En liten hälsning från NYC

Euforiskt

Jag lever.
Jag lever faktiskt.
Och det är fullkomligt och underbart befriande.

Nästan euforiskt.

Det är smått fantastiskt hur det fungerar. Att mitt eget beslut om att öppna livet igen kunde bli så bra.
Men så svårt i all sin enkelhet.
För det enda som krävdes att stänga IVF-dörren för en stund. Och den var jäkligt tung.

Men nu är jag här. Vi skiter i allt och drar till New York om ett par veckor.
Och kärleken får plötsligt plats. Så mycket som plötsligt får plats.

Nu gör vi det.
Vi lever.

Nu går jag och andas. Vi ses.

Idag har jag och Viktor varit hos kuratorn tillsammans för första gången.

I ärlighetens namn har jag gruvat mig något otroligt för just detta de senaste veckorna eftersom jag mår riktigt risigt just nu. Som om man skulle kunna må för dåligt för att kunna gå till kuratorn...

Men nu är det gjort och jag måste säga att det hjälpte en hel del, att sortera och komma till slutsatser.
Det var så skönt att Viktor var med och att vi tillsammans kunde gå igenom hur sommaren och den sista tiden har varit för oss. Jag har haft det tufft och är så dödstrött just nu att jag nästan inte ens orkar tänka på hur livet ser ut för oss. För livet är just nu en sådan besvikelse att jag blir tårögd bara av att skriva om det.

Vi har blivit förnekade livet så länge nu att det knappt finns något kvar av det. Vi kan nästan inte ens komma ihåg hur det kändes utan barnlöshet, hormonbehandlingar och sorg. Det är svårt att minnas glädjen av att vara tillsammans och bara leva.

Jag är deprimerad. Så är det bara. Jag erkänner.
Och jag måste få andas lite frisk luft ett tag framöver. Jag och Viktor kommer att behöva en paus i allt vad barntillverkning heter. Och vi vet ännu inte hur länge. Vi vet inte mycket just nu förutom att jag har slutat att orka. Det har tagit stopp. När jag inte ens kan tänka på mitt liv utan att bryta ihop får det vara stopp.

Beslutet är både smärtsamt och befriande. För vi vill ju ha ett barn helst igår. Ändå har hundra ton lättat från mina axlar en liten stund.

Nu ska jag gå och andas lite.
Vi ses.

Orolig och svettlycklig

Nåja, sommaren har inte bara varit dålig.

Jag har varit på den årliga skåneturnén, ett par dagar på Tjörn, dansat hela natten med Maria, åkt grejer på Liseberg, varit på Madonnakonsert och gått ner en hel del i vikt med hjälp av massor av motion.

Men den där jäkla oron är envis.
Och mitt sinnestillstånd blev inte bättre av att svininfluensan härjat i media. Jag som jobbar som förskollärare kan ju lägga ihop bakterier två och två hur lätt som helst. Är det någon som blir smittad så är det ju jag. Och eftersom jag är så oerhört begåvad med tur kommer jag givetvis att bli smittad när embryot väl är på plats. Var så säker.

Så nu vågar vi bara vänta på riktlinjer om smittskydd och vaccination. Vi har skjutit upp vårt nästa försök en månad för att se om vi kan få veta mer om smittan och hur farlig den är för gravida.

Tills vi vet så fortsätter jag motionera som en galning och förhoppningsvis gå ner lite till. Och så drömmer vi lite om resor för nu när Viktor har bytt jobb skulle faktiskt kunna ha råd. Drömmen landar i New York, kanske i vår, kanske tidigare...
Blir lite svettlycklig bara jag tänker på det. Vi har inte rest någonstans på tre år nu och jag har velat åka till det stora äpplet så länge jag kan minnas. Surfar NY-sidor på nätet och drömmer med hjälp webbkameror vid Times square. Fantaserar om pretzels, black and white cockies, SoHo, Seinfelds hak, Central Park och yellow cabs.

Oh my God.

Semstern som gick förbi

Semestern som gick förbi.
Trött. Sliten. Slut på ork.
Har vilat i det oändliga men tröttheten biter sig fast likt en sugande igel, omöjlig att göra sig kvitt.

Semestern gick förbi men jag blev inte piggare. Inte gladare.
Bara trött. Trött, trött, trött...

Det känns som om jag legat i min soffa i mer än tusen dagar nu. Plågad. Orkeslös.
Leende för världen men med smärtan som sliter sönder.
Ständigt nära till den förbannade gråten. Ständigt kämpande mot oron över en oskriven framtid.
Försöker tänka att allas framtid är oskriven, osäker. Men det hjälper inte.
Vi kämpar oss blodiga mot väderkvarnar. Slåss. Reser oss igen och igen.

Det har nu gått fyra år sedan vi började försöka få barn.
Det som först började med glödande entusiasm och två älskande drömmare.
Det som sedan blev till menscykler, ägglossningstester, graviditetstester, påpassad sexualitet, ingen sexualitet, fertilitetsutredningar, smärtor, provrörsbefruktningar, nålar, hormonsvängningar, missfall och en sorg som aldrig tycks vilja släppa.

Jag kan inte förstå hur vi har hamnat här. Eller varför.

Jag är så trött.
Orkar inte trycka på startknappen riktigt ännu. Gud vet när jag orkar.

Semestern som gick förbi.
Spänningarna har släppt och lämnat mig tröstlös trötthet.
Jag ska vara trött lite till.
Bli lite starkare.

Pausar lite till...

Så mina vänner.
Jag vet inte riktigt när jag ska komma tillbaka in hit.
Pausknappen fortsätter att vara intryckt lite till.

Vi ses...

Jag gästbloggar!

Åh, så roligt!

Idag får jag äran att gästblogga på Expressens Alltombarn i bloggen "Innan du fanns".

Här!

Gråt-låt

Då och då hittar man de där låtarna med en text som kanske inte betyder något alls om det som man är ledsen för, men som ändå stämmer så väl in på hur man känner.
Iris med Goo goo dolls är en sådan. Min Prickenlåt att bara sorgesimma omkring i närhelst jag behöver.

Varsågod mina vänner.
Om ni behöver.
Gråt ut.

Iris

And I'd give up forever to touch you
Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Semesterstängt

Nu har jag semester och så även lilla bloggen.
Jag kanske gör små avtryck här då och då, men kommer tillbaka på riktigt igen i augusti, då vardagslivet och behandlingarna också gör det.

Ha en skön juli!

(Men glöm inte att titta in ibland, för jag kanske inte kan hålla mig härifrån trots allt...)

Små stick

Idag är det varmt så man nästan rinner bort.
Var ute och sprang med hunden i morse och redan då var det så varmt att jag var tvungen att ta mig årets första dopp. Åh, så skönt det var!

Ikväll kommer Ulrikas hund till oss och ska bo här i en dryg vecka medan Ulrika är utomlands. Svantemannen kommer att vara salig av lycka.
Sen åker jag och hundarna till Skåneland imorgon på lite turné. Jag passar på nu när Viktor jobbar sista veckan. Träffa min familj och mina vänner, mysa och hälsa på. Det ska bli roligt och jag räknar med att jag kommer hem senast på torsdag.

I torsdags pratade jag med doktorn i telefon.
Jag frågade tusen frågor och vi förberedde oss på nästa frysåterföring efter semestern. Någon gång i mitten av augusti får jag mens, räknade vi ut, och då ska det börjas med Femanesttabletter igen, ultraljud, progesteron och förhoppningsvis en ruvning av vårt sista embryo från vår andra IVF.

Jag pratade pengar med doktorn. Kändes lite skumt.
Man kan köpa 3-pack IVF-behandlingar. Ja, det är sant. 3 för 49 000 kr. En för 30 000. Som att handla på ICA, fast jävligt dyrt. Och väldigt mycket mer avgörande.
Men först blir det frysåterföring som kostar 10 000 kr. Först, för jag räknar inte med att det kommer att räcka med frysåterföringen. Jag räknar krasst med att vi behöver åtminstone en tredje behandling.

Men vi får se vad som händer. As usual.
Livet står stilla lite till.
Framtiden går inte att planera idag heller.

Jag känner mig lite sorgsen idag.
Tänker på Pricken som inte fick leva.
Jag saknar min graviditet så otroligt mycket ibland att jag måste bromsa för att inte börja gråta. För gråta kan man ju inte göra livet, det skulle vara förfärligt. Men ibland härgar sorgen fritt och jag tänker att magen skulle varit stor nu, att det skulle bara vara halvvägs kvar till förlossning. Och så ser jag andra gravida hela tiden. Magar till höger och vänster. Lyckan som bor andra.
Jag undrar när jag ska komma över det. När det inte gör ont längre.
Men jag börjar misstänka att det nog alltid kommer att sticka till i bröstet när jag tänker på Pricken. Vårt första barn som aldrig blev.
Jag blev någon annan efteråt och det är nog så det är.