TACK ALLA NI SÖTA!

Tusen tack för alla fina gratulationer! Blev lite rörd över att det faktiskt är några stycken som fortfarande tittar till lilla bloggen då och då.

Jag har legat lågt med bloggeriet under en lång tid nu och planerar att fortsätta nästan så. Har kommit underfund med att jag inte mår bra av att vända ut och in på mig själv hela tiden och analysera fram och tillbaka.

Jag försöker alltså att vara en normal människa nu för tiden. En sån där som tar det som det kommer och inte blir överdrivet insnöad på diverse. Inte överdrivet glad eller förväntansfull eller ledsen eller olycklig eller sånt där. En sån där som har lugn och harmoni i själen och lever dag för dag.

Jag lyckas nästan i alla fall.
Eller nu ljuger jag lite.
Jag lyckas inte speciellt alls egentligen. Inte just nu i alla fall.

För visst är jag överdrivet glad. Överdrivet förväntansfull. Överdrivet olycklig. Och inte minst fruktansvärt rädd för att mista en ängel till. Vår allra definitivt sista frysis blev till en graviditet. Det är högst overkigt att jag får en chans till att bli mamma. Nästan så att jag inte tror på att det är sant. Och så undrar jag när jag kommer att våga tro att det är sant. I vecka 8 efter ultraljud, vecka 13 efter nästa ultraljud, vecka 20 då jag är halvvägs eller kanske först på förlossningsbädden med rosa knyte i famnen?

Som sagt, jag kommer inte att vara särskilt mycket på bloggen framöver i ren och skär självbevarelsedrift. Men ibland, när lusten faller på. Och så ska jag mellan inläggen ägna mig åt att minimera ångest och oro och maximera glädje och liv.

"I better keep on walking" som den store Salem sjunger.

Schhhh....

Jag smyger in och viskar:

Im back.
Im på smällen.
Im rädd.

6 veckor idag...

Schhhhhhh...