försöker alltså att vara en normal människa nu för tiden. En sån där som tar det som det kommer och inte blir överdrivet insnöad på diverse. Inte överdrivet glad eller förväntansfull eller ledsen eller olycklig eller sånt där. En sån där som har lugn och harmoni i själen och lever dag för dag.

Jag lyckas nästan i alla fall.
Eller nu ljuger jag lite.
Jag lyckas inte speciellt alls egentligen. Inte just nu i alla fall.

För visst är jag överdrivet glad. Överdrivet förväntansfull. Överdrivet olycklig. Och inte minst fruktansvärt rädd för att mista en ängel till. Vår allra definitivt sista frysis blev till en graviditet. Det är högst overkigt att jag får en chans till att bli mamma. Nästan så att jag inte tror på att det är sant. Och så undrar jag när jag kommer att våga tro att det är sant. I vecka 8 efter ultraljud, vecka 13 efter nästa ultraljud, vecka 20 då jag är halvvägs eller kanske först på förlossningsbädden med rosa knyte i famnen?

Som sagt, jag kommer inte att vara särskilt mycket på bloggen framöver i ren och skär självbevarelsedrift. Men ibland, när lusten faller på. Och så ska jag mellan inläggen ägna mig åt att minimera ångest och oro och maximera glädje och liv.

"I better keep on walking" som den store Salem sjunger.

Schhhh....

2010-04-18T18:07:00.002+02:00

Jag smyger in och viskar:

Im back.
Im på smällen.
Im rädd.

6 veckor idag...

Schhhhhhh...

Som en Alladin...

2009-12-28T20:18:00.003+01:00

Det är svårt att sammanfatta de senaste månaderna ens i närheten av kortfattat. Och det är desstom omöjligt att göra det utan att samtidigt sammanfatta de närmaste fyra åren.

Sedan augusti 2005 har vi kämpat. En kamp och tjurrusning mot tid och omöjligheter. Slagits mot sorg och maktlöshet. Upp och ner. Tveklöst mest ner, eller kanske näst intill enbart. En smärta som jag väl aldrig kunde trott vara möjlig och en vanvettig rädsla konstant vibrerande strax innanför huden.

Ett förlorat barn. Och orättvisan.
Vårt första barn som skulle blivit i november. Vårt lilla hjärta som slutade slå.

Och så kraschen. Hård och meningslös.
En hel semester i soffan och sommaren som gick oss förbi utanför fönstret. Livet som inte längre fann någonting värdefullt. Som om vi var dödsdömda. I väntan på vadå?
Det fanns ingen annan väg en att stänga bebisverkstaden för en stund på obestämd tid.

Sakta blev vi levandes. Andandes. Leendes. Äskandes.
Sakta går det fortfarande, men nu kan jag le och mena det. Jag älskar livet igen.

Har gjort saker utan att skjuta upp. Konserter, New York, tatuerat mig, hållt fest för alla vännerna och gått ner två klädstorlekar. Jag är inte längre rädd, inte längre orolig. Den här hösten har varit som att resa bakåt i tiden. Tillbaka till innan, till före.
Jag känner igen mig nu. Det är ju så här jag är.

Lycklig.
Och det även utan barn.
Det trodde jag aldrig skulle gå.
Jag har gjort det omöjliga.
Jag ÄR det omöjliga.
Det är fullt möjligt.

Vi kommer inte att göra fler IVF-behandlingar.
Drömmen om barn lever kvar, men på vilket sätt vi får barn har blivit allt mer oviktigt.
Vi har en liten kvar i frysen att använda när lusten för bebisverkstad kommer tillbaka.
Misslyckas vi med den väntar Danmark och spermadonation.

Jag trodde det skulle göra ont att gå vidare men det har visat sig vara helt tvärtom. Inga fler sprutor i magen, inga fler smärtsamma äggplock, inga fler förtidsklimakterium. Inga fler panikångestattacker framkallade av hormoner.
En gudabenådad befrielse.

Som när jag var arton och tog studenten och gläntade på morgondagen med lustfylld förväntan.
"Life is like a box of chocolates, you never know what you gonna get". Typ.

Vi ses.

En liten hälsning från NYC

2009-10-12T21:47:00.000+02:00

Euforiskt

2009-09-18T18:01:00.007+02:00

Jag lever.
Jag lever faktiskt.
Och det är fullkomligt och underbart befriande.

Nästan euforiskt.

Det är smått fantastiskt hur det fungerar. Att mitt eget beslut om att öppna livet igen kunde bli så bra.
Men så svårt i all sin enkelhet.
För det enda som krävdes att stänga IVF-dörren för en stund. Och den var jäkligt tung.

Men nu är jag här. Vi skiter i allt och drar till New York om ett par veckor.
Och kärleken får plötsligt plats. Så mycket som plötsligt får plats.

Nu gör vi det.
Vi lever.

Nu går jag och andas. Vi ses.

2009-08-21T20:29:00.003+02:00

Idag har jag och Viktor varit hos kuratorn tillsammans för första gången.

I ärlighetens namn har jag gruvat mig något otroligt för just detta de senaste veckorna eftersom jag mår riktigt risigt just nu. Som om man skulle kunna må för dåligt för att kunna gå till kuratorn...

Men nu är det gjort och jag måste säga att det hjälpte en hel del, att sortera och komma till slutsatser.
Det var så skönt att Viktor var med och att vi tillsammans kunde gå igenom hur sommaren och den sista tiden har varit för oss. Jag har haft det tufft och är så dödstrött just nu att jag nästan inte ens orkar tänka på hur livet ser ut för oss. För livet är just nu en sådan besvikelse att jag blir tårögd bara av att skriva om det.

Vi har blivit förnekade livet så länge nu att det knappt finns något kvar av det. Vi kan nästan inte ens komma ihåg hur det kändes utan barnlöshet, hormonbehandlingar och sorg. Det är svårt att minnas glädjen av att vara tillsammans och bara leva.

Jag är deprimerad. Så är det bara. Jag erkänner.
Och jag måste få andas lite frisk luft ett tag framöver. Jag och Viktor kommer att behöva en paus i allt vad barntillverkning heter. Och vi vet ännu inte hur länge. Vi vet inte mycket just nu förutom att jag har slutat att orka. Det har tagit stopp. När jag inte ens kan tänka på mitt liv utan att bryta ihop får det vara stopp.

Beslutet är både smärtsamt och befriande. För vi vill ju ha ett barn helst igår. Ändå har hundra ton lättat från mina axlar en liten stund.

Nu ska jag gå och andas lite.
Vi ses.

Orolig och svettlycklig

2009-08-16T19:03:00.008+02:00

Nåja, sommaren har inte bara varit dålig.

Jag har varit på den årliga skåneturnén, ett par dagar på Tjörn, dansat hela natten med Maria, åkt grejer på Liseberg, varit på Madonnakonsert och gått ner en hel del i vikt med hjälp av massor av motion.

Men den där jäkla oron är envis.
Och mitt sinnestillstånd blev inte bättre av att svininfluensan härjat i media. Jag som jobbar som förskollärare kan ju lägga ihop bakterier två och två hur lätt som helst. Är det någon som blir smittad så är det ju jag. Och eftersom jag är så oerhört begåvad med tur kommer jag givetvis att bli smittad när embryot väl är på plats. Var så säker.

Så nu vågar vi bara vänta på riktlinjer om smittskydd och vaccination. Vi har skjutit upp vårt nästa försök en månad för att se om vi kan få veta mer om smittan och hur farlig den är för gravida.

Tills vi vet så fortsätter jag motionera som en galning och förhoppningsvis gå ner lite till. Och så drömmer vi lite om resor för nu när Viktor har bytt jobb skulle faktiskt kunna ha råd. Drömmen landar i New York, kanske i vår, kanske tidigare...
Blir lite svettlycklig bara jag tänker på det. Vi har inte rest någonstans på tre år nu och jag har velat åka till det stora äpplet så länge jag kan minnas. Surfar NY-sidor på nätet och drömmer med hjälp webbkameror vid Times square. Fantaserar om pretzels, black and white cockies, SoHo, Seinfelds hak, Central Park och yellow cabs.

Oh my God.

Semstern som gick förbi

2009-08-15T20:44:00.005+02:00

Semestern som gick förbi.
Trött. Sliten. Slut på ork.
Har vilat i det oändliga men tröttheten biter sig fast likt en sugande igel, omöjlig att göra sig kvitt.

Semestern gick förbi men jag blev inte piggare. Inte gladare.
Bara trött. Trött, trött, trött...

Det känns som om jag legat i min soffa i mer än tusen dagar nu. Plågad. Orkeslös.
Leende för världen men med smärtan som sliter sönder.
Ständigt nära till den förbannade gråten. Ständigt kämpande mot oron över en oskriven framtid.
Försöker tänka att allas framtid är oskriven, osäker. Men det hjälper inte.
Vi kämpar oss blodiga mot väderkvarnar. Slåss. Reser oss igen och igen.

Det har nu gått fyra år sedan vi började försöka få barn.
Det som först började med glödande entusiasm och två älskande drömmare.
Det som sedan blev till menscykler, ägglossningstester, graviditetstester, påpassad sexualitet, ingen sexualitet, fertilitetsutredningar, smärtor, provrörsbefruktningar, nålar, hormonsvängningar, missfall och en sorg som aldrig tycks vilja släppa.

Jag kan inte förstå hur vi har hamnat här. Eller varför.

Jag är så trött.
Orkar inte trycka på startknappen riktigt ännu. Gud vet när jag orkar.

Semestern som gick förbi.
Spänningarna har släppt och lämnat mig tröstlös trötthet.
Jag ska vara trött lite till.
Bli lite starkare.

Pausar lite till...

2009-08-11T16:28:00.002+02:00

Så mina vänner.
Jag vet inte riktigt när jag ska komma tillbaka in hit.
Pausknappen fortsätter att vara intryckt lite till.

Vi ses...

Jag gästbloggar!

2009-07-07T14:06:00.002+02:00

Åh, så roligt!

Idag får jag äran att gästblogga på Expressens Alltombarn i bloggen "Innan du fanns".

Här!

Gråt-låt

2009-07-03T10:11:00.002+02:00

Då och då hittar man de där låtarna med en text som kanske inte betyder något alls om det som man är ledsen för, men som ändå stämmer så väl in på hur man känner.
Iris med Goo goo dolls är en sådan. Min Prickenlåt att bara sorgesimma omkring i närhelst jag behöver.

Varsågod mina vänner.
Om ni behöver.
Gråt ut.

Iris

And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Semesterstängt

2009-07-02T14:27:00.002+02:00

Nu har jag semester och så även lilla bloggen.
Jag kanske gör små avtryck här då och då, men kommer tillbaka på riktigt igen i augusti, då vardagslivet och behandlingarna också gör det.

Ha en skön juli!

(Men glöm inte att titta in ibland, för jag kanske inte kan hålla mig härifrån trots allt...)

Små stick

2009-06-28T17:13:00.005+02:00

Idag är det varmt så man nästan rinner bort.
Var ute och sprang med hunden i morse och redan då var det så varmt att jag var tvungen att ta mig årets första dopp. Åh, så skönt det var!

Ikväll kommer Ulrikas hund till oss och ska bo här i en dryg vecka medan Ulrika är utomlands. Svantemannen kommer att vara salig av lycka.
Sen åker jag och hundarna till Skåneland imorgon på lite turné. Jag passar på nu när Viktor jobbar sista veckan. Träffa min familj och mina vänner, mysa och hälsa på. Det ska bli roligt och jag räknar med att jag kommer hem senast på torsdag.

I torsdags pratade jag med doktorn i telefon.
Jag frågade tusen frågor och vi förberedde oss på nästa frysåterföring efter semestern. Någon gång i mitten av augusti får jag mens, räknade vi ut, och då ska det börjas med Femanesttabletter igen, ultraljud, progesteron och förhoppningsvis en ruvning av vårt sista embryo från vår andra IVF.

Jag pratade pengar med doktorn. Kändes lite skumt.
Man kan köpa 3-pack IVF-behandlingar. Ja, det är sant. 3 för 49 000 kr. En för 30 000. Som att handla på ICA, fast jävligt dyrt. Och väldigt mycket mer avgörande.
Men först blir det frysåterföring som kostar 10 000 kr. Först, för jag räknar inte med att det kommer att räcka med frysåterföringen. Jag räknar krasst med att vi behöver åtminstone en tredje behandling.

Men vi får se vad som händer. As usual.
Livet står stilla lite till.
Framtiden går inte att planera idag heller.

Jag känner mig lite sorgsen idag.
Tänker på Pricken som inte fick leva.
Jag saknar min graviditet så otroligt mycket ibland att jag måste bromsa för att inte börja gråta. För gråta kan man ju inte göra livet, det skulle vara förfärligt. Men ibland härgar sorgen fritt och jag tänker att magen skulle varit stor nu, att det skulle bara vara halvvägs kvar till förlossning. Och så ser jag andra gravida hela tiden. Magar till höger och vänster. Lyckan som bor andra.
Jag undrar när jag ska komma över det. När det inte gör ont längre.
Men jag börjar misstänka att det nog alltid kommer att sticka till i bröstet när jag tänker på Pricken. Vårt första barn som aldrig blev.
Jag blev någon annan efteråt och det är nog så det är.

Blogstinens och MJ-feber

2009-06-27T14:14:00.008+02:00

Är man borta från nätet i två dagar hinner det minsann hända grejer.
Man halkar bakom och efter, det glappar i informationsflödet.
Michael Jackson hinner dö och jag själv hinner bli bakis två gånger om då jag firat semesterstart lite för glatt.

Michael Jackson ja.
Hur lite artist han nu än må så ha varit under det senaste årtiondet så blev man ändå lite påmind och lite kallduschad.
Den mesta Jacko minns jag från 80-tal och tidigt 90-tal.
Hans storhet, nästan gudalik. Hans vansinne.
När vi var små hade min kompis Michael Jackson täcke och kudde i sitt rum, tapeterna övertapetserade med affischer på den allt vitare svarta pojk-mannen och Thriller och Bad-skivorna ständigt snurrande.
Det var Michael Jackson, Madonna, hamburgare och det stora USA när vi var små.
Bara landet, USA, var fullkomligt ouppnåligt. Och Michael och Madonna, var de ens verkliga, fanns de på riktigt?
Vi älskade dem och kanske mest ändå Jacko. För maken till musikalitet har sällan eller aldrig förut upplevts. Han var perfekt på något sätt.
Som de sa i P3s "Christer" igår: till och med hans studioinspelade fingerknäppningar var kristallklart övermänskliga. Och dansen, moonwalk, skrevgreppen, rösten, den konstiga näsan, hattar och guldspännen, apor och Neverland. Övermänsklig och omänsklig.
Och senare och ovanpå allt blev det klart hur sorgligt hans liv var, hans icke existerade barndom och pedofilanklagelserna som överlappade varandra, kanske lite för många för att inte ha någon orsak.
Och till sist. Av kött och blod ändå. Som alla vi andra, inte speciellt odödlig.
Men den fantastiska musiken. Den lär leva så länge mänskligeten gör det.

Jag har som sagt firat in semestern nu och har nu kommit hem från Ängelholm. Det är semester, helt otroligt. Overkligt fortfarande. Jag har fem underbara veckor framför mig. Och varje dag ska jag vårda så gott det går. Läka.
Viktor har inte semester förrän vecka 28 så jag kanske åker ner till Skåne igen på måndag om jag kan ordna med kattvakt.
Det är så skönt att det nästan inte är riktigt klokt.
Nu ska jag smörja in mig med solcreme, gå ut i trädgården med lite bubbelvatten och en bok.
Sen ska jag ligga där och bara ligga.

Går bananas

2009-06-24T17:37:00.006+02:00

Ännu en arbetsdag är över och ynka två dagar till semester.
Snart bränns det. Snart känns det. Halleluja.

Solen steker över oss och jag kan nästan smaka den där första semesterölen redan. På fredag, stax efter att jag slutat jobbet för fem veckor framöver kommer vi att sätta oss i bilen och åka till min kusins 25-årsfest i Ängelholm. Är riktigt sugen att gå på fest, för en gångs skull. Sommaren och semesterns förtjänst.

På vägen hem från jobbet åkte jag inom djuraffären. Jag gick bananas och köpte på mig saker till Svantemannen för 800 kr.
Jag gör sånt ibland. Köper på mig dyra hundgrejer för ingen synbar anledning.
Jag skyller på att det är ett substitut till uteblivna barnvagns- och babyprylinköp.
Men Svante är glad oavsett för han fick en ny och luftig transportbur, en kylande filt och en jättestor säck med god mat. Jag ställde buren i hallen när jag kom hem, öppnade luckan och la in en gosig filt. Han gick in direkt och somnade.
Hundmamman Jessica satt bredvid och blev nästan tårögd när det tänktes på hur fint den lille gossen ska få åka i bilen på väg till festen.

Som sagt. Bananas.

Jobbångest del II

2009-06-23T13:50:00.006+02:00

Idag har jag bara velat bort och iväg från jobbet. Så långt bort som bara det är möjligt. Från jobbet som jag egentligen älskar men som snart nog jag kanske inte älskar ett dugg längre.
För kommunen ska göra nedskärningar, stora sådana, och förskolan är inget undantag. Vi får inte längre ta in vikarier vid sjukdom, tjänstledighet eller semestrar så nu vet vi inte alls hur vi ska göra med någonting. Vi vet inget om hur våra arbetsscheman kommer att se ut för hösten. Eller barngruppen. Eller hur vi överhuvudtaget ska klara vår arbetssituation. Det känns hemskt, hemskt, hemskt just nu.
Pricken över i:et hade varit om jag inte inte får någon semester nästa vecka på grund av personalbrist. Då dör jag. Då bara dör jag.

Sen var det en sommarjobbare (tonåring som jobbar för kommunen på somrarna) som pekade på ett arbetslagsfoto som hänger i hallen och undrade om det var jag på kortet. Jag svarade att det var jag. Men det ser inte alls ut som du, sa hon då. Jag försökte skylla på att jag inte hade glasögon på kortet.
Men sanningen är att bilden är tagen för två år sedan, innan IVF-behandlingarna nästan tagit kål på mig. På bilden är jag ungefär 10 kg lättare och ser ungefär 10 år yngre ut. Jag har nu alltså fått det svart på vitt.
Jag ser tjock och gammal ut. TJOCK. Annorlunda. Som en liten rund tant.
Helvetes jävla skit.

Nu ska jag gå ut i trädgården och sola det bleka fläsket så snyggt det bara går.
Sen ska jag kuta så jag nästan avlider var och varannan dag framöver.
Och så ska jag sluta äta.

Det borde göra susen.

La dolce vita

2009-06-22T14:25:00.008+02:00

Vilken jobbångest...

Dels för att Viktor har åkt iväg igen och sen för att det bara är fem dagar kvar till välsignad semester. För enligt hård beprövad livserfarenhet vet jag att de sista fem också är de segaste.

Ungefär hälften av mig har ju redan gått på semester, ligger och latar mig i trädgården till vacker musik och läser pocketböcker som om det inte fanns någon morgondag. Lullar omkring utan någon som helst koll på klockan, har som dagsverke att pussa på min man och mina små djur och tar ett glas vin när helst jag känner för det. Lever la dolce vita.

Då är det inte lätt för den återstående halvan att känna någon som helst arbetsentusiasm. Sannerligen inte.

Nu går vi till banken

2009-06-21T13:10:00.018+02:00

Nu måste vi gå till banken.
För svensk sjukförsäkring täcker inte längre vår sjukvård.
Det är stopp och belägg, kalla handen och göra sig icke mera besvär att be om mer hjälp.

Hallands landsting bekostar 3 IVF-behandlingar. Men det är inte riktigt sant för frysåterföringarna räknas inte in i dem. På grund av att vi fått sätta in två frysembryon har vi varit tvungna att förhandla bort en hel behandling. Så nu, fyra insättningar senare blir vi hänvisade till banken och de privata alternativen istället.

Tänk om någon av oss varit arbetslös eller om vi helt enkelt av vilka skäl som helst inte haft råd att betala vidare själva. Tänk och hemskt och fy vad hemskt. Vågar inte ens tänka på hur det kunde varit. Att jag min älskade aldrig skulle få möjligheten att bli friska.

Jo ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom även om många höga röster bestämt hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Och vems röster? Troligtvis deras som utan problem kan spotta ut så många ungar de vill skulle jag gissa.

För har man aldrig gått i dessa bedrövliga barnlösa skor vet man inte vad det handlar om. När beskedet om att man inte kan få barn på vanlig väg ges rasar livet som ett korthus. Man går in i en existensiell kris, sociala och relationsmässiga svårigheter och en fruktansvärd oro och ångest inför framtiden.
Den som inte anser att barnlöshet är livshotande vet inte mycket här i världen.

Men sen får du veta att det finns bot, du får veta av din läkare att det går att få biologiska barn. Du får veta att den medicinska vetenskapen har gått oerhört framåt de senaste trettio åren och att vi faktiskt kan få barn tillsammans. Chansen är stor, faktiskt ungefär som alla andras. Vi kan bli helt återställda.
Det är ju fantastiskt, tänker man.

Och så görs behandling efter behandling. Det sliter, det drar och krampar. Det gör jävligt ont. Det är ingen lyxweekend på spaa.
Det är förstås olika. Men för oss har det varit svårt. Vi har gått igenom nästan alla jävligheter som möjligtvis kan gås igenom.
Men vi är beredda att göra det igen. Och igen om det behövs för att vi ska bli friska. Och nu är vi även beredda att betala med pengar.
Prislappen blir obetydlig men såklart ändå betydlig. Vi kommer att få skära bort en bit av livet.
Men vi betalar vad som helst för nu finns ingen hjälp att få. Vi köper oss kärleken för vad som helst. Vi köper vår hälsa och framtid för alla pengar vi har och inte har.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och vi lever i Sverige, ett av världens rikaste länder som skriker efter fler barn för att kunna få fortsätta vara ett av världens rikaste. Sverige vill ha fler barn, fler skattebetalare och färre sjukskrivningar. Det finns 250 000 ofrivilligt barnlösa par i Sverige och siffran verkar öka. Ingen vet vad det beror på. Att mödrarna blir äldre är ju sin sak, men att männens spermier blir sämre och sämre vet man inte alls varför. Det är något i den västerländska livsstilen gissar dom. För i utvecklingsländerna har man inte dessa problem i samma utsträckning. Dom gissar för det finns inte tillräckligt med forskning inom området.

Det finns en människa bakom varenda en i dessa siffror.
En rädd och ensam människa vars liv har vänts bak och fram och ut och in. Det finns ett äktenskap, en relation som inte vet var den ska ta vägen.
Det finns depressioner, sjukskrivingar, missfall, social isolering, övervikt, urusla självkänslor, ekonomiska svårigheter och skilsmässor.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som svensk sjukvård inte betalar bot för. Om man inte har turen att lyckas på en gång.

Har man otur så får man gå till banken.

Jag är ett mensmonster

2009-06-20T17:56:00.004+02:00

Gick upp ur sängen. Konstaterade att jag blöder oerhört mycket idag.
Åt frukost. 1 äggmacka och 4 kanelbullar. 1 glas oboy.
La mig i soffan med en karta värktabletter och dammade av en gammal Marian Keys-roman. Slängde i mig en bit citronpaj.

Somnade.

Vaknade. Åt en bit citronpaj.
Plockade lite ogräs i trädgården. Tog två ipren.
La mig i soffan med min Marian Keys.

Somnade.

Vaknade.
Åt en tallrik cornflakes med mjölk.
Satte mig i solen på altanen i 3 minuter tills jag frös lite.
Gick in till soffan. Ont i magen.

Tur är ändå att mensmonstret uppenbarar sig på en lördag.

Imorgon hoppas jag att det är borta, att springskorna snöras på och att jag är piggelin och fräsch som en sån där nyponros.

Trött midsommar

2009-06-19T16:01:00.009+02:00

Det blir en lugn midsommar för vi orkar inget annat.
Kanske går vi en sväng neråt byn ikväll, förbi campinggästerna och ut vid havet. Äter lite gott och dricker en snaps.

Trött.

Har sovit för mycket.
Drömde om att jag vägde över 100 kilo och var 45 år gammal, om chanser som gått förlorade och ensamheten som segrat.
Huvudet är tungt som en påse sten.

Det är midsommarafton idag och det är svårt att vara glad. Tänker mycket på hur lycklig jag skulle varit om vi hade en liten att dansa kring midsommarstången med. Men det är outhärldligt sorgligt att tänka så, att gräva en sådan grop åt sig själv.
Så jag försöker vifta bort. Fäkta. Slåss.

Nu har Viktor startat dammsugaren och jag ska gå och göra min plikt jag också. Så det blir lite mysigt ikväll. Trots allt.

Ruvardag 17 - Det är över

2009-06-18T19:58:00.003+02:00

Äntligen är det över.
Testade minus igen och mensen är på gång. Rosa på pappret.
Jag drar en suck av lättnad och ett ton lyfts från axlarna.
Det är så över som det kan bli och även om resultatet inte är det som vi önskat oss så är det ändå skönt att få slappna av igen.

Drack knappt 2 glas vin till maten ikväll och blev märkligt berusad. Är nog helt slut efter dessa tunga månader med hopp och förtvivlan, sorg och maktlöshet.
Nu är det sommar på riktigt.
5 veckors semester väntar runt hörnet.

Ruvardag 16 - Räknar ner

2009-06-17T19:35:00.002+02:00

Imorgon är ruvningen över. Tack och lov.
Imorgon gör jag det sista graviditetstestet och sen får det vara. Sen slutar jag med medicinerna och slutar räkna dagar. Det ska bli skönt. Vi får en välbehövlig sommarvila innan nästa försök.

Jag får fortfarande en del positiva hejarrop men måste krasst säga att jag inte tror ett enda dugg på att jag skulle vara gravid. Jag känner av illamåendet lite då och då fortfarande men det måste vara medicinerna som spökar. Jag borde ha testat positivt i lördags vid en graviditet tycker jag, då jag ändå skulle ha varit i vecka 5. Ömheten i brösten har också avtagit. Att jag inte fått någon mens är betydelselöst eftersom jag aldrig får det när jag ruvar, oavsett om jag är gravid eller ej. På grund av medicinen det också.

Nu räknar jag istället ner till semestertider. Härliga och ljuvliga semester som ligger alldeles ny och 5 veckor lång framför mig. Har en dryg vecka kvar att jobba och det spritter till i mig varje gång jag tänker på det. Det ska bli så gott.

Och på fredag är det midsommar och vo får väl se vad vi gör då.
Kanske går vi på fest.
Lever lite.

Ruvardag 14 - När sorgen hittar mig

2009-06-15T20:31:00.006+02:00

Sorgen hittade mig igår kväll.
Stark och svår.
Som ett sugande slag i magen och i livet.
Fångad i mitt liv, i min kropp. Känslan av att vara fångad och fast.

Gick ut på klipporna och tittade på havet i kvällsolen. Grät.
Tyckte synd om mig själv. Om Viktor. Om oss.
Jävla Gud är du nöjd nu som hon sa i "Yrrol".

Sen sov jag hela natten, djupt och drömlöst.
Vaknade sorgsen, duschade, åt, gick ut med hunden.
Åkte till jobbet och undrade stilla hur jag skulle klara dagen.
Men allt blev bättre tillsammans med barnen, kollegor och dagens ljus.

Klippte leende gräset nu ikväll.
Solen har varit framme hela dagen.
Och sommaren är kommen.

Längtar efter Viktor som är i Flen och jobbar tills på torsdag.
Att älska och längta är det vi gör. Han och jag. På alla möjliga sätt.
Tur att vi gör det bra.

Ruvardag 13 - Semesterdrömmar

2009-06-14T13:24:00.006+02:00

Idag samlas tankarna i ordning igen.
Det känns ändå ok. Jag har nog blivit hårdhudad kan tänkas.

Längtar efter att få börja springa små turer med hunden igen. Utan dyrbar last eller förkylning är det det enda planeringen rymmer just nu. Att få använda min kropp och mitt sinne genom muskler och svett. Det ska bli skönt.

Men jag måste vänta lite till. Medicinera några dagar till innan jag knyter på mig löparskorna igen.
Jag gör testet på torsdag sen är livet helt som vanligt igen.
Utan barn och utan graviditet. Men med drömmar och framtidstro, livsnjuteri och snart semester.

En stor del av semestern kommer att avnjutas i trädgården. Viktor och jag och ljuvliga vovven. Vi kommer också att åka lite fram och tillbaka härifrån och till Skåneland och till Göteborg. Hälsa på, göra små turnéer och vänskapliga stopp.
En sväng till Hjo skulle också vara fint. Förra året tog vi med oss hunden och bodde intill Vättern på världens mysigaste B&B. Utforskade den vackra lilla staden, badade och åt fantastisk mat. Ett riktigt smultronställe, allt värt att göras om igen.
Kanske blir det också någon konsert. Men jag har sett att Winnerbäck inte spelar så mycket i sommar. Kanske blir det någon annan att lyssna på i gröngräset. Är sugen på Timbuktu eller Peps kanske? Undrar om de spelar utomhus i sommar någonstans?
Och så ska jag passa Gunther, Svantes lille hundkompis några dagar.

Semesterdrömmar.

Känna grilldofter om kvällarna och dricka kall rosé vid salladsskärandet. Värma den frusna vita vinterkroppen i solen och lyssna på vacker musik eller sommarpratare på radion. "Christer"s radioarkiv kommer att fläkas upp och spelas i gröngräset och i bakrunden kommer humlorna surra ovanför saftglasen.

Och regnar det kommer jag att köpa massor av pocketböcker och tända ljus och ligga och läsa dem med lite täcke på med ena handen klappandes hunden medan regnet smattrar på taket och åskan mullrar på avstånd.

I ljumma kvällen kommer vi gå med tung ryggsäck lastad med pastasallad och vin ner till Skytteviken och titta på havsvattnet kokande av fisken som hoppar. Vi kommer att vara varma efter maten och vilja bada men vi är för fega för simma med fiskarna så det blir ett snabbt dopp medan Svantemannen tittar med stora bruna ögon från sitt bundna koppel.
Så håller vi varandra om midjan och går skrattande hem med vått hår och lättare ryggsäck. Och så är det snart natt och fåglarna börjar redan sjunga in morgonen. Men vad gör det för tiden står stilla i sommarljuset och man inte behöver ställa larmet på mobilen eller ens veta vad klockan är i flera veckor till.

Ställer om

2009-06-13T22:07:00.004+02:00

Vinden vänder för jämnan.
Man lär sig att ställa om. Att ställa tillbaka och fram.

Idag har jag ställt om igen och lyckats ganska bra. De nya förutsättningarna lyder under att det troligtvis inte blir någon februaribebis. Eller rättare sagt känns det som att jag måste ställa in mig på ett definitivt misslyckande för att inte bli ledsen igen så snart inpå.
Det har hänt förut att vi testat negativt och ändå fått nytt hopp för att sedan vara tvungen att ge upp helt. Den resan orkar jag inte igen.
Jag tar mina mediciner och gör ett nytt test på torsdag.
Utan att hoppas. För själens skull.

Ställer in mig på att hoppas på nästa chans istället. På chansen efter sommaren.
Ställer in mig på att det här bara är ytterligare ett steg närmare vårt barn.
För någon gång måste det gå. Det bara måste det.

Det ska det.

Ruvardag 12 - Medicinspöken

2009-06-13T06:34:00.008+02:00

Jag känner mig så lurad och ledsen.
Och tyvärr fortfarande väldigt illamående och undrar vad det är för mening med det. Jag kommer nog aldrig kunna tro på några som helst symptom någonsin igen. Den där jävla medicinen...

Testet blev negativt. Förlåt, testen blev negativa. Jag tog två.
Jag får väl testa om en vecka igen, men det blir nog ingen graviditet den här gången.
Ingen februaribebis.
Ingen sista räddning innan vi måste börja betala våra behandlingar ur egen ficka.

Jävla helvetes jävla helvetes jävla skit.

Ruvardag 11 - Grön

2009-06-12T13:43:00.004+02:00

Det känns onekligen nervöst idag.
Min gamla vanliga test-skräck har infann sig idag på apoteket när jag plockade på mig två stycken graviditetstest.
Kvinnan i kassan på apoteket log.
Jag är förmodligen helt grön i ansiktet av allt illamående.

Illamåendet är ruskigt just nu. Jag är hela tiden på gränsen till att behöva kräkas.
Det är mycket starkare än när jag var gravid i våras.
Så är jag gravid nu så betyder det kanske allt är som det ska den här gången. Kanske embryot är friskt och starkt, tänker jag, nu när jag mår illa så in i helvete.

Mest är jag alltså lycklig över mitt illamående. Och skulle graviditetstestet bli positivt imorgon så kommer jag att älska det över allt annat. Om jag så skulle spy i kaskader varje dag så skulle jag älska det.

Snälla gode Gud eller vem som nu bestämmer här i världen. Låt mig få ett positivt graviditetstest och ett litet barn i februari...

Snälla snälla snälla snälla...

Ruvardag 10 - Jag har fan inte åkt för mycket karusell

2009-06-11T16:32:00.007+02:00

Gahhhh!!! Vill få tag i någon slags fjärrkontroll och spola fram tiden.
Den här veckan tar ju aldrig slut.
Är så frustrerad över att det bara är torsdag när det borde vara lördag.

Har samma symptom som innan, men mer och starkare nu. Mitt hopp växer för varje dag som går och det vore hemskt och grymt att bli dragen vid näsan nu. Att nästan vara säker på sin sak och sen få ett fett minus rakt i anletet.
För jag är ju det. Nästan säker.
Det suger i magen, kittlas och illamår. HELA TIDEN.
Så har jag ju bara känt vid två olika tillfällen.
När jag åkt för mycket karusell eller när jag har varit gravid.
Jag har fan inte åkt för mycket karusell i alla fall.

Ruvardag 9 - Hemma hos ensamheten

2009-06-10T16:14:00.003+02:00

Det är bara onsdag. Kan ni fatta det? Helt otroligt.
Tiden har nog aldrig gått saktare.

Och jag håller på att tråkas ihjäl nu.
Har precis kommit från jobbet och undrar vad jag ska göra med alla mina ensamma kvällar.
Förut älskade jag kvällarna. Våra kvällar tillsammans.
I soffan. I köket. Ätandes, tittandes på tv. Pratandes. Retandes.
Nu är det tomt så det ekar och jag längtar bara tills Viktor kommer hem imorgon kväll/ natt. Sen är han ledig hela fredagen och jag slutar tidigt.
Vi får en lång helg tillsammans.

Och förhoppningsvis flyttar lyckan in igen.

Ruvardag 8 - Gräsänka blues

2009-06-09T14:05:00.009+02:00

Krisen slår hårdare mot vissa och mindre hårt åt andra.
För oss slog den mindre hårt. Den innebar bara att Viktor fick ta sitt gamla jobb tillbaks, som i sin tur innebär att han från och med nu och några månader fram måste vara hemifrån måndag till torsdag varje vecka.
Det är väldigt tråkigt såklart men det känns ändå som att vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det kunde varit värre.

Så nu har jag huset och djuren för mig själv. Dagarna fram till lördag kommer att gå rejält segt. Som om de inte gjorde det tillräckligt innan.

Men så viskar jag knappt hörbart dagens goda nyheter.
Jag vaknade halv fyra i natt. Varm och konstig. Illamående och klarvaken. På exakt samma sätt som när jag var gravid förra gången.
Brösten är superkänsliga och jag får lite svettningar då och då. Mår konstigt.
Det känns precis som för några månader sedan. Srax före det välsignade plusset.
Jag hoppas så att jag nästan går sönder att mina känningar är på riktigt. Att de innebär en ny chans och en ny liten i magen.

Men jag vågar inte tro. Jag bor fortfarande i ingenmansland.
Vågar inte lita på min kropp som lurat mig så många gånger.
Men hoppet är väckt. Har kännt mig riktigt glad idag.
Glad och illamående hela dagen.

Ruvardag 7 - Snorigt ingenmansland

2009-06-08T18:50:00.007+02:00

Dagen har varit trött trött trött. Och lång lång lång.
Jag har nästan dött. Det är sant.
Men nu ligger jag här i soffan alldeles överlevandes. Den här dagen också.

Alla eventuella graviditetssymptom har drunknat i förkylning.
Jag är snorig och hängig. Med ett svagt illamående i bakrunden som jag inte vet beror på snoret, graviditet eller mediciner.

Sån är jag idag.
Och ledsen.
Sorgsen.
Ynklig och liten.

Vissa dagar avskyr jag mitt liv som jag sitter fångad i.
Dessa dagar verkar omöjliga att hantera. Att leva.
Och dessa dagar börjar på allvar nu. Igen. De börjar igen.

Från och med nu och fram till lördag lever vi i mörkaste ingenmansland.

Ruvardag 6 - Samlar symptom

2009-06-07T09:07:00.002+02:00

Jag har stort hopp idag.

Vaknade med ömma bröst, ett svagt illamående och träningsvärksliknande känsla i magen. Och ont i halsen.
Ont i halsen? tänker säker ni normala människor. Men såna som jag vet bättre.
Såna som jag vet att immunförsvaret blir sänkt vid en graviditet. Det onda i halsen kan alltså vara ett bra tecken det också.
Nu samlar jag symptomen på hög. Räknar dem. Tänker på dem. Vårdar dem ömt.
För sånt gör såna som jag.

Den kommande arbetsveckan kommer att gå löjligt sakta. Jag ska överleva måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag innan dagen kommer då jag får göra ett graviditetstest. Det blir en favorit i repris. Jag testar på ruvardag 12, precis som förra gången då jag testade positivt.

Det vill säga om mensen inte hinner före.
Men det brukar den inte göra i vilket fall som helst.
Den brukar inte komma förrän jag har slutat med medicinerna.
Så jag ställer in mig på nästa lördag.
På lördag gäller det.

På lördag smäller det?

Gökboet

2009-06-06T20:50:00.003+02:00

Sitter under lördagskvällen och tänker att jag nog håller på att bli smått tokig under den här ruvningen också.

Håhåjaja.

Ruvardag 5 - Ber till bebisgudarna

2009-06-06T14:02:00.002+02:00

Jag mår jäkligt illa.
Det är konstigt, men jag gör faktiskt det.
Det känns ju inte riktigt som att det är möjligt att må illa av en graviditet redan på ruvardag 5.
Men jag och Viktor åkte till Coop och handlade och jag var så nära att kräkas rakt ut i affären att jag fick avbryta och hänga utanför toaletterna tills Viktor var färdig. Sen åt jag ett grönt äpple och mådde bättre.

Försöker intala mig att det kan vara medicinspöken.
För att känna av en graviditet på ruvardag 5 verkar osannolikt.

Men långt där inne i själens innersta ber jag till bebisgudarna om att det faktiskt är vårt lilla pyre som gör sig till känna.
Där inne är det det absolut enda jag håller på med just nu.

Ruvardag 4 - Den dåliga dagen som blev lite bättre

2009-06-05T20:28:00.003+02:00

Vilken dag...
Så stressigt på jobbet som vi har haft idag har vi inte haft på hur länge som helst. Lägg där till att jag är fullständigt hormonstinn och väldigt nojig för all typ av överansträngning. Jag tänker nog för mycket på vad som finns i min mage. Och förresten, vem skulle kunna klandra mig...
Som när jag lyfte ett barn i förrgår och gick in i ljupaste ångest säkert en hel timme efteråt. Jodå, jag som skulle sluta gå omkring och vara rädd...

Jag kom tillslut hem från jobbet som ett vrak och la mig raklång i soffan med en progesteronvagitor instoppad och paradisask på magen mölandes chokladpraliner. Sen deklarerade jag sömnigt för Viktor att någon fredagsstädning skulle det inte bli tal om och gick upp och la mig i sängen och sov i en timme.

Och nu är jag tillbaka i livet igen.
Vad lite vila kan göra susen. Känner mig som en helt ny fredagsmänniska och den hårda dagen är som bortblåst.

Magen känner jag av hela tiden. Samma känsla, träningsvärkskänslan, fast ändå lite mer idag. Jag tycker mig också känna något annat bekant fast omöjligt att sätta fingret på. Men det kan ju lika gärna vara medicinerna såklart. Igen.

Har lusläst mina blogginlägg från förra ruvingen och konstaterat att jag än så länge följer det positiva och igenkännande händelseförloppet. Det här är första ruvningen som jag faktiskt har något att jämföra med. Jag famlar inte i mörkret längre utan vet faktiskt precis hur det känns att vara gravid.
Det vill säga om varje graviditet känns likadant...

Jag famlar vidare i alla fall och nu snart under en väldigt skön och välbehövlig vilohelg. Det ska bli gott!

Trevlig helg på er!

Ruvardag 3 - Verkligheten som kom ikapp

2009-06-04T18:02:00.003+02:00

Den där stumma avdomnade känslan i kroppen har försvunnit och jag börjar känna igen mig själv igen.
Tyvärr får jag väl säga.

Idag längtar jag efter att vara gravid igen så att jag tror att jag ska bli galen vilken sekund som helst. Tänker konstant på vårt lilla pyre där inne och hoppas så att jag nästan går sönder.

Emellanåt tänker jag att det inte kommer att gå. Att det vore högst osannolikt att vi skulle lyckas bli med barn två gånger i rad, vi som fruktlöst kämpat innan dess i flera år. Det vore nog för bra för att vara sant.

Fast vi har ju en chans just nu, lika god som någon annan. Kanske till och med större eftersom jag nu varit gravid en gång, ganska nyss och att vi fick tillbaka ett jättefint ocn långtidsodlat embryo.

Och så där håller jag på. Fram och tillbaka, stöter och blöter möjligheter och omöjligheter. Och mitt i allt detta finns vårt allra finaste.
Ett litet frö av tunnaste glas i våra skakiga händer.

Jag känner av magen. Tror jag.
Eller så inbillar jag mig.
Det känns som träningsvärk, precis som förra gången då jag faktiskt var gravid. Men jag förstår ju att det ännu är för tidigt för att kunna avgöra vad som verkligen är en graviditet eller vad som faktiskt bara är biverkningar av medicinen.

Förra gången började jag att känna av min graviditet så där ordentligt ungefär på ruvardag 10-11.
Det kan hända att jag slår världsrekord i symptomletande nästa vecka.

Ruvardag 1 - Iskallt uppdrag

2009-06-02T17:49:00.009+02:00

Och så är vi igång igen.
Samma procedur.
Samma ringarde mobillarm 4 gånger om dagen, samma vagitorer och femanesttabletter, samma räknande av dagar och samma symptomletande.
Jag känner så väl igen mig.

Ska försöka att hålla huvudet iskallt den här gången.
Försöka att vara så där axelryckig och tänka att det går om det går annars går det väl inte och då går det väl nästa gång.

Vår nya resa med vårt nya fina embryo börjar just idag.
Med allt vad det innebär. Och det innebär troligtvis alldeles för få axelryckningar är jag rädd.
Den inre stressen som en ruvning innebär går inte ens att beskriva för den oinvigde. Den där känslan av att framtiden och livet hänger på en ultratunn och skör tråd.
Känslan av att just det här embryot kanske möjligtvis, om än kalkylerat i svart, är sista vägen ut innan sinnessjukdom tar över eller de bra äggen är helt slut(ja, fast att jag blott är 31 unga år kan den tanken poppa upp).

Iskall?
Javisst...

Jag vägrar

2009-06-01T16:33:00.005+02:00

Det var nästan som om jag letade efter min nervositet där i väntrummet på kliniken.
Men jag kände mig lugn. Stark. Ovanlig och besynnerlig.
Vanligtvis är jag nervös så att jag nästan kräks strax före en eventuell insättning av embryo. Allt kan ju gå fel. Om man har otur. Och tur är vi ju inte särskilt begåvade med.

Men inte idag.
Visst flög tankarna på våra små i frysen lite hur som helst.
Men jag var inte rädd.

Det var då jag bestämde mig.
Jag ska ta mig fan vägra vara rädd.
Från och med nu.
JAG. VÄGRAR. VARA. RÄDD.

Det låter kanske lätt och det är det inte.
Men jag har tröttnat på rädslan som följt mig i nästan fyra år nu. Jag är så innerligt trött. Det är bra.
Jag ska vägra så långt det bara går. Så länge det är möjligt.

Doktorn kallade på oss och vi fick komma in på hennes kontor.
Allt hade gått bra, sa hon.
Vi hade en fin blastocyst (5-dagarsembryo) att sätta in idag och en kvar i frysen.
Det var en jättefin blastocyst. Jättefin. Sa dom. Man blir lite stolt.

Och så skred vi till verket.
Vår lilla stjärna åkte genom katetern och in i min livmoder. Hem.
Att göra en återföring är så stort att man knappt vågar andas.
På skärmen via ultraljud syntes en liten ljusprick.
På plats. Nästan planterad.
Härliga tider.

Huvudet upp och benen ner

2009-06-01T08:36:00.007+02:00

Jo tack, jag har huvudet upp och benen ner.
Som det brukar.

Ändå känns det klart och tydligt att det inte är en särskilt vanlig dag idag.
Idag får kanske en liten flytta in i min mage.
En liten att hoppas sig blå över.

Jag kan inte riktigt ta på vad för känsla jag har i kroppen, för den är helt ny.
Som enn blandning av lugn och sorgsenhet.
Jag som längtat efter den här dagen kan nu inte riktigt greppa den känslan som jag längtade efter.
Tänker mycket på Lilla Pricken som aldrig fick bli.
På min graviditet som kantades av kärlek och oro.
På min oro som blev befogad.

Nu får vi kanske en ny chans.
OM en av våra små överlever upptining idag så får vi en ny chans.
Idag.

Det både skrämmer och värmer.

Huvudet upp och benen ner.
Men ändå.
Inte som vanligt.

Grattis alla mammor!

2009-05-31T22:22:00.004+02:00

Till alla er.

Mammor till barn, husdjur och embryos.
Och mammor till dem som aldrig fick bli.

Till alla oss.

Lugnet före måndagsstormen

2009-05-30T19:25:00.008+02:00

När jag känner mig orolig så brukar jag försöka tänka att jag gör allt jag kan.
Och sen kan man inte göra mer.
Att det blir som det blir.
Att allt ligger utanför min kontroll ändå.

Jag kan inte göra mer.

Men hjärnan liksom letar utvägar.
Bakdörrar.
X-et i ekvationen, någon dold och hemlig möjlighet och de fysiska lagarnas svagaste länk.
Som om det finns något därute som jag har missat.
En lösning eller två som gått mig förbi.

Men det finns inga fler lösningar. This is it.
Jag gör allt jag kan för att bli gravid och det går inte att göra mer.

När jag väl lyckas landa i den tanken blir jag lugnare.
Det blir skönare på något vis.
Nu för tiden lyckas jag oftare med just detta. Att bibehålla lugnet.
Eller så är det bara lugnet före stormen.
Måndagsstormen.

Rik

2009-05-29T21:14:00.012+02:00

Det har varit en jobbig och lång arbetsvecka och nu ska jag bara njuta av sommaren och helgens lediga dagar. Påta lite i trädgården, pussa på Viktor och busa med mina djur. Och så får vi en hund till i helgen. Vi ska passa Ulrikas söta dvärgpinsher som heter Gunther. Vi kommer alltså att ha två små vilda gossar i huset. Supermysigt!

Jag var på apoteket och hämtade ut fler progesteronvagitorer idag. Sju paket. Och högkostnadsskyddet hade gått ut, jag som hunnit vänja mig vid att alla medicier är gratis. Men idag fick jag betala dryga tusenlappen.
Nu är jag rik på progesteron.

Sommaren är här nu.
Det doftar syrén och vinbärsbuskar, liv och fågelsång.
Och imorgon, innan jag klipper gräsmattan, kanske jag tar upp en sån där fröig maskros och blåser. Så som man gjorde som barn. Och önskar mig.

Frozen Embryo Transfer

2009-05-28T21:01:00.015+02:00

Om fyra dagar är det dags.
För Frozen Embryo Transfer, eller FET som vi i svängen säger.
Ett först fryst men sen upptinat embryo som förs in med kateter in i livmodern.

Frozen Embryo Transfer.
Det låter som något från ett dramatiskt sci-fi-laboratiorium från år 2623.
Våra två små embryos. Även kallade blastocyster. Nedfrysta, styckespaketerade och färdiga att växa.
Det verkar kliniskt och i ärlighetens namn rätt konstigt.

Men det är det inte.
Det är den största kärleken en frys någonsin rymmer.
En liten bit av mig och en liten bit av Viktor. Våra.
Det låter säkert lite konstigt, men mitt hjärta blir alldeles varmt av tanken på att de finns.
De finns och väntar. Våra små.
Att man kan känna så för några hundra celler.
Att man kan älska något så litet så stort.

Frozen Embryo Transfer.
Om 4 dagar.

Har tagit semester på måndag för att i lugn och ro kunna vara sönderstressad.
Det blir långa, sega och svettiga timmar fram till klockan 14, då det stora ska ske.
Ringer telefonen på dagen är vi rökta. Då har våra små inte överlevt upptiningen och vi göra oss icke besvär med att åka in till Göteborg.
De tinar upp en i taget. Vi får bara tillbaka en i taget.
Vi är tydligen för fertila och riskerar att bli tvillingföräldrar. Man menar att tvillinggraviditeter är riskgraviditeter, vilket man undviker i det längsta.
Vi är tydligen för fertila. Ha! Har ni hört...

Men vi måste tro att åtminstone en av de små kommer att klara sig. Kommer frisk och stark att få bli införd i min livmoder och stanna där i 9 månader.
För tro, det måste man.

Det är just det vi håller på med just nu.
Det är allt vi gör.
Vi tror dagarna i ända.

Degar

2009-05-26T19:00:00.004+02:00

Vissa dagar känner jag mig riktigt fet.
Det är ingen överdrift på något sätt. Bara ett trist konstaterande.
Det är som om jag har ätit hundra vetebullar varje dag.
Som om hela jag är en enda stor deg.

På ett år har jag gått upp nästan 10 kilo. Upp och ner, ner och upp.
Men nu denna våren är det mest upp förstås.
Jag är för det mesta överfylld av hormoner, väldigt stilla under rätt så långa perioder och tröstäter lite då och då.
För jag får ju inte röka längre och nåt skit får man väl ha kvar när stormarna härjar.
Eller?

Har ständigt dåligt samvete för mina överflödskilon.
Här skulle man lätt kunna misstaga mig för en sån där som vill vara smal och snygg.
Men näpp. Inte ens det. Inte jag.
Jag vill vara gravid. Med mage som en luftballong och vätskestinna armar och ben.
Det är ju just det som gör mig så eftertänksam när det gäller min vikt just nu. Kommer vikten att påverka min nästa chans till graviditet?
Jag vet, det gör den förmodligen inte eftersom jag faktiskt blev gravid förra gången.
Men jag är funderar över det mesta så varför inte det. Mitt BMI är nog strax passerat 30 nu och det är inte roligt.
Särskilt inte när jag inte kan göra så mycket åt saken. Ja inte just nu i alla fall.
Inte med bara 5 dagar kvar till nästa försök.

5 dagar.
Det är konstigt för jag känner ännu inget.
Inget pirr och ingen riktig nervositet.
Jag kanske inte orkar.

Det är rätt skönt att inte orka ibland.

För det är ju jätteovanligt med VISA....

2009-05-25T19:52:00.012+02:00

Stressade som en idiot in till kliniken i morse, när jag kommit på längst bort på hundpromenaden att jag inte mynt till parkeringen vid kliniken och att Viktor hade fått statoilkortet med sig till jobbet (för automaterna i Gbg tar nämligen inte vilka kort som helst, som tex såna där jätteovanliga VISA...).
Svängde snabbt in på den lokala macken för lite växling av en tjuga, men det gick minsann inte för macken hade haft inbrott under natten och alla växelpengarna var bortrövade. Jag som aldrig växlar något alls och den dagen jag väl ska göra det, (och dessutom har skitbråttom för det gäller liv och död där borta på kliniken) ja då har någon idiot snott alla växelpengarna. Vad är oddsen för det egentligen?

Sen var det inte så där jättekul att vara tillbaka på kliniken. Dels för att jag hela tiden tänkte att jag måste vara tillbaka på parkeringen till klockan 10 för att inte få parkieringsböter. Och dels för att jag nu satt där i alla fall. På samma klinik som jag för ett par månader sedan lämnade bakom mig med fjäderlätta steg, huvudet ovanför molnen och ett pickande hjärta i magen. Med minnet färskt om hur fantasktiskt alltihop var den där dagen, blev väntrummet extra trist. Lite hånskrattande nästan. För att jag så naivt för ett par månader sedan trodde att mitt liv ändtligen hade vänt. In my face.

Väl inne hos doktorn tittades det med ultraljud och konstaterades att slemhinnan såg finfin ut, alla 8 millimetrarna av den.
Min lilla hjärna började skrika ONSDAG, ONSDAG, ONSDAG, det blir ta mig tusan en frysåterföring på ONSDAG. Tills doktorn tog ner lilla hjärnan på jorden igen och förklarade att långtidsodlade embryos, som vi har i frysen, måste man ta progesteronvagitorer 6 dagar innan återinförande för att få tillbaka.
Det krävdes inget mattegeni för att snabbt räkna ut att återinföring inte ens blir den här veckan. Ingen liten plutt i vecka 22. Nej, vi måste snällt vänta till nästa måndag.

Pust, stön och stånk. För så här är det ofta tycker jag. Lilla hjärnan räknar ut, ställer in sig och måste i hast ställa om. Har beräknat fel.
Jag vet, det verkar såklart lite löjligt. Att en halv vecka extra kan vara så där trist.
Men det är det.

Nåväl, jag börjar alltså med 2 progesteronvagitorer om dagen från och med onsdag och på måndag 1/6 kommer vi förhoppninsvis få sätta in en av våra små fryspluttar i min mage.

Sen har dagen flutit på, så klart lite snårigare än vanligt.
Har känt mig lite nedstämd. Märkbart påverkad av väntrummet på kliniken och pånyttfödd längtan efter vår bebis som dröjer.

Men imorgon är en annan dag.
Får jag verkligen hoppas.

Världen är bara vår

2009-05-24T20:13:00.005+02:00

Nu är vi hemma, fyllda till bredden av rusigt firande i Smålands skogar.

Fast inte bara Småland.
Vi var först vid Tjolöholms slott och åt picknick-brunch långt uppe på ett berg med fantastisk utsikt över Kungsbackas vackra skärgård.
Sen lämnade vi Svante hos Ulrika i Göteborg och styrde kosan ner mot Falkenberg, svängde av inåt landet och hamnade tillslut i småländska Unnared.
Där paddlade vi kanot, drack öl i solen, åt frukt och pimplade champagne mellan lakanen som värsta glamourparet och avslutade med en 3-rätters middag god nog åt kungligheter.

En mycket mycket lyckad bröllopsdag med en alldeles underbar man.
Vissa dagar är världen bara vår. Snurrar liksom åt rätt håll.
Till och med vädergudarna ville oss väl.

Imorgon bär det av till kliniken och ett ultraljud.
Mäta lite slemhinna.

Sen får vi se när vi får dejt med våra små frysisar.

Väderstress

2009-05-23T06:47:00.003+02:00

Har sovit jättedåligt inatt.
Regnet har fullkomligt vräkt ner och jag har legat och stressat över just detta.
Det måste vara uppehåll idag, annars kan vi inte göra allt som jag har planerat för oss.
Och det vore hemskt tråkigt.

Tittar på SMHIs sida och ser inget regn idag. Andas ut. Lite.
För SMHI är inga vädergudar eller så. SMHI kan faktiskt ta miste.

Nu har regnet slutat att regna i alla fall, men inte kunde jag sova mer för det. Kommer att vara dödstrött ikväll är jag rädd, men kan inte göra mer åt saken nu. Snart är det hög tid att börja hemligstöka i köket igen. Packa ner vad som ska packas ner. Och sånt.

Bröllopsfirarpyssel

2009-05-22T08:34:00.005+02:00

Jag minns inte riktigt från i höstas (får gå in i bloggarkivet och titta efter) om jag då kunde känna av Femanesttabletterna, men jag tycker mig göra det nu. Ett litet litet illamående ibland som egentligen inte stör och ägglossningskänningar i magen. Eller ägglossningskänningar och ägglossningskänningar, det känns lite svullet på något vis.
Det händer i alla fall något därinne. Precis som det ska göra.
Jag hoppas på att slemhinnan ser fin ut på måndag. Då ska den ha växt till minst 7mm. För om den har det, så blir det insättning i veckan.
Halleluja!

Idag är jag ledig från jobbet och det är nästan tyst i huset. Det är bara djurens små tassar och fnysningar som hörs. Viktor jobbar.
Det är perfekt. För då kan jag börja förbereda det stora bröllopsdagsfirandet som går av stapeln imorgon. Då kan hemligt smyga omkring här hemma och pyssla med sånt som ska pysslas med utan att någon stör.

Imorgon bär det alltså av på firande och jag kan inte skriva vart efter som det är hemligt hemligt.
Han är som ett barn inför julafton. Frågar och spanar och klurar. Men han har ingen aning. Och det blir ju roligast så.

Nästa vecka på onsdag har vi varit gifta i 3 år. I 3 år!
Det är egentligen ganska mycket. Vad säger man? Bommul, papper eller nåt?
Det är mycket som har hänt på bara de åren. Vi är inte samma nu som då.
Gått igenom mycket tillsammans. Är starkare tillsammans.
Tänk vilken tur.
För det kunde ju varit tvärtom. Att den här resan splittrat oss i tusen bitar.

Vi är inte samma nu som då.
Och ibland önskar jag att vi inte skulle behöva prövas så jäkla mycket. Att vägen kunde vara lite rakare.
För vi är inte samma nu som då, på både gott och ont.
Vi är ju starkare.
Men också äldre. Har nästan växt ur våra unga kroppar.
Och allvarligare, lite tystare.

Vi är inte utbytbara.
Vi älskar tills sista droppen.
Vi betalar vad som måste betalas. I tårar, kärlek, vänskap, ungdomlig oförstördhet, överflödskilon och pengar.
Vi håller krampaktigt om varandra för att släppa taget ens bara lite grann kan vara förödande.
Vi står starka tillsammans för var för sig är för omöjligt.
Har vi lärt oss.

På 3 år.
I ett annat liv som vi fått lära oss leva.

Vi har allt att fira imorgon.

Idag - Ernst

2009-05-21T14:07:00.007+02:00

Det finns dagar då jag känner mig lite "Ernst".
Lite myspys och hemmaskrot.
När kattguldet glimmar. Liksom.

Här sitter jag och känner in rummet.

Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.

Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.

Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.

Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

Det blir som ett vattenfall av ek.

Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.

Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.

Se så vackert stenen tar emot oljan

Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.

När en katt ligger och sover i ett rum finns det
inte mycket mer för en inredare att göra där.

Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.

Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.

Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.

Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.

Sagt av Ernst Kirchsteiger, Sommartorpet, SVT

Himlen gråter

2009-05-20T06:33:00.006+02:00

Himlen gråter, som allas vår Astrid en gång skrev.
Jag och Svantemannen förlorar vår långa morgonpromenad och väntar istället i soffan på en lite kortare innan jag åker till jobbet.

Drömde att jag var sen till våra älskade i frysen. Kanske för sen.
Sprang så att att jag nästan snubblade genom den längsta parken någonsin och Viktor stod vid andra änden och väntade.
Jag var sen, mycket sen.
Hjärtat bultade, tårarna väntade där bakom.

I drömmen hinner oro och rädsla ikapp.
Jagar med blåslampa.

Men jag vill inte vara rädd längre.
Protesterar.
Vägrar så länge det bara är möjligt.

Gosar vovven och tittar på vackert regn genom rutan.

Jag är en glad pensionär

2009-05-19T16:46:00.005+02:00

Det är en kort vecka det här. Det är nästan som fredag redan imorgon. Lyckan över det breder ut sig inifrån som ett silkeslent täcke.

Jag är nöjd i dessa dagar.
Jag antar att det hårda gjort mig mjuk.
Berikat mig med mentalitet värdig en glad pensionär.
Fått mig att uppskatta det lilla.
Det som jag ändå har.

Den 27 maj har jag varit en gift och ärbar kvinna i tre hela år.
Vi firar vår bröllopsdag på lördag, jag och min Viktor.
Vartannat år är det min tur att ordna med överaskning och vartannat år är det Viktors. Så är det bestämt och i år är det min tur.
Det hela är så hemligt att jag inte kan skriva här vad det är vi ska göra. Men det handlar såklart om livsnjuteri. Och jag hoppas på fint väder...
Det roligaste är att Viktor är sjukligt nyfiken och försöker fiska ledtrådar hela tiden.
Vilket väderstreck? Är det långt iväg? Blir det övernattning? Osv.
Det blev tillslut så tröttsamt att jag sa att jag avslöjar hela skiten och att vi ska femkampa på Liseberg. Då slängde han sig uppgivet och frustrerat raklång i soffan och tog sig för pannan.
Han förstår ju såklart att vi inte alls ska till Liseberg och femkampa, vilket är starkt förknippat med vanlig hederlig fylla med kompisarna. Inte så värst med romantiska bröllopsdagar.
Fast visst hade det varit roligt svänga inom Lisebergs parkering på lördag bara för att se hans min...

Nu ska jag och Svantemannen gå ner till djuraffären och köpa katt- och hundmat.
I solen den sköna.

Livet as we know it

2009-05-18T20:44:00.002+02:00

Har jobbat häcken av mig idag. Först en vanlig dag på förskolan och sen kvällsmöte. Lite mer än 12 timmar i sträck. Såna dagar är jobbiga. Fast dagen efter är nästan värre, man är trött så man ser dubbelt. Så det är väl det jag har att se fram emot imorgon när klockan ringer fem.
Vissa människor är begåvade med energi. Jag är inte en av dem. Tyvärr. Jag är snarare en sån där som tvunget behöver minst 8 timmars sömn för att inte dö, orkar absolut inte jobba mer än nödvändigt och kräver en hel del fritid i horisontalläge.
Arbetsnarkomani ligger inte för mig även om jag tycker om mitt jobb.
Det har alltid varit så men nu är fritiden och vilan viktigare än någonsin.
Ägnar mycket av min lilla energi åt att dämpa stress och oro. Försöka må bra.
Det är väl där alltsammans går åt antar jag.

Idag ringde jag kliniken.
Nu är allvaret tillbaka. Spelet. Livet as we know it.
Nästa måndag får jag göra ett ultraljud, mäta slemhinnor och bestämma datum för insättning av embryo.

Sen är det upp till gudarna.

Nya prövningar

2009-05-17T15:44:00.005+02:00

Det blev en väldigt rolig kväll igår och lite aningens för många mojitos.
Idag känner jag mig sliten och trött.
Men lycklig så klart.
Vi är nu en dag till närmare våra små i frysen.

Femanestlarmet i mobilen ringer klockan 6, 14 och 22 varje dag nu och påminner mig om vad som snart ska komma.
Än så länge känner jag mig lugn och trygg, men jag vet att varje försök till graviditet är en ny prövning och att oro och stress nog hinner ikapp mig så småningom. Men jag ska som vanligt kämpa hårt mot alla negativa känslor och försöka fylla mig själv med positiva målbilder. För hur det än kommer att gå så är det viktigt att må så bra som möjligt. Och det kräver otroligt mycket arbete för att kunna må bra, har jag lärt mig under den här långa resan.

Tack så mycket för era fina kommentarer efter gårdagens inlägg.
De stärker mig ännu mer.
Jag trodde först inte att den skulle gå över, den där intensiva smärtan och sorgen efter missfallet. Men det gjorde den och visst är det fantastiskt! Trodde själv inte alls att jag skulle vara så här stark och så här fort tillbaka.

Men visst. Pricken kommer alltid fattas mig och det kommer nog alltid att kännas ledsamt att h*n inte fick lov att fortsätta att leva.
Jag kommer alltid att bära med mig den graviditeten, min allra första, som något av det vackraste.

Livet är underligt.
Nästan jämt nu för tiden.

Femanest-feber

2009-05-16T07:28:00.006+02:00

Mensen har kommit och den första Femanesttabletten har nu landat i magen.
Underbart!

Våra två små embryos i frysen behöver inte vänta allt för länge till. Det blir upptining och förhoppningsvis insättning någon gång vecka 22 enligt snabba beräkningar. Förhoppningsvis säger jag eftersom man aldrig kan vara riktigt säker på sånt här. Risken finns med såna här insättningar att embryona inte klarar upptiningen. Då är det bara gå hem och förbereda sig på att börja om helt från början, med sprutor och allt (ryser).
Men varje embryo har ungefär 75% chans att klara upptiningen och eftersom vi har två stycken så är förhoppningarna stora.
Kommer att ringa kliniken på måndag och boka in ett ultraljud ungefär på dag 9 efter mens. Då ska det mätas slemhinnor och bestämmas exakt vilken dag som det magiska sker.

Nu kommer jag att ta 3 Femanesttabletter (östrogen) om dagen för att kontrollera slemhinnan. Doktorn sa att jag själv välja stimulerad eller ostimulerad cykel. Ostimulerad lät läskigt. Även om min kropp brukar vara som en klocka så litar jag inte på den ett enda smack. Den har ju inte riktigs samarbetat hittills om man säger så...
Nej, ju mer som går att kontrollera, desto bättre. Det är mer min melodi.
Och så har jag ett orosmoment mindre.

En ny resa har börjat och gud vet hur många resor vi har kvar innan vi når vårt mål.
Men en sak vet jag.
Att kämparglöden är större än någonsin och det här bara SKA gå vägen.
För eller senare.

Ikväll kommer C och hennes man på grillmiddag.
Och det ska drickas mojitos.
För det kanske jag inte får lov att göra mer för resten av sommaren.
Hoppas jag.

Super Mario

2009-05-14T19:27:00.003+02:00

Jag får en underlig känsla i kroppen när jag tänker på att det snart är dags för embryo igen. Det är som om jag är helt orädd och ändå mer rädd än någonsin.

En ny värld har gläntat lite på dörren.
Jag vet att det går att bli gravid, att det inte är en total omöjlighet.
Jag var faktiskt med barn för inte så länge sen och så här i efterhand känns den vetskapen nästan konstig, som en dröm.
Men visst, det var sant och på riktigt.
Att det överhuvudtaget går.
Att veta det.

Och vi har överlevt något fruktansvärt.
Nu vet vet vi att det går det också.

Tror att allt det här faktiskt har gjort mig stark.
Jag känner mig sån.
Som hjälten i ett tv-spel.

Vi har två liv kvar.