Vecka 38.
Det har varit några lugna dagar nu. Molvärken har hållit sig i stort sett borta och vi har haft en riktigt mysig helg. Jag har lyckats sova rätt så gott och känner mig gladare och piggare.
I fredags var vi hos barnmorskan och allting ser fortsatt bra ut. SF-måttet på 35 cm visade att bebis fint följer sin kurva, något större än medel, och alla värden och hjärtljud var perfekta.
Veckans roliga detalj: Ibland knäpper och knakar det i magen när bebis rör sig. Det är små luftbubblor som spricker enligt barnmorskan. Nu när bebisen är så här stor så trycker den ut bubblor i fostervattnet. Så det är tack och lov inte bebisens leder som knakar, vilket jag och Viktor först undrade över.
Nu har vi två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning och spänningen stiger ytterligare. Jag drömmer bebis både på dagen och på natten, han finns ständigt i tankarna. Jag längtar så oerhört efter att få snusa på vår lille pojke (eller flicka om ultraljudet skulle visa sig varit fel). Längtar så jag nästan spricker.
Viktor har som vanligt på måndagar åkt iväg och kommer inte hem förrän på torsdag.
Det börjar kännas svårt och jobbigt när han åker iväg, något som jag inte alls brukar känna. Jag känner att jag behöver honom mer än någonsin och det blir en liten otrygghet när han måste ge sig iväg. Men så ser våra liv ut och det är bara att smälta undan, dessutom kommer han ju hem så fort jag ringer. Tänker att bara, bara inte förlossingen går för snabbt så att han inte hinner hem... (men sannolikheten för det är ju försvinnande liten...)
Ska nog slänga in hunden och mig i bilen och köra ner till stranden idag. Det är så härligt att se vovven bli sådär galet glad när han får släppa loss tassarna i vild sandgalopp (eller snögalopp). Det är så synd om honom i dessa dagar, det blir inte mycket motion. Jag har ju så ont att vanliga promenader inte är att tänka på. Men snart snart blir det långpromenader igen och då med både vagn och hund. Herregud vad jag längtar!
måndag 29 november 2010
torsdag 25 november 2010
Går här och hoppas
Ungefär varannan natt får jag sova bra.
Så har veckan hittills sett ut.
Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.
Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?
Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.
Hoppas, hoppas, hoppas...
Så har veckan hittills sett ut.
Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.
Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?
Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.
Hoppas, hoppas, hoppas...
måndag 22 november 2010
Tappar andan
Vecka 37.
Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.
Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.
Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.
Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.
Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.
Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.
Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.
Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.
onsdag 17 november 2010
Skräckblandat men mest av allt förtjusning
Nu är det kokta fläsket snart stekt och jag ska snart föda ut ett riktigt barn. Rätt ut bara.
Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.
Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.
Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!
Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.
Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.
Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!
lördag 13 november 2010
Kommer bebisen snart?
Vecka 36.
Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.
Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!
Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!
Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...
Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.
Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.
Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!
Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!
Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...
Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.
måndag 8 november 2010
Fixerad
Vecka 35.
Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!
Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.
Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!
Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.
Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).
Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!
Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.
Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!
Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.
Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).
fredag 5 november 2010
Omtumlande BB-besök
Dagen idag har väl varit sådär.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.
Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.
Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.
Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.
Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?
Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.
Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.
Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.
Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.
Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.
Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.
Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?
Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.
Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.
Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.
onsdag 3 november 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)