onsdag 31 december 2008

Sista...


Sitsta bilden för i år!
Lycklig..
..och lite berusad...
Än en gång och verkligen
Gott Nytt År!


Goodbye 2008 - tack och lov

Nyårsmeny 2008:
Förrätt: Toast Skagen toppad med färska räkor och grönt.
Huvudrätt: Apelsinmarinerade fläskfilémedaljonger med potatisgratäng
Efterrätt: Varm frukt med riven smält vit choklad och toblerone. Serveras med vaniljglass.
Jag är nöjd och längtar speciellt efter den chokladiga efterrätten. Och efter champagne förstås!

Idag är sista dagen på året som Gud glömde.
2008 har varit tung uppförsbacke hela vägen.
Jag har plockat på mig massor av erfarenheter och är inte samma som för bara ett år sedan. Ibland kan det kännas som att jag på ett år blivit 10 år äldre.
Som om jag har växt om mig själv.
Jag är inte samma. För när insikten och ödmjukheten växer blir livet lite mer värdefullt.
Och av en annan betydelse.

Gott Nytt År på er alla bloggvänner!
Nästa år blir ett mycket bättre.
Vi tar med oss vårt bästa till 2009 och lämnar skiten bakom oss.

Goodbye 2008.
Hello 2009!

tisdag 30 december 2008

Morötter

Den 8 november slutade jag röka.
Den 26 december slutade jag äta godis och började motionera.
Det är väldigt bra.

Men skitsvårt.
Som David mot chokladjätten.
Den stora kampen mot starka hjärnspöken och svaga ögonblick.

Så jag funderar på ett belöningssystem.
För även om en bebis är den belöning för mödan som jag helst av allt vill ha är det än så länge skrivet i stjärnorna om jag någonsin kommer att bli mamma.
Tyvärr.

Jag kan tänka mig en sån där frossardag, en lördag i månaden, då jag får äta allt som jag har längtat efter under min diet. Choklad, kakor, glass, tårtor... En dag då jag kan lägga undan de där torra nötterna som ska föreställa mitt godis åt sidan och bara njuta och slappna av.
Åh, så gott...

Imorgon är det nyårsafton och det kan få vara min frossardag för december. Nyårsafton som ligger sådär perfekt i månadsslutet.
Sedan sista lördagen i månaden framöver.
Då kanske jag kan klara alltihop.
Att hålla mig ifrån rökningen och samtidigt gå ner i vikt.

Jag skulle bli så nöjd och stolt om jag klarade av det.
Och så väldigt mycket mer hoppfull.

måndag 29 december 2008

Nyårsplaner

Så närmar sig nyårsafton.

I år ska vi vara hemma i lugn och ro med vår fyrverkerirädda hund. Förra året var en förfärlig upplevelse. Vi var bortbjudna på middag och kunde inte ana att hunden kunde bli så rädd. Han skakade och hamnade i någon slags chocktillstånd vid tolvslaget.
I år ska stackars vovven få lugnande tabletter och få vara hemma i trygghet. Men visst känns det hemskt att behöva droga honom. Min lille gosse...

Men vi får ändå ha lite mys och lyx även om det bara är jag, Viktor, katten och rädda hunden som firar.
Jag försöker fundera ut någon trerättersmeny med viner till. Kanske något med räkor till förrätt... Huvudrätten har jag än så länge ingen aning om. Någon som har ett smaskigt tips?

Efterrätten är redan vald och självklar. Varm frukt med smält vit choklad och vaniljglass - åhhh det är så gott! (men om någon i nuläget höll fram en vanlig sockerbit skulle jag förmodligen också och bara av den bristsa ut i andäktiga åhhh och ahhh.) Godisstoppet måste göra ett undantag på nyårsafton, något annat hade varit omänskligt.

Nu ska jag äta sen och god frukost och sedan få lite gjort här hemma. Städa upp, åka och handla och springa en tur med hunden.

söndag 28 december 2008

Glasögonen trycks liksom till...

I vår IVF-värld går det lite upp och ner.
Lätt och svårt att älska.
Omtumlande.
Vi tog allt för givet.
Det gör vi aldrig om.
Efter en tom och jobbig vår fick vi sommaren och hösten.
Med små utflykter och kärleken som hittade hem igen.
Vissa dagar är jag himmelens kär.
Lite mer än vanligt.
Som idag.
Välsingnade jul.
Och lärorika 2008.
Vi har kommit varandra så omöjligt nära.
Han och jag.

Så att glasögonen liksom trycks till.

lördag 27 december 2008

Chihuahuanördarna går på bio

Idag blir det biobesök för hundnördarna.
Jag och Ulrika ska gå och se Beverly Hills chihuahua, en Disneyfilm som har haft premiär nu i juldagarna. Det lär ju vara vi och så 11-åriga tjejer i biosalongen. Men så blir det när man är chihuahuaägare och det kommer en hel spelfilm om rasen, man måste bara se!

Har nu sprungit dagens runda och känner mig väldigt, väldigt duktig. Nästan som om jag är lite lättare redan, om inte annat så i sinnet.
Måste bara hålla detta till mitten av januari (och gärna längre, i alla fall godisstoppet).
Inget godis och mera motion.
Inget godis och mera motion.
Inget godis och mera motion.

Så, nu klarar jag nog av det.

fredag 26 december 2008

Intervaller

Mina gymnastikskor bankar mot asfalten och andetagen ryker mellan mig och mobiltelefonen. Ögonen fast på mobilen som är ställd på tidtagarur, för jag och Svantemannen springer i intervaller. Går snabbt i en minut och springer i en halv. Så håller vi på. Länge.
Mina gamla träningsbyxor stramar lite för tajt över låren och jag ser förmodligen både löjlig och tjock ut. Men det skiter jag i.

För det gör så gott.
Jag minns gamla Jessica, minns träningspassen med drypande svett och starka armar. Minns en svunnen tid med boxningen i centrum, då jag orkade vad som helst. Hur mycket som helst.
Jag var så stark.
Men på många sätt är jag starkare nu.

Gymnastikskorna är lättare än på länge, som om de har bestämt sig nu att nu får det vara nog. Jag svettas ut min frustration i mina för trånga träningskläder. Klämmer långsamt ut sorgen ur varje por och fyller kroppen med annat, nytt och bättre.

Vad stark jag är.
Ändå och trots allt.

Goodbye godis

Julfirandet är över för den här gången och lugnet lägger sig över livet.
Idag är en ny dag.
Så sprillans ny att allt känns nytt på något sätt.

För idag ska jag börja mitt sunda liv utan godis. Nu när julen är över och frestelserna är färre kan jag koncentrera mig på att försöka att gå ner några kilo innan nästa behandling. Har medvetet frossat järnet nu under julen med tanke på detta och kan i ärlighetens namn säga att jag nu är fruktansvärt trött på socker.

Det är den kommande behandlingen som driver mig, först och främst.
Men också förändringen av min spegelbild.
Spegelbilden som jag inte riktigt känner igen.

Sedan vi började med IVF har jag gått upp och ner i vikt som jojo, mest pga medicinerna antar jag. Men jag har också varit väldigt deppig periodvis och tröstätit. Och att jag har slutat röka hundra gånger har väl gjort sitt.
Jag har numera och ovanpå allt en liten mjuk och tillsynes nygravid bulle nedtill på magen. Restsviter av en hormonsvullen mage som vägrar sjunka tillbaka helt.
Den gillar jag inte alls.
Den påminner mig.

Hade jag däremot varit gravid och fött barn hade jag älskat min kropp och hur den hade förändrats för mitt barns skull. Jag hade älskat hur den hade varit till nytta och varit stolt. Har i nuläget så svårt att förstå klagande mammor som gnäller över sina "förstörda" kroppar.
Jag hade varit lycklig om jag fått det som de har, med kropp därtill.

Idag är som sagt en ny dag och nu ska jag göra mitt bästa för att vara snäll mot mig själv. Ett steg till mot ett sundare liv, mot en bättre nästa behandling.

Goodbye godis.

torsdag 25 december 2008

Mot julfirande nr 2










Det var mysigt igår och inte mycket av sorgen vågade sig fram. Jag fick njuta av god mat och kära släktingars sällskap, snapsar och choklad. Inte illa alls. Tack faster Sanne och hennes man Clas för en mycket fin julafton!

Jättekul också att träffa kusinerna som numera är spridda för vinden men kom hem samlade lagom till julafton. Kusin Jonas vilda skägg lämnade ingen oberörd.

Idag 25 december har mensen kommit, som på beställning. Kroppen är som vanligt som en klocka och det är skönt kroppen fungerar som den ska fortfarande trots all medicinering det senaste året. Jag kan nu gissa på nedregleringsstart 17,18 eller 19 januari.
Nu ska vi åka till julfirande nr 2 utanför Alingsås och träffa Viktors släkt.
Så det är bara att kliva in i bilen. Igen.

onsdag 24 december 2008

God Jul allihop!

Julen står för dörren.
Världen tickar på utan och trots allt och mysfaktorn är ändå överraskande hög.
Vi ska snart ordna med lite stärkande julfrukost och fixa det sista innan vi ger oss av till Skåneland.

Varannan jul firar vi julafton med min familj och varannan med Viktors. Så imorgon åker vi till Viktors familj utanför Alingsås och firar lite. Det blir mycket firande, lite för mycket om ni frågar mig, men det brukar trots allt bli roligt. Det som är riktigt jobbigt är allt långtråkigt bilåkande fram och tillbaka. 15 mil söderut idag, 15 mil tillbaka, 15 mil norrut i morgon och 15 mil tillbaka.

En liten stund kvar att lata mig nu, en liten stund julefrid kvar.
Sen är det Kalle och hans vänner, julbord, paket, tomtar och myllrande fest.
I två dagar.
Men så länge myset håller i sig och känslorna sig i schack är det ändå helt okej.

Önskar alla mina bloggvänner en riktigt God Jul och en trevlig julaftonskväll!

tisdag 23 december 2008

Ledig och bebisredo

Ledig.
Jag smakar på ordet hela vägen runt kvarteret, under morgonpromenad i frost och morgonsol. Ledig att göra vad jag vill, sova ut, hälsa på, umgås, träffas och mysa.
Ledig från behandling, på paus och medicinfri. Under uppladdning. Ledig, glad och på gång.

Ska åka in till Gbg idag och hälsa på en kompis som fick barn för ett par månader sedan. Har inte riktigt klarat av att hälsa på förrän nu, förrän idag.
Jag känner nu att jag är redo, och att det ska bli rätt så roligt faktiskt.
Det är en förbannelse det där med att sorgen speglar sig i andras graviditeter och barn. En förbannelse och fullständigt socialt handikappande. Jag avskyr att det har gått så långt.

Men nu ska jag hoppa in i duschen och förbereda mig för en dag med bebis.
Nu ska jag träffa bebis.

NU GÖR JAG DET!

måndag 22 december 2008

En obegriplig värld

Världen gör som hon själv vill. Hon är oägd sin egen.
Går oförutsägbart dit näsan pekar.
Vänder vilken sida mot vinden som passar för ögonblicket, och lämnar samvetslöst inget och allt åt sitt öde.
Människorna är hennes spelkort, små marionettdockor i ett vindspel, sjungandes för livet och rättvisan.
Men Hon har inga öron, och varför skulle Hon ha det?

Världen strör sina ljuslila vinterstrimmor över himlen och lindrar med sitt morgonljus. Hon ger fåglar och havsbrus, gnistrande dimma över fälten och förtrollande solkatter. Glada minnen, skratt och klirrande saftglas i varm sommareftermiddag. Mildrar med ljuvliga chokladpraliner i omsorgsfullt inslagen ask, med blöta pussar och med änder i par simmandes i glittrande vatten.

För den klena tröstens skull.
Obegripligt.

Och ändå. Vackert.

söndag 21 december 2008

Godis e gott

Vaknade till ljuslila strimmor över solig morgonhimmel idag. Solen som är en sällsynt gäst i dessa bråda decemberdagar skulle givetvis tas tillvara på. Jag, Ulrika och hundarna åkte ut till Särö för en promenad. Härligt!

Eftermiddagen ägnades åt julgodis, bakning och matlagning. Har sett Leilas Jul uppenbart lite för många gånger och samlat på mig diverse recept i mina favoriter. Dagens kök bjöd på "Mandlar från Barcelona", Ischoklad, youghurtbröd och grön ärtsoppa med lax. Och eftersom jag nu aldrig kan laga mat eller baka utan att "provsmaka" är jag nu redan så mätt av godis och mat att jag själv har fråntagit mig nöjet att kvällsmysa.
Snopet.

Men men...
Efter jul är det dags att se över min kost på allvar.
Jag passar på att frossa nu, för jag ska inte äta godis efter jul är det bestämt (nja, kanske på nyår då då). Som jag nämnt för er innan, så behöver jag gå ner lite i vikt innan behandlingen. Och med tanke på att jag gick upp nästan 10kg under förra behandlingen, så bör jag gå ner ett par kilo före nästa, så att jag har en bra grund att stå på.
Hade behövt komma igång med någon träning också. Kanske kan jag ta lite joggingturer med hunden? Jobbigt men kanske nödvändigt, för jag tror inte att promenader räcker som motion. Egentligen.

lördag 20 december 2008

PMS och utebliven middag

Dagen har kantats av PMS och en middag som aldrig blev.
Vi var bjudna till några vänner ikväll, men av en rad anledingar uteblev det hela och vi sitter nu hemma i soffan och tittar på webb-tv.

Vi har fastnat galet hårt i den danska tv-serien Klovn som ger dansk humor när den är som allra bäst. Hård, kantig och lite sjuk.
Så rolig serie!

Under tiden dricker vi öl, äter ostbågar tills vi är alldeles kladdiga och pussas i soffan. Vilket egentligen är en perfekt lördagkväll om ni frågar mig. Han och jag, ostbågarna och kärleken. Ahhh...

Nu blir det några avsnitt Klovn till att njuta av innan vi alldeles mätta av allt möjligt rullar upp för trappan och i säng.

fredag 19 december 2008

Önskelista

Nu har jag sagt god jul till de flesta barnen på jobbet och till många kollegor. Fått fina julklappar av föräldrar och barn (bl a en Alladinask som redan nu står på vid gavel) och massor av julkramar.
Nu har jag en dag kvar att jobba, på måndag, innan jag själv får gå på julledighet. En enda ynka dag, hur härligt är inte det?

I fyra jular på raken har jag tänkt "nästa jul har vi barn eller så är jag gravid".
Resultatlöst. Den här julen känns just så, resultatlös.
Vi står och stampar, på samma fläck utan minsta rörelsemönster framåt. Vår jul i år ser likadan ut som alltid, den liksom drunknar i mängden.
Skillnaden är väl att nästan alla andra har fått barn så här långt. De får pynta gran med sina små, köpa julklappar och vänta stort på tomten. Får titta på Kalle Anka i soffan med en liten varm i knäet.
Julen är barnens högtid. Det har jag hört så många gånger att mina ledsna öron snart trillar av.

Jag erkänner villigt att jag är avundsjuk. Men inte missunsam.
Jag älskar mina vänner och gläds ändå å deras vägnar. Samtidigt påminner deras tillvaro om allt jag saknar, allt som jag längtar efter men är livrädd för att jag aldrig någonsin kommer att få.
Det skulle vara ett jävla skitöde.

Men ändå. Hoppet är med hela vägen. Vägrar lämna tåget. Knackar med jämna och täta mellanrum med hårt och bestämt finger på min axel och viskar ihärdigt:
"Allt kommer att bli bra. Bara vänta lite till så får du också. Du kommer att lyckas snart. Snart.
Du ska få se. Och nästa jul har du barn eller så är du gravid..."

Årets önskelista är tom men jag skriver in en graviditet på nästa års, knäpper händerna och ber intensivt till tomten.

onsdag 17 december 2008

Jag har tur

Jag har haft tur idag.
För det är onsdag och jag har varit ledig och fått den unika möjligheten att sova bort min influensa. Efter 13 timmars sömn och 1 vaken timme började jag så smått att må mycket bättre. Huvudvärken och febern är borta. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått nu om jag hade gått och jobbat idag. Hu!

Viktor är iväg och handlar de sista julklapparna till hans systerbarn och jag går förnöjt runt i huset och myser med katten och hunden. Kan jag bara må så här under min julledighet så kommer den att bli fantastiskt skön. Jag har nu tre arbetsdagar kvar tills dess och det är inte alls en så dum känsla.

Idag har varit en bra dag.

En bra dag med glöggfika och trevligt sällskap. Min nya vän som också gör IVF kom på besök och vi pratade om allt och inget.
Jag är så glad för att få ha träffat en sån som hon, en sån som mig.
Det är som om perspektivet förändras i hennes sällskap, onormalt blir normalt och spegelbilden lite vackrare.
Mötena ger positiv energi i flera dagar efteråt.
Och det behövs verkligen!

Idag är jag glad för många saker. För mina djur som är så gosiga, för min man som är det finaste och för mitt liv som faktiskt inte och trots allt är så himla tokigt.

Och snart kanske jag får lov att hålla min alldeles egna bebis i armarna. Pussa den på den fjuiga pannan och gå stolt med barnvagnen i affären.
Inom snar framtid är jag kanske en mamma.
En sån där som bläddrar glatt i mammatidingar och ordnar med barnkalas.
En sån som sover dåligt om nätterna men det gör inget för hon lever sin dröm som hon längtat lite för länge efter.
En sån som sällan men ibland minns tillbaka på de svåra åren men inte riktigt kan komma ihåg hur det en gång var, hur ledsen hon var.

Det hela är alldeles möjligt.
För vi är faktiskt redan på väg.

Idag är glaset halvfullt.

tisdag 16 december 2008

Feber

Under eftermiddagens kuratorsamtal kände jag febern slå rot i kroppen. Väl hemma la jag mig i soffan med tjockt täcke och blev liggande. Är helt slut och bloggar nu hjälpligt med ipren som räddaren i nöden. Viktor är i affären och köper glass, det enda jag kan tänka mig att äta...

Men kuratorsamtalet var bra. Samtalet föll mycket in på relation och samliv under behandling. Något som verligen visade sig vara hur svårt som helst under behandlingen i våras. Och ett samtal om min rädsla för vad medicinerna gör med mig, hur jag tappar kontrollen och blir ömsom känslokall, ömsom översvämmande.
Jag ska träffa kuratorn igen i januari, då vi påbörjat IVF nr2.
Det känns tryggt på något vis.

Nu ska jag febra och äta glass resten av kvällen, frysa under mitt täcke och tycka synd om mig själv lite grann.

måndag 15 december 2008

Kuratortankar

Imorgon är det dags för min första träff med kuratorn. Jag tog äntligen tjuren vid hornen i förra veckan och bokade in mig för lite samtalsterapi.

Men det är lite förvirrande.
För vad är en kurator och vad är det för skillnad på kurator och psykolog? Och finns det inte några som är terapeuter också?
Jag har varit hos en psykolog en gång för några år sedan när jag halvt jobbade ihjäl mig. Då satt jag i en fåtölj och psykologen satt i en. Och sedan pratade vi. Jag kommer ihåg att hon var duktig på att lyssna och ge mig tips. Jag pratade och det var skönt. I sammanhanget var jag helt normal. Ledsen men normal och jag kommer ihåg att det var en god känsla.

Det är väl detta i runda slängar som jag nu också söker. Men i det stora hela är jag ändå lite osäker på vad jag vill ska ske inom mig på kuratormötet.
Det är ju bara att vända ansiktet mot den trista sanningen och erkänna att jag mår riktigt uselt vissa dagar. Vissa dagar vill jag inte fungera, träffa folk eller något alls.
Då ser jag med bitterhet och halvpanik på mitt liv ur fågelperspektiv. Jag ser en mardröm som har blivit verklighet, som jag inte kan springa ifrån hur jag än försöker. Jag springer som på ett löpband, stilla och kämpandes i uppförsbacke. Jagad och på jakt, med svetten rinnandes i tinningarna och blodsmak i munnen.
Är detta verkligen jag?
Är detta mitt liv, min tillvaro?

Hur slår man sig till ro med en sådan tillvaro?

Jag hoppas att det blir ett bra möte med kuratorn imorgon, att jag kan känna mig trygg. Att det ger mig något, vad som helst.

För jag behöver. Något. Vad som helst.

söndag 14 december 2008

Fastlimmad

Vaknar varje morgon med ett huvud tungt som cement och igenbommad hals och näsa. Det är hemskt att gå upp ur sängen, även nu på helgen då jag egentligen får sova hur länge jag vill. Är helt orkeslös och mår inte bättre när jag tänker på att jag ska gå upp halv fem imorgon bitti. Har det tidiga passet imorgon, blä...

Men det är sol ute idag och jag sitter och laddar stenhårt för att orka gå ut på promenad med hunden. Det skulle vara så skönt, samtidigt är jag som fastlimmad i soffan under mitt varma täcke.

Jag och Viktor har nyss tittat på filmen "Four Christmases" med Vince Vaughn och Reese Witherspoon. Det är precis min humor. Ni känner säkert till den där Vince-humorn, rapp i käften och oväntade, opassande repliker.
Det piggade upp för en stund.

Blev lite sugen på att göra (eller bara äta) julgodis när jag var inne och läste hos bloggsystern Pez. Kanske ska jag ta tag i något sånt? Åka till affären och handla på mig lite julstök?

Eller så ligger jag här i soffan hela dagen. Halvsjuk och självömkande.
Vi får väl se om limmet löser sig.

Det är redan tredje advent.
Tiden tickar fort i december.
Jag ska snart ha semester och det flyger runt glädjefjärilar i hela kroppen varje gång jag tänker på det. Första lediga dagen är den 23 december och jag ska inte vara tillbaka på jobbet förrän den 7 januari.
Det är lite mer än två veckors semester.
Två veckor av julfirande, allt och inget. Så lyxigt.
Jag bestämde mig redan i höstas för att jag skulle ta rejält med ledigt över jul.
Bara för att jag förtjänar det.

lördag 13 december 2008

Jakten på non smoking generation

Nu har duktiga Viktor varit snusfri i snart hela två dagar!
Det är så skönt, även för mig, att han har kommit igång med snusstoppet. Doktorn har ju varit på honom från början och menat på att hans redan dåliga spermier blir ännu sämre med snus under läppen. Och han har velat sluta, och slutat så många gånger, men inte klarat det riktigt mer än en vecka eller så. Inte utan att ha blivit lite smått galen.
Men den här gången är det annorlunda, det är jag säker på. Piskan hjälper nog honom också.
Heja Viktor! Heja nikotintuggummmi!

Själv känner jag att det är lätt att vara rökfri nu efter en månad, det går av bara farten. Har inget sug längre. Men kan känna en viss och barnsligt tjurig sorg när jag tänker på att jag aldrig mer får feströka.
Dock är min längtan att bli mamma mycket större, det är självklart.
Tycker mest att det är skönt att vara rökfri. Slippa gå ut i vinterkylan, slippa lägga vansinniga pengar på att faktiskt skada sig själv och slippa stressen och undran över om det är ok att röka i vissa situationer.

Men det har inte alltid varit lätt.
Jag har alltid tänkt att jag ska sluta röka när jag blir gravid. Så när vi började försöka för lite mer än tre år sedan, så tänkte jag att mina rökardagar var över. Jag slutade då i förebyggande syfte och höll faktiskt upp i nästan ett helt år. Jag höll mig till feströkning och det fungerade väldigt bra. Och tänkte att snart, snart blir jag gravid och då slutar jag helt.
Vad som hände blev istället helt tvärtom. Jag blev inte gravid, och började röka igen. Alla ansträngningar för att bli gravid blev för mycket som ett myrornas krig i huvudet. En omöjlig kamp mot mig själv. Tankarna och besattheten rann över av att försöka äta rätt, inte röka, motionera, slappna av, inte stressa.
I våras slutade jag röka igen, inför vårt första IVF-försök. Men det gick väl sådär. Var så ledsen och förvirrad, gick igenom en åtta veckor lång helvetesnedreglering och en rädsla som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag klarade inte att vara helt rökfri då, det blev några cigaretter under den behandlingen, och det är jag verkligen inte stolt över.
Helt vansinnigt egentligen. När det var så viktigt, när det verkligen gällde. Då klarade jag ingenting. Som om jag var förlamad.

Men nu ska vi klara det.
Vi fick fram fina ägg förra gången och nu ska vi kämpa för ännu finare.
Den här gången ska jag bli gravid!

fredag 12 december 2008

Trött och förkyld

Min mage mår inte bra av alla halstabletter. Ändå kan jag inte sluta ta dem. Jag smakar så mycket bättre i munnen med en Fisherman tillrättalagd på tungan och framför allt har jag inte lika ont. Känner mig inte lika dålig.
Dagen kan summeras trött. Från det jag vaknade till nustatus har jag varit så trött att jag har fått gnugga ögonen med jämna mellanrum. Den där jäkla infektionen har tagit över och
helgen kommer väl till pass.

Sitter framför tvn och tittar på Idolfinalen, som förhoppningsvis kommer att vinnas av Kevin. Men, egentligen, om jag nu tycker bäst om Kevin, vill jag då inte att han ska bli tvåa eftersom tvåorna oftast lyckas bättre?

Kropp och sinne har stängts in av tät förkylningsdimma och jag har svårt att se längre fram än en kvart i taget. Vilket i sin tur gör omöjliggör utrymme och ork för funderingar och spekulationer om kommande IVF.
Det är ändå skönt.

torsdag 11 december 2008

Tack Ipren

Jag har ungefär 5 minuter på mig att blogga idag.
Har jättemycket att göra men tänker för allt i världen inte bryta min bloggrutin!
Såklart.

Idag vaknade jag med väldigt ont i kroppen och halsen. Ingen bra grej, då jag ska spela och sjunga med i barnens Luciatåg i eftermiddag...
Men jag kom trots allt på fötter och åkte till apoteket innan jobbet för att plocka på mig lite Ipren och halstabletter.
Passade även på att köpa nikotintuggummi till Viktor som ska sluta snusa inför nästa IVF. Det brukar nämligen flytta in ett litet monster i honom när han slutar snusa...

Nu är jag på väg tillbaka till jobbet efter en liten Svanterastning och ska jobba intensivt hela eftermiddagen med både vanligt jobb och Luciatåg.
Efteråt åker jag och arbetslaget in till stan för att äta något riktigt gott.

Tack Ipren.
Tack halstablett.

onsdag 10 december 2008

Förberedelser

Har just suttit i telefon med min doktor och planerat nästa IVF.
Jag ringde henne i förmiddags och bokade en telefontid, då jag annars inte skulle fått möjligheten att prata med henne innan jul, då hon också håller på med forskningsarbete.
Så jag valde att ta det hela på telefon, det går ju lika bra nu när vi är "inne i svängen" och ändå känner till allt.

Vi kom fram till att jag börjar nästa IVF runt den 18 januari, och ska börja nedreglera på första mensdagen. Jag kommer också att slippa Suprecur-sprayen, eftersom jag mådde så dåligt av den förra gången. Nedregleringen blir av med en Decapeptyl-spruta istället, vilket passar mig mycket, mycket bättre (Hann både prova spray och spruta under förra omgångens åtta veckor långa nedreglering). Sen blir det en något ökad dos Menopur, eftersom jag inte fick fram så många ägg förra gången.
Vi diskuterade även våra chanser och hon bedömmer dem som mycket goda. Det blev fina befruktade ägg, vilket hon sa var ett bevis för att både ägg och spermier fungerar som de ska. Det finns alltså inget som säger att vi inte kommer att lyckas nästa gång.
Halleluja!

Dessutom är både jag och doktorn osäkra på hur många gratisförsök vi faktiskt har kvar. Om det är en eller två IVF (färskförsök), eftersom vi bara har gjort 1 färsk och 1 frysförsök (2 frysförsök bytes mot 1 färsk här i Halland).
Tycker ni att det är rörigt?
Well, det tycker vi också...

Så, nu har jag i alla fall lite bättre grepp om saker och ting igen. Kontroll och ordning. Saker och ting flyter inte riktigt omkring och planlöst som innan. Dessutom har jag hunnit boka en tid hos kuratorn. Jag ska dit på tisdag nästa vecka och lätta på trycket. Skönt.

Nu ska jag bara förbereda mig på 18 januari.
18 januari - here I come!

Trött på dåliga dagar

Drömmer oroligt om provrörsbefruktningar och äggplockningar, om Dr Åsa och misslyckanden.
Vaknar med ont i halsen och vill gråta bittert.
Jag vacklar igen.
Är så förbannat trött på denna misströstan.

Nu skulle jag ju blicka framåt, vara positiv och använda min längtan som bensin.
Det hade jag bestämt.
För jag är trött på dåliga dagar.
Jag vill inte ha dem.
Men vad hjälper det när drömmarna jagar ifatt om natten och det undermedvetna sitter vid spakarna.

Om ett par timmar kommer faster Sanne på frukost.
Jag har längtat efter min lediga dag och frukost med faster Sanne i flera dagar.
Ska plocka fram dammsugaren och städa en sväng, fixa till lite.
Tända några ljus.

Det blir bättre snart.

tisdag 9 december 2008

Duktiga jag!

Idag är det 1 månad och 1 dag sedan jag slutade röka. Hurra!
(Fast jag måste erkänna att jag tvångsrökte 2 cigg, i ren livsprotest, och sen slängde paketet den där hemska dagen då Lilla Livet inte klarade sig...)

Jag känner mig verkligen jätteduktig och stark när jag tänker vidare på saken. Av alla hundra gånger som jag har slutat röka så är den här gången en av de bästa faktiskt. Med lite motivation och piska på ryggen så klarar jag det!

Och nu ska jag ta mig tusan lyckas.
Jag ska inte ens feströka.
Näpp!

Duktiga jag.

måndag 8 december 2008

Snuttefilt

Vi funderar på saker och ting, Viktor och jag.
Om vi skulle misslyckas med vårt sista gratis IVF-försök med start i januari, vad gör vi?

Köper vi ett 3-pack med nya IVF-behandlingar för ca 50 000 kr? 50 000 som vi inte ens har, utan som vi måste låna till i såna fall. Med tanke på hur uselt jag dessutom mår (och då också Viktor) av IVF, så lockar inte den tanken särskilt mycket. Inte just nu i alla fall.

Eller gör vi, som vi faktiskt diskuterat en hel del, en donatorinsemination i vårt sköna grannland Danmark? Danmark som har till skillnad från Sverige anonyma donatorer, dvs spermadonatorer som inte egentligen blir riktiga personer, utan istället och bara en fantastisk hjälp för oss båda att få bli föräldrar. Denna möjlighet med donation har växt mycket hos oss båda med tiden och vi känner oss väldigt positivt inställda.

Vi lägger planer för backup under pågående dimma.
Det får oss att känna att vi har tusen chanser och tusen vägar ut.

Vår förtröstan.
Och kanske vår framtid.

söndag 7 december 2008

Vår lilla familj

Idag har jag och Viktor vågat oss ut på julmarknad. Vi skämtade med lite halvt allvar för ett par veckor sedan om att någon sådan julgrej skulle bli omöjlig för oss i år, att vi inte riktigt skulle stå ut med alla lyckliga småbarnsfamiljer. Ni vet de där som lullar omkring, med vagn och små händer viftandes med önskelistor till tomten. Eller varför inte ännu värre, att det dessutom finns en putande mage under mammans vinterjacka. Hon som redan har allt men får lite till.

Det hela kanske låter löjligt. Omoget, bittert och missunsamt. Fy på oss.
Men våra hjärtan har nog brustit lite för många gånger under hösten, för att vi ska kunna vara rationella och förnuftiga i vissa lägen. Och julmarknad är just ett sånt läge.

Men idag åkte vi ändå och trots allt ner till Varberg, gick omkring på torget och drack glögg, åt munkar och lyssnade på julmusik med rykande andetag. Vandrade de pyntade gatorna upp och ner och myste tillsammans. Tillsammans i vår lilla familj, den som vi har och som faktiskt också räknas. Jag, Viktor och Svantemannen.

Vi har haft det riktigt fint idag, vi i vår familj.

Faktiskt.

lördag 6 december 2008

Spegelblankt












Idag är det uppehåll. Inget vatten från himlen och ingen isande vind.


Jag tog på mig jackan, kopplade hunden och gick ner mot havet. Vi gick längs stränderna och klipporna.
















Spegelblankt.
Havet och himlen tillsammans, i samma färg och i samma andetag.
Änder i par simmade fram och tillbaka från små öar och stenblock. Svanarna putsade sina fjädrar i fristad borta på fågelön.



Bara jag och Svantemannen, tyst och leende. Ensamma i världen som ingen annan upptäckt.
I sådana stunder finns det plats för vackra tankar.

fredag 5 december 2008

Jag är ingen Coca Cola-reklam

Redan när vi började planera barn berättade vi för våra närmaste om våra planer.
Jag minns att vi var galet lyckliga, han och jag, när vi drömde rosa drömmar om framtiden. Vi planerade med överväldigad glädje vårt gemensamma liv, tänkte ut fina namn och pratade med våra vänner som vissa redan då hade blivit föräldrar. Vi hade en underbar resa framför oss. Jag skulle bli rund och vacker, lite grinigare kanske, men vad gjorde det när vi väntade vår dröm, vår fantastiska plan. Han skulle pussa på min mage, kanske prata med den lite varje kväll och vi skulle känna oss stolta och starka tillsammans.

Månaderna gick och vår glädje byttes gradvis ut mot en slags molande oro. Den infann sig faktiskt väldigt snabbt, efter bara ett par månader.
Som om jag kände på mig att något var fel.

Eller så var jag bara så förbannat rädd för att min lycka och mina drömmar som jag spritt som löpeldar bland vänner och familj skulle visa sig vara något annat. Något hemskt och tragiskt. Rädd för att jag en dag skulle få stå där naken och sorgsen, och skämmas för mitt högmod och för att jag vågat ta ut glädjen i förskott.

Månaderna gick och blev till år. Jag blev inte gravid. Oron skiftade så småningom till desperation, ägglossningstester och termometrar, tusen graviditetstest och miljoner tårar. Tipsen om att slappna av, äta rätt, sluta röka, motionera, inte tänka vällde in. Jag lyssnade på dem alla. Jag gjorde allt det där. Allt som man skulle. Vi fokuserade på vårt bröllop, reste och umgicks med vänner. Jag köpte till och med en hund.

Inte blev jag gravid för det.

Så jag stängde av. Bara sådär. Ännu en överlevnadsstrategi.
Började fundera på om jag skulle leva utan barn istället. Bli en av de där fantastiska, snygga kvinnorna som man ibland ser på film eller i tvserier som är lyckliga JUST FÖR att de inte har skaffat barn. Att ägna sitt liv fritt åt arbete, yoga, mode och massor av sex.
Vi kunde kanske stoppa barntillverknings-tåget på direkten, medan tid och sinnesnärvaro fanns, innan vi gick itu och innan floden dränkte oss.

Vi köpte vårt lilla radhus och ägnade oss åt små inredningsprojekt. Jag gick på kurser, träffade vänner och drack vin. Livet var nästan underbart igen.
Nästan var som ett oläkbart skavsår.
Våra tillkortakommanden började störa allt mer. Pockade på vår uppmärksamhet. Som en droppande kran.

Vi var tvungna att få veta vad som var fel på oss. Varför blev jag inte gravid?

Många tester gjordes på mig. Ett på honom. Sedan var det bara att vänta. Jag låg i stridsberedskap hela den hösten. Som att ligga med knutna nävar i en skyttegrav utan vapen och höra fiendens steg ovanför.
Vi fick sedan domen, att jag var ok, men att Viktors test visade sig vara dåligt.
Riktigt dåligt. 50 000 hjälpligt simkunniga.
Domen löd IVF.
Utan IVF - inga barn.

Vi började behandlingarna med vidöppet sinne och ett påklistrat lugn. Vi informerade om vår situation till de som ville höra på. De såg oss med ledsna ögon och slutade med sina tips. De blev istället tysta och började lyssna. Det var så förbannat skönt.

Jag och Viktor valde att inte skämmas.
Vi ville inte dölja saker som folk ändå skulle spekulera om bakom våra ryggar. Avståndet mellan dem och oss skulle då ha blivit ohjälpligt stort.
Jag är idag väldigt glad över att våra vänner har fått vara med oss från början. Vilket stöd vi har fått!

Det är så tyst om oss tvungna till IVF, vi som håller näsan ovanför vattenytan och sparkar mjölksyra med benen för att hålla oss flytande.
Det ska erkännas att det har förekommit situationer då jag i förbifarten nämnt vår barnlöshet för en främling, bara för att få se rädslan i dennes ögon. Som ett kanske lite elakt men väldigt intressant socialt expriment.
För vad är vi människor rädda för?
Olyckliga människor är kanske obekväma?
Olyckan kanske smittar?
I en glittrande värld som vill vara en Coca Cola-reklam blir det kanske svårt att stå ansikte mot ansikte med någons olycka.

Jag tänker på tv-programmet "Himlen kan vänta" på SVT. Det där programmet som följer människor som berättar om sina livshotande sjukdomar och hur de vill leva det liv de har kvar. Om hur de kämpar och tar för sig, vägrar dö i det tysta och uppmanar till livet. Som en påminnelse till oss andra om att leva.
Jag tycker att det är så vackert.
Det som de gör.
Stort och vackert.

Men programmet har fått en del kritik. Om att SVT skulle vara gamar, som skor sig smaklöst på folks olycka. Att det är fel av SVT att visa dödsjuka människor på tv.
För olycka ska tydligen inte synas.
Den bör tydligen tigas ihjäl.

Jag undrar om det är samma krafter som gör det så svårt för oss ofrivilligt barnlösa att få en självklar och öppen plats i gemenskapen och samhället?

Jag undrar.

torsdag 4 december 2008

Julfest

Jag ska gå på julfest ikväll. Eller rättare sagt om exakt 35 minuter.
Det är dags för kommunens årliga julevent. Med medelhavsbuffé och stå-uppshow.
Det slog mig igår kväll hur kul det faktiskt ska bli att göra något, vad som helst. Det var lite för längesedan nu. När fokus har legat på frysåterföringar, mediciner och arbete, så har jag knappt orkat göra något alls. Har inte ens orkat tycka att några förslag om roligheter har varit det minsta roliga. Tills nu.

Imorgon är det fredag igen och ännu en arbetsvecka har flutit på lätt och smidigt. Mår väldigt bra och har på bara en vecka sedan misslyckandet återhämtat mig overkligt snabbt. Jag verkar ha kunnat hämta styrkan inifrån nästan meddetsamma. Här tackar jag verkligen mina lediga onsdagar. Utan dem hade glädjen antagligen varit väldigt mycket svårare att hitta tillbaka till. Att få vila är faktiskt nästan hela grejen. I alla fall för mig.

Nej, nu kallar suget efter människor, fest och medelhavsbuffé och jag ska resa mig från stolen för att ge mig iväg.

Vi ses imorgon.

onsdag 3 december 2008

Favoritsysslor

Ljuvliga lediga onsdag.

Det finns några sådana kvar nu och jag tänker njuta, njuta och njuta. Dagen ligger öppen, oplanerad och alldeles ny. Svantemannen snusar under täcket och jag sitter med min dator. Vi gör våra favoritsysslor, hunden och jag.

Det blir väl en promenad som vanligt, annars ska jag nog ligga här och lata mig hela dagen.

Bara för att jag kan.

tisdag 2 december 2008

Glasklara drömmar

Inatt drömde jag glasklara drömmar om att jag var gravid.
Overkligt verkligt.
Magen spände och var inte så stor, men sådär rund och fin.
Jag var ofattbart lycklig och ville visa världen.
Mitt vackra barn i min runda mage.

Det gör ont att vakna när drömmarna är så ljusa.

Dagen började ändå trots allt med hopp och förväntan.
En längtande tisdag.

Jag längtar efter julen och jag längtar efter januari.
Efter ett nytt år och nya möjligheter.
Jag längtar efter drömmar som blir på riktigt.

Längtar så jag tror jag blir galen.

måndag 1 december 2008

Släng hit en drake

Nu har jag fått min blödning, precis som doktorn sa att jag skulle få inom några dagar. Det är på många sätt väldigt skönt, då jag från och med idag får lov att börja på ruta ett igen.
Men det finns en del frågetecken. Om jag måste vänta en eller två cykler till nästa försök?Behöver jag bara vänta in en mens så kommer den under juldagarna och när ska jag då börja med behandlingen? Jag kommer dessutom inte riktigt ihåg när man börjar spraya. Har för mig att det finns flera alternativ för startdag. Dag 1 eller 21 eller något sånt...
Hur som helst så borde jag få lov att sätta fart igen senast i januari och ju förr desto bättre.
Har verkligen laddat om nu.
Ett oväntat men välkommet väderomslag.

Kraften är tillbaka.

Jag träffade en ny vän för första gången igår.
En olyckssyster, en tvilling och en sån som jag.
Det var som att för första gången på tre och ett halvt år få syn på sin egen spegelbild.
Som att inte känna varandra men ändå veta mer än de flesta.
Och för första gången på mycket länge var ensamheten besegrad.
Inga milslånga avstånd eller avgrundsdjupa raviner.
Det var så skönt. Befriande. Normalt.
För en gångs skull.
Tack, min nya vän!

Idag skulle jag kunna slåss mot drakar.

söndag 30 november 2008

Snackar allvar

Har nu snackat allvar med husdjuren om den nya mattan.
I alla fall så har Svantemannen lovat dyrt och heligt att hädanefter kräka utanför.

Av någon anledning så tror jag inte riktigt på honom...

Julefrid

Jag läker fort den här gången. Kanske för att vi inte hann få tillbaka Lilla Livet alls. Kanske för att jag aldrig hann känna mig gravid den här gången. Kanske är det så. Hur som helst är det otroligt skönt.

Plötsligt får också andra saker plats i min hjärna.

Gårdagen ägnades uteslutande åt en slags julpyssel-mani, där jag glad i hågen åkte runt i affärer för att hitta saker att göra vårt hem lite extra fint med. Det kändes plötsligt superviktigt att få det fint och mysigt här hemma. Så att vi trots allt ändå får en god jul.

Jag köpte en ny julstjärna, en ljusslinga, massor av olika slags stearinljus och sist men verkligen inte minst - en ny vardagsrumsmatta.

En jättefin gräsgrön sak, en sådan som jag länge velat ha.
Ni förstår, vår förra vardagsrumsmatta har en del fläckar (av rödvin, kattkräks och hundkräks - ja av någon outgrundlig anledning så föredrar tydligen alla djur att spy på en mjuk matta). Fläckar som vägrar att gå bort hur mycket vi än kämpar.

Så när jag hittade denna gröna skönhet till ett dessutom rimligt pris, blev jag såklart överlycklig och grep i ren och skär eufori tag i en på väg mot kassorna.
Nu har Gröna-Sköna fått flytta in på hedersplatsen i vardagsrummet och Gamla-Spyan tagit plats i ett rum på ovanvåningen.
Så har vi tänt det första adventsljuset, stjärnan och stakarna är på plats och det obligatoriska glaset med julmust står på bordet.
Julefriden lägger sig över huset som mjukaste bommul.

Jag tackar för det.

lördag 29 november 2008

Nya förutsättningar

Idag är en ny dag och ett nytt liv.
Nya förutsättningar.

Någon gång under gårdagskvällen försvann något inom mig. Det där störande bruset eller myrornas krig som varit på insidan i ett par veckor var plötsligt borta.
Lugnet och tröttheten tog över.
Vi var båda så utmattade att vi somnade i soffan utan att vi märkte något.

Hjärnan har en magisk förmåga att ställa om sig. Redan igår kväll tog den kommandot över förberedelserna för en ny behandling, utan att ens fråga först. Den räknade och kalkylerade, funderade och planerade. Med ett förvånansvärt lugn.

Idag är en ny dag.
Jag ska städa upp skärvorna av gångna förhoppningar.
Städa upp stöket i vardagsrummet som ingen orkade ta tag i igår och lägga tillbaka medicinen på vänt.
Sätta upp julstjärna och julstakar i fönsterna.
Kanske dricka lite glögg.

Idag säger något mig att allt kommer att bli bra.

Så småningom.

fredag 28 november 2008

Tomt

För en stund sedan fick jag telefonsamtalet som vi fasat för.
Lilla Livet klarade sig inte.

Det är fruktansvärt tomt och svart just nu. Ihåligt. Gråten kommer och går men jag kan inte riktigt känna alla tårar. Som om hjärnan inte vill hinna ikapp beskedet.

Läkaren och jag bestämde att vi skulle komma till kliniken den 17e december på ett läkarbesökbesök, för att planera nästa IVF (ICSI). Jag kan nu bara invänta januari och ännu en tärande behandling med spray, sprutor, äggplock och en lång och smärtsam väntan.

Vi går ännu en jul till mötes.
Ännu en jul då jag inte vet om jag någonsin kommer att få bli mamma.

Rasa eller ljusna?

Vaknade första gången halv 6 och har sovit oroligt från och till tills nu. Nu har jag gett upp tanken på en befriande sömn, gått ner i köket och kokat lite te.

Viktor har precis åkt till jobbet och jag är nu ensam med tankarna. Regnet slår mot rutan. Mitt täcke och lilla vovven värmer.
Men demonen finns kvar.
Står stark och tvingar sig på.

Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att misslyckas idag strax före insättningen eller misslyckas senare på testdagen. Det kan nog vara samma. Samma jävla besvikelse. Samma ilska.
Snubbla vid mållinjen kan såna som jag göra tusentals gånger.

Jag kommer inte undan.
Det finns ingen stans att gömma sig, ingenstans att ta skydd.

12.30 idag kommer min värld att rasa eller ljusna.




torsdag 27 november 2008

Kaos

Tiden tickar snabbt och fullständigt skoningslöst. Inombords råder kaos. En kallsvettig rädsla har flyttat in och vill inte ge sig av.

Dessutom dök en gammal ovän jag inte riktigt räknat med upp på jobbet idag. Under dagen har jag tassat på tå runt min bittra fiende Magsjukebacillen, ätit massor av vitpepparkorn (någon gammal huskur) och väl hemma skrubbduschat mig själv. Ber till högre makter och på mina bara knän att jag inte blir sjuk till imorgon eller inom den närmsta tiden!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska överleva olyckan och ovissheten och till 12.30 imorgon.

Lilla Liv,
för guds skull,
ÖVERLEV!

(Det ska tilläggas att jag i skrivande stund nervöst hetsäter enorma mängder äpplepaj i någon slags sjukt och desperat försök att stilla tankarna. Japp, så långt har det alltså gått...)

onsdag 26 november 2008

På fredag gäller det!

Nu är jag tillbaka från kliniken och ultraljudet, glad och nervös. Återföringen kommer att ske på fredag 12.30! Jag är lite uppspelt nu, minst sagt, och ligger i skrivande stund i soffan och har tagit min första progesteronvaggis. Det hela känns hoppfullt men ack så skrämmande. Jag kommer att vara ett nervvrak. Jag misstänker att jag kommer att behöva ett par rejäla avslappningsövningar på fredag förmiddag, phu...

Kommer att vara ledig hela fredagen, men ska ändå gå på ett viktigt möte på jobbet mellan 10-11 på förmiddagen. Då får jag en lugn och skön morgon, samtidigt som jag kommer att ha något annat att tänka på för en stund. Det blir nog bra.

Nu ska jag ligga här och lugna ner mig en stund. Sen blir det hundpromenad med mycket energi!

tisdag 25 november 2008

Underbart är kort

Halva arbetsveckan är slut och hunden och jag har varit på långpromenad. Det är härligt väder idag. Novembersolen lyser halvklart och vackert mot havet och det isar i vinden. Vid sådant väder fryser jag aldrig, måste jag tillägga eftersom jag nu skrev så dystert om vintern i gårdagens inlägg.
Men underbart är kort och solen är på väg ner lika fort som den kom. Mörkret tränger snart in genom fönsterna och kommer att göra mitt bästa för att mota bort det med stearinljus och roliga tv-program.

Imorgon tar jag lilla Golfen in till Göteborg och träffar doktorn för ett ultraljud. Jag kände ägglossningsvärk och var öm i ryggslutet under hela gårdagskvällen, så det verkar som om jag svarar på Femanesttabletterna med råge. Jag har ju ägglossing varje månad annars också, men kanske inte så här tidigt i vanlig cykel. Och en tidig ägglossning måste ju betyda ett tidigt återförande...eller? Det ska bli spännande att se imorgon om mina misstankar om ett tidigt återförande stämmer.
Kanske kan Lilla Livet få komma in redan på fredag...

Blir helt lycklig och halvt livrädd av den tanken.

Det är märkligt det där med väntan. Jag och Viktor har väntat i över tre och ett halvt år på att bli med barn. Med det perspektivet så borde jag kunna ta saker med ro. En vecka eller några dagar extra av vad som helst borde egentligen upplevas som ingenting - som en fis i rymden ungefär.
Men istället är upplevelsen att varje dag som går är förlorad.
Att jag inte har ork eller lust att vänta ett enda dugg längre och otåligheten står och stampar allt hårdare i takt med klockans sekundvisare.

måndag 24 november 2008

Tandläkarväder

Vi har haft studiedag idag på jobbet, vilket både är skönt och tröttande. För mig som är van att röra på mig mycket i arbetet, skaver stillasittandet efter en stund. Samtidigt får vi en lugn paus tillsammans i arbetslaget och möjligheten att diskutera och reflektera, vilket är jättebra.

Ute är det råkallt och blåsigt. Och lite snö har fallit på marken. Pyttelite, men ändå. Jag tillhör de som inte gillar vintern. Som faktiskt föredrar regn framför snö.
Ja, ni läste rätt, jag gillar inte snö.
Som förskollärare behärskar jag konsten att klä mig rätt. Lager på lager, mössor och vantar, halsduk och termobyxor. Likförbannat så fryser jag, ända in i märgen. Likförbannat blir tårna och fingrarna iskalla. I alla fall när det är sånt här gråvitt och blåsigt höstvinterväder som idag. Eller som Lars Winnerbäck så perfekt beskriver det när han sjunger om "tandläkarväder".
Men jag kan sträcka mig så långt att drivor med snö på taken kan vara vackert. Genom fönstret.

Det är lite upp och ner. Jag önskar att jag kunde ge er en glad Jessica idag, men tyvärr inte. Jag vaknade vid gott mod, vilket senare föll gradvis under eftermiddagen.
Oron är överallt. Den syns överallt och påminner mig jämt om vad som fattas.
Som om någon skurit bort mina händer och alla andra vinkar och ler.

Ikväll ska jag träffa Ulrika och Maria och det kommer att göra gott för min sorgsna själ. Tack och lov för fina, fina vänner!

söndag 23 november 2008

Kanske

Idag är en mycket bättre dag. Utan förkylningskänningar eller otrevlig oro. Skulle till och med sträcka mig så långt och säga att jag är lite glad. Inte illa. Det är dessutom riktigt skönt väder ute!

Jag och hunden har varit på hundskolan idag, de har haft öppet hus. Det är alltid lika trevligt där och agilityhinderna var uppställda och klara. Vi hoppade några rundor, sen diskuterade jag fyrverkeri och skottträning med instruktören. Det hela känns lovande, min Svanteman verkar inte vara ett alldeles hopplöst fall. Med lite träning och knark kommer Svante att överleva den här nyårsnatten också.

Har nu hittat lite avslappningsövingar på nätet som jag ska försöka mig på att använda. Provade en övning igår och det var riktigt skönt. Skönt att andas och känna hur musklerna slappnar av. Det var både skönt och förlösande, visade det sig, när tårarna kom mot slutet.

En riktigt bra söndag. Kylan nyper mig fortfarande i kinderna efter turen till hundskolan. Soffan känns varm och skön och filten mysig. Viktor pysslar omkring och ordnar med kablar i vardagsrummet. Vilda hunden och lugna katten slumrar i varsitt hörn.
Femanestlarmet ringer och jag knaprar i mig ännu ett piller.
Ännu ett piller mindre fram till Lilla Livet.
Ännu ett piller mindre fram till vad som kanske, kanske är vårt lilla mirakel.

Kanske.

lördag 22 november 2008

Med planer på te

Vaknade med en nysning. Oh no. Dålig timing att bli förkyld nu, men hälften av alla på jobbet är ju det så det är kanske inte omöjligt. Men typiskt.
Var jätteförkyld vid förra frysåterförandet i september och jag brukar inte bli förkyld två gånger samma höst. Jag hoppas på att den statistiken håller. De säger att det inte spelar någon roll om man är förkyld vid ett återförande, men jag undrar... Det måste ju vara bättre ju friskare man är, att det är så känns mer logiskt.
Ska dricka te och ta det lugnt. Vara så passiv som möjligt och tänka bort en eventuell förkylning. Driva bort den med tankekraft. Går det?

Femanestlarmet i mobilen väckte mig klockan 6 och jag har sovit i omgångar sedan dess. Släppte ut hunden i trädgården. Iskallt och frost på gräsmattan, men Svante skuttade ut. Visserligen med hundväst på, men ändå, han brukar vara en frusen liten stackare. Nu ligger Svantemannen, 3,7kg, varm och go under täcket och snarkar som en hel karl.

Vackert väder idag. Klart, kallt och soligt. Inuti är det fortfarande grå dis och dimma. Hoppas det lättar under dagen.

fredag 21 november 2008

Jag hoppas som en galning

Då var det fredag igen. Den här arbetsveckan måste ha slagit någon slags hastighetsrekord. Flimrade bara förbi och sa tack och adjö i samma andetag som goddag. Lite upp och lite ner som vanligt, men plötsligt är den över.

Det skiljer bara en helg mellan nu och veckan då det verkligen börjar hända saker. Lilla Livet kanske ska få ta plats i magen. Jag hoppas som en galning på att Lilla Livet får chansen, att h*n kämpar och överlever frysen. Hoppas, hoppas, hoppas...

Det har känts bättre idag. Inte helt bra, men ändå bättre. Oron ligger och pyr därinne, svagt och störande, men låter mig vila idag. Tack för det.

Fredagskvällen blir vanlig och lite tröttsam. Godis och Idol. Och kanske ett glas vin nu när det kanske och förhoppningsvis blir det sista på väldigt väldigt länge...

Klockan 6, 14 och 22

Livet kretsar kring pyttesmå Femanest-tabletter som liknar p-piller men som förhoppningsvis är dess raka motsats.

Tre gånger om dagen har jag ställt alarmet i mobilen så att jag inte ska glömma att ta en sådan. Klockan 6,14 och 22 ringer mobilen och påminner mig ifall jag mot all förmodan har glömt vem jag är och vad jag håller på med. Ifall jag har glömt att vara olycklig för en liten stund eller ifall jag för ett ögonblick lyckats slappna av och kopplat bort tanken på min oturslott.

Roliga små tabletter.

torsdag 20 november 2008

Inte den bästa av dagar

Vid lunchtid idag slog oron undan fötterna på mig. Den sortens oro som matas av hormonmediciner och en sann övertygelse om att allt kommer att gå åt helvete.
Känslan av den förbannade orättvisan och sorgen över ett liv som inte går att greppa. Som inte går att styra, planera och helt och fullt glädjas åt.

Förbannade och helvetes jävla skitorättvisa.

Jag tog mig hjälpligt igenom eftermiddagen medan klumpen i halsen växte i takt med att mörkret och kylan trängde in genom fönsterna.
Grät hela vägen hem i bilen.
Och väl hemma grät jag mot Viktors axel med sköna armar runt om.

Som ett hjälplöst barn i en hjälplös värld.

Idag. Inte den bästa av dagar.

onsdag 19 november 2008

Halvnöjd

Är inte riktigt nöjd med min lediga onsdag då jag måste åka in till Kungsbacka och sitta på föreläsning hela eftermiddagen. Jag är den som ska driva miljöarbetet på förskolan och således den som måste vara närvarande vid sådana här saker. Kommer att skriva upp timmarna som komp, men det känns ändå lite surt. Min lediga dag blev bara halv...



Har tillbringat förmiddagen ute på naturreservatet med hunden. Vi tog en lång och avkopplande promenad och det var riktigt vackert där ute den gråa hösten till trots. Vissa platser är vackra oavsett ösregn eller sol, så är det bara. Näsbokrok är en av dem.

Bilden är tagen en sommardag ute på Näsbokrok.

tisdag 18 november 2008

Trygghetsnarkomani

Ringde kliniken i förmiddags och bokade tid för ultraljudet nästa vecka. Jag fick en tid nästa onsdag klockan 11.15, vilket blir perfekt. På min lediga dag och dessutom sovmorgon. Fast när det hela kommer till sådana här saker kan jag gå upp piggelin och utan svårigheter klockan sex på morgonen om det så skulle behövas. Det lite värre är att min doktor, som jag dessutom är väldigt nöjd med, inte är på kliniken nästa vecka, och jag får istället en annan läkare. En stand-in.

Men jag intalar mig själv att det bara är ett ultraljud, att inget kan gå fel. Att han bara ska mäta min slemhinna i livmodern och ge mig ett datum för återföring. Jag måste intala mig själv med rejäl övertygelse då det bevisligen inte alltid är så att ett ultraljud bara är ett ultraljud.
I våras, under ett harmlöst ultraljud upptäcktes en cysta på min ena äggstock (vanlig, ofarlig) i samband med nedregleringen och de fick plocka bort den en timme efter ultraljudet (eftersom den störde behandlingen). Från ett ofarligt ultraljud till ett ingrepp med nål och morfin. På en timme. Jag var så rädd, rent av skräckslagen. Detta var innan jag ens gjort ett enda äggplock, så jag höll på att svimma av bara tanken på att doktorn skulle sticka in en lång nål i min äggstock och punktera något. Som tur var var Viktor med, som den allra bästa Viktor i världen.

Då och där måste jag ha utvecklat en slags fobi för ultraljud och ville efter det inte åka till kliniken utan att Viktor följde med. Han är ju naturligtvis given vid viktigare besök som vid äggplock och återföring, men annars behöver han ju inte följa med. Egentligen. Men inte förrän förra ultraljudet i september kunde jag släppa på kontrollen och åka dit ensam. Jag åker in själv nästa onsdag också, men blir ju lite extra nervös då jag får veta att jag inte ska få min vanliga doktor. Jag - trygghetsnarkoman?

Kontrolltanten där inne har börjat räkna om och för fullt igen, då hon gissade helt fel på mensstartdag. Nu säger hon att Lilla Livet kommer att återföras fredagen 28/11, alternativt lördagen 29e eller söndagen 30e, beroende av om kliniken gör sånt på helgerna.

Säger hon.

Vi får väl se vad min slemhinna säger.

Ont och gott

Om fem och en halv timme tar jag min första Femanesttablett! Jodå, nu är mensen här. Med besked.

Älskade och hatade mens gör så att jag ligger vaken mitt i natten. Jag hann sova i en timme innan smärtan satte fart och agerade väckarklocka. Nu är det bara att vänta ut den, allt kommer att lugna sig inom några timmar. Osis bara att jag börjar jobba tidigt och behöver all sömn som jag kan få. Men sånt bryr sig mensen inte om. Jag börjar jobba om, ja, fem och en halv timme. Kommer att vara tröttare än döden.

Men glad.

Ska ringa doktorn imorgon och boka in ultraljud. Nu kör vi!

måndag 17 november 2008

Idag superhjälte

Det är inte riktigt klokt vad tiden går. Snart har det gått två månader sedan förra försöket och nu är vi på väg in i nästa. Tid är relativt. Har man tråkigt så går tiden långsamt, så någonstans måste jag ändå haft lite kul under tiden. Pyttelite...

Jag är glad och pigg idag. Har bollat planeringstider och konfliktfyllda situationer på jobbet som om det omöjliga skulle vara enklast i världen. Jag har näst intill känt mig som en superhjälte.

Superhjälten ligger nu i soffan och väntar på "Halv åtta hos mig". Har för mig att de är i Göteborg den här veckan. Mycket trevligt.

söndag 16 november 2008

Kontrolltanten räknar

En helt obekant känsla finns i min kropp.
Känslan är fjäderlätt.
Något saknas, något som brukar uppta min syreförmåga på söndagar.
Jovisst är det mina gamla ovänner oro och ångest som har flugit sin kos. Allt är tomt, tyst och underbart. Jag får äntligen ha mina söndagar ifred. Det behövs ingen heroisk och oöverstiglig insats nästa vecka.
Jag måste bara orka i två dagar, sen får jag andas igen.
Onsdagarna är mitt vattenhål, min respirator.
Jag inser det mer nu än någonsin.

Idag har jag fortsatt lite grann med mitt pysslande i köket, det verkar inte finnas någon hejd på stöket. Plötsligt är saker och ting roliga och det finns massor av energi. Energin överrumplar mig och ger mig hopp.

Kontrolltanten inuti börjar nu gissa på vilken dag mensen kommer.
"Onsdag", säger tanten med bestämd uppsyn utan att blinka.
"Eller torsdag", lägger hon sedan till, som för att gardera sig och blinkar till.
Tanten fäster sedan blicken snett uppåt och räknar halvhögt ut vad onsdag eller torsdag skulle innebära för Lilla Livet. Kontrolltanten meddelar sedan tvärsäkert att Lilla Livet kommer att få ta plats i min livmoder den 1 december.

Sanningen är att kontrolltanten egentligen inte vet ett skit och har egentligen aldrig kunnat gissa och räkna riktigt rätt.

Men jag låter henne hållas.

lördag 15 november 2008

Julmust here I come

Mina rökfria dagar blir bara fler och fler. Nu också en rökfri helg! Bara sådär och hur enkelt som helst! Jag det beror på att piskan på ryggen känns lite mer, lite hårdare rapp nu. Tack piskan.

Jag har varit huslig idag. Har bakat matbröd och lagt i frysen, äpplepaj (igen) som lördagsgott och lagat fina biffar med klyftpotatis till middag. Det blir så ibland. Jag myser runt i köket som en stökande liten pyssling med radion på högsta volym och ett fånigt leende på läpparna. Torkar ur skåp och sorterar i kylen bara för att jag "ändå är i köket" medan degen är på jäsning eller potatisen väntar på att bli färdig i ugnen. Men en sån där förskräckligt irriterande energi som jag ibland ser hos vissa programledare i populära och sunda livsstilsprogram. Och som jag i smyg undrar hur de gör för att orka vara så käcka och rejäla jämt ifall de inte tar något knark.

Men nu är det över och jag har parkerat i soffan. Årets första glas med julmust står på soffbordet och det är rent av löjligt vad gott det är! Blir lika lyrisk varje år när den första musten avnjuts. Är det något som jag skulle kunna bli smällfet av under julen så är det just julmust. Och lussebullar förstås, men det kommer som tvåa. Har vissa jular köpt backvis med den perfekta flaskjulmusten och sugit i mig flera stycken om dagen. Vilket naturligtvis inte verkar särskilt sunt på vilket sätt ni än vill. Så idag har jag köpt en 1 och en halvliters...bara.... För att det är helg. Och för att det snart är jul.

Äh, jag erkänner. Jag heter Jessica och jag missbrukar julmust.

fredag 14 november 2008

Så nära

Tröttheten och håglösheten hann tillslut ikapp mig den här veckan också. Lagom till fredagen tack och lov. Den som annars aldrig släpper. Så det är ett fantastiskt uppåtryck den här veckan! Jag ger min förkortade arbetsvecka hela äran.
Men idag känns allt trist igen. Sömnig och frusen. Locket av dis och dimma sluter tätt och min kropp skriker efter vila.

Vi är så nära nu och bara några få dagar till medicinstart. Det känns overkligt att vara på väg in i den där andra världen igen. Med två försök bakom mig vet jag precis vad den innebär. Livet kommer aldrig bli samma före som efter. En ny erfarenhet och nya villkor. En risk och en chans. Min värld kommer att bli bättre och värre, svart och vit.
Olagom utan gråzon.

Som att stå på öppet fält med utsträckta armar mot himlen när åskan går och hoppas på det bästa.

torsdag 13 november 2008

Jag är bra

Jag var vrålhungrig när jag kom hem från jobbet. Jag gick igenom kylskåp och frys, men det som jag hittade krävde sin tid att tillaga. Och ingen Viktor hemma ikväll. Djävulshornen växte i takt med hålet i magen. Mina fingrar knappade in telefonnumret till pizzerian och 20 minuter senare kom jag hem med en kebabpizza och en chokladkaka.

Samvetet gnagde en stund.

Men sen kom jag ju på att jag faktiskt HAR investerat i min hälsa i alla fall. Jag har ju slutat röka! Jag har inte rökt en enda cigg sedan i fredags. Och jag tänker inte ens så mycket på det.

Fy fan vad jag är bra.

Idag.

Inte ensam

Jag är inte ensam.
Jag sitter inte på en öde ö utan internetuppkoppling.
Jag läser om era tappra försök, om era medgångar och motgångar.
Jag läser och känner.
Det är en tröst.
En gemenskap.
Vi bor på samma planet.

Tack för att ni finns, ni modiga som både kämpar och skriver!

onsdag 12 november 2008

Att-göra-på-min-lediga-dag-idag-lista

  • Göra lite snyggt här hemma. Fixa disken och puffa kuddar. Typiskt hemmafruarbete, hehe.
  • Gå på massage klockan 10 - herregud så gott det ska bli!
  • Hämta progesteron på apoteket och handla.
  • Laga lunch
  • Titta på The mist som jag hyrde igår kväll med tanke på idag :-). Ryggläge.
  • Gå långpromenad med Svante.

En perfekt onsdag helt enkelt!

tisdag 11 november 2008

Nyårsraketer

Livet är skönt, eller så skönt det kan bli just nu. Det känns fortfarnade otroligt att jag ska vara ledig imorgon och varje onsdag för resten av året. Välsmakande och välbehövligt. Mmmmmm...

Ska snart köra iväg med Svantemannen till vetrinären. Han ska få sin årliga vaccinationsspruta idag och kanske ett recept med nyårsknark. Ni förstår, Svantemannen är livrädd för nyårsraketer. Och när jag säger livrädd så menar jag verkligen det. Om en hund någonsin kan få dödsångest så fick min Svante det förra nyår. Han hamnade i chock, låg och skakade. Jag trodde att Svantes lilla hjärta skulle stanna....
Så nu ska vi sätta igång med skott-träning och förbereda med lugnande tabletter. Stackars Svantemannen...

Nyårsraketer. Det finns inget liknade som inte är förbjudet. Jag menar; som fyller akutmottagningar med blödande människor, som skadar barn för livet och som samtidigt är en riktig miljöbov och skrämmer både vilda och tama djur från vettet.
Man pratar om tradition, man skyller och försvarar allt med trationen. Det verkar inte spela någon som helst roll att det är en jävligt destruktiv och helt sinnessjuk tradition.
Varför inte bara förbjuda privat bruk så får kommunerna ta hand om fyrverkerifirandet på en plats dit folk som vill kan komma och titta? Om vi nu nödvändigtvis måste ha skiten kvar...

måndag 10 november 2008

Jag har bestämt mig

Det blåser stormvindar och piskar regn utanför fönstret. Och jag är glad. Hösten kommer inte åt mig idag, hur mycket den än försöker. För jag har bestämt mig. Jag ska jobba deltid året ut.

Ett ton har lyfts från mina axlar och jag kan andas igen. Oron har åtminstone halverats. Jag kommer att klara mitt liv nu, jag kommer att klara av att jobba. Det som jag har varit så rädd för. Att inte orka, att inte vara duktig.
Visst, halva oron är att aldrig få lov att bli mamma och det kan jag inte rå på. Men andra halvan handlar om rädslan för att inte orka leva ett fullvärdigt liv, att mediciner och känslor ska dränka mig. Jag har jobbat många dagar utan att kunna andas. Stressen har snörpt åt. Tröttheten har legat som en dimma över pannan.

Jag kan andas idag.

söndag 9 november 2008

Nu längtar jag efter Lilla livet

Idag är det ungefär 10 dagar kvar tills jag får min mens och tills jag får börja knapra hormoner. 10 dagar.
Det är inte mycket. Nu kör vi snart igång igen.
Ännu en gång skymtar lyckan bakom hörnet.
Eller olyckan.

Jag har redan hämtat ut mina Femanesttabletter. Dessa innehåller östrogen och de ska jag börja ta tre gånger om dagen från och med mensstart. För att stärka livmoderslemhinnan. Sen behöver jag Progesteron (vagitorer eller stolpiller om man så vill). Också dessa för att stärka slemhinnan. Dessa som jag hämtar på apoteket imorgon kommer jag att börja ta 3 gånger om dagen ett par dagar innan återföringen. Innan Lilla livet ska tinas upp.
Och om allting går väl och Lilla livet vill stanna hos oss, kommer jag att få dras med den här medicinen i många veckor. Till graviditetsvecka 12, med viss nedtrappning på halva vägen.

Nu längtar jag efter Lilla livet.

Älskade Lilla liv.
Jag hoppas att du är en överlevare.

Dagens eko

Jag drömmer om ett kravmärkt liv. Ett sunt, rent, stressfritt och kravmärkt liv. Ett med naturen och livet.

Måste nog sätta upp lite drömmål:

* Laga all mat från grunden, med ekologiska, närproducerade produkter. Lever jag enligt detta blir det också krångligare att käka godis och omöjligt att röka.
* Byta jobb till ett närmare så att jag slipper använda bilen.
* Inte köpa onödiga saker. Och om jag tröttnar på mina kläder så kan jag försöka byta med någon jag känner.
* Jobba mindre, för det kan jag om jag inte köper onödiga saker.
* Konsumera mindre kemikalier. Att alltid kontrollera innehållet i vad jag köper.
* Byta ut alla lampor till lågenergilampor och installera luftvärmepump.
* Sluta drömma om resor så långt bort att en flygtur blir nödvändig.
*Äta mer vegetarisk mat (mums!)

Det skulle vara så skönt att leva mer ekologiskt. Och eftersom ekologiskt verkar höra ihop med ekonomiskt...

Det är väl bara att börja, tänkte jag igår när jag skulle baka äpplepaj. Svenska äpplen och ekologiskt mjöl.
Snubblade på det ekologiska mjölet.
Vanligt mjöl 11 kr, ekologiskt mjöl 28 kr.
Jag tog det billiga mjölet under armen och lunkade nedslaget bort till kassan.

Jag är oekologisk. Miljöfarlig. Och snål...

Skäms på mig...

Tortyr



Kan bara sitta och titta medan Viktor smörjer kråset. Han äter ljuvliga mackor och söt äpplepaj. Herregud vad hungrig jag är! (Svantemannen verkar inte särskilt mätt han heller...)


Men snart kommer räddningen. Älskade ska handla smörgåsrån och blåbärssoppa till mig för att stilla lilla magen.
(Lägg särskilt märke till hur oerhört fin han är i hjärtemössa)

Always look on the bright side of life

Jo, jag kunde äta äpplepajen igår. Nej, jag fick inte behålla den.

Min mage är jättekonstig. Mådde fint igår kväll igen. Viktor kom hem med pizza. Jag var hungrig, eftersom jag kräkt upp allt jag ätit under dagen, och åt lite pizza och sen paj. Sen var det bara att gå på toa igen. Fy vad jag mådde. Undrar varför? Har jag ätit något som jag inte tål (fast jag brukar ju tåla allt)?

Ligger i soffan nu och det brummar oroväckande i magen. Kanske är den hungrig. Kanske är den fortfarande dålig. Vågar jag äta något?

Hur som helst så har jag nog gått ner något kilo i alla fall. Always look on the bright side of life...

lördag 8 november 2008

PS!

Nu har jag slängt ciggen. Igen.
Från och med idag - INGEN RÖKNING.

Hör du det Jessica!

INGEN RÖKNING!

Sursöt lördag

Jag har bakat äpplepaj. Den står rykande varm på spishällen och väntar. Kanel, socker, hasselnötter, smuldeg och äpple. Mmmm....

Om det inte vore för min stackars mage som har slagit knut. Hade så ont innan idag, kramp, att jag var tvungen att gå på toa och kräkas. Det har hänt några gånger förut, men det var längesedan nu. Mina tarmar är fucked-up sedan länge, intet nytt på västfronten, men roligt är det inte. Jag känner mig ganska urvriden och trött just nu, men annars mår magen rätt så bra igen.

Jag hoppas i alla fall att jag ska kunna äta mumspajen ikväll.

Indränkt i lenaste vaniljsås.

fredag 7 november 2008

Hundnördbild


Internetsnubblade över det sötaste av sött...


Fet eller förgiftad?

Arbetsveckan är äntligen över. Jag sitter i soffan med Veronica Maggio, rödvin och choklad. Ljuvligt. Det enda som fattas är Viktor. Han är i Göteborg på fest ikväll, en fest som jag också egentligen skulle gått på. Om jag hade fått hundvakt och om jag hade orkat. Fest en fredag är en omöjlig ekvation. Det verkar inte finnas en enda själ som är så trött på fredagar som jag. Socialt överdoserad och lugnsökande. Det är säkerligen en arbetsskada.

Så vidare. Jag har två problem. Det ena heter choklad och det andra heter cigaretter. Får jag inte det ena så måste jag tydligen ha det andra, vilket således landar i ett utsökt dilemma. Fet eller förgiftad? Vad är egentligen värst? Någon som vet? Dessutom är jag just nu lite både och. Gahhh, blir tokig!
Måste egentligen gå ner lite i vikt innan frysåterföringen, jag är inom ramen för övervikt nu. Men jag måste också sluta röka. Måste. Sluta. Röka. (vilket jag inte har något som helst problem med när lilla embryot väl är på plats, men bör ju helst sluta innan dess)

Hälsningar från godispåsen och det nyinköpta cigarettpaketet...

torsdag 6 november 2008

Blytunga timmar fram till helgen

Jag vet inte vad det är med mig den här veckan, men jag är fruktansvärt trött. Hela tiden. Och jag är definitivt inte gravid, så kom inte med sånt! :-)

Har varit ute och gått morgonrundan med vilda hunden och sitter nu och vilar mig lite innan jag ska köra till jobbet. Jag jobbar sent idag, till kvart över fem i eftermiddag. Det stör mig. Orken är slut.

Kan räkna ut med lilltån att det blir blytunga timmar fram till helgen.

onsdag 5 november 2008

Att åka IVF-bergådalbana på arbetsmarknaden

Jag har hittat ett jobb på annons nära hemma.
Dit kan jag cykla istället för att ta bilen och därifrån kan jag ta mig fort hem till hunden på lunchen.
Jag sparar massor av pengar.
Jag skulle kunna få en bättre lön.
Jag skulle kunna jobba deltid (någon därinne skriker efter deltid!).
Jag spar på miljön.
Jag är kvalificerad och sällsynt som utbildad förskollärare, vilket innebär att jag har mycket goda chanser att få jobbet.

Positivt, positivt, positivt.

Men jag tvekar.
Ska jag söka?
Kan jag söka?
Orkar jag att söka?
Och får jag jobbet, skulle jag verkligen vilja hade det då, trots allt?
Det hör till saken att jag trivs som bara den på mitt nuvarade jobb trots att jag alltid har sett det som ett "sålängejobb" i väntan på att ett på orten jag bor på ska bli ledigt. Mina kollegor är toppen och jag skulle sakna mig blå efter min barngrupp. Älskade ungar...
Och kan jag verkligen börja jobba på ett alldeles nytt ställe i min sits?
Kan man det?
Kan man överhuvudtaget få eller ta ett nytt jobb mitt i en IVF-bergådalbana?
Det är ju i princip som att man kanske är gravid från och till i flera år, med sjukskrivingar och allt vad det innebär. Det hela blir väldigt invecklat och svårt när jag tänker lite djupare på saken.

Skitsvårt...

tisdag 4 november 2008

Yes!

Nu bjuder jag på lite artikel.

Varsågoda!

Eftermiddagslur

Vaknade dimmig ur min eftermiddagslur i ett svart rum.
Det måste ha gått skitmånga timmar, tänkte jag. Men när jag tittade efter var klockan bara strax efter fem. Lustigt, det här med vintertid och vinterhalvår för hjärnan hinner liksom inte riktigt med.
Hjälplösa trötthet.
Det känns som om jag skulle kunna sova till imorgon.
Men det går förstås inte.

För att hitta min tappade glädje gör jag som Finnjonna och listar tack...eller jag är glad idag:

...för att jag trots allt har ett fantastiskt jobb. Jag får tusen kramar varje dag.
...för att vilda hunden och lugna katten tröstar mig. Alltid.
...för att det är onsdag imorgon och en dag närmare helgen då jag ska sova som en galning.
...för att Lilla livet väntar på mig i frysen.
...för att kvällen bjuder på omelett och kärlek.

måndag 3 november 2008

Huvudvärk

Åkte till jobbet i morse och vände med fruktansvärd huvudvärk. Kunde bara inte stanna kvar. Jag som aldrig har huvudvärk om jag inte är sjuk. Men så åkte jag hem och fick sova några timmar. Vaknade utan hammaren i tinningen. Tack och lov.

Jag undrar om det är mina tankar som ger mig värk. Mina intensiva tankar på Lilla livet i frysen. De är stressiga och onda tankar emellanåt, som inte lämnar ro.
Vad gör jag om Lilla livet inte överlever och inte kan sättas tillbaka?
Vad fan gör jag då? Bryter samman? Tar det med ro? Förbereder mig på nästa skitbehandling?
Det vore fruktansvärt och dessvärre inte helt otroligt. Varje fryst embryo har ca 75% chans att överleva upptining. Det är mycket kan tyckas, men vad hjälper det när jag vill att våra chanser ska vara 100%?
När jag tänker på sånt blir jag nästan desperat inuti. Det sliter och drar i mig, skaver och skär. Oron är mindre eller mer hela tiden. Konstant närvarande.

Tro fan att man får huvudvärk...

söndag 2 november 2008

Allhelgonafrost

Det har varit en riktigt bra helg hos faster Sanne. Jag och Svante har njutit av både sällskapet och maten, min faster är en hejare till kock. Jag fick med mig nya recept hem, och det behövs verkligen då mina och Viktors matlagningsidéer har tagit slut. Vädret har också gjort sitt, klart och fint. Men väldigt kallt i går kväll när vi var på kyrkogården. Vackert och kallt.

Faster Sanne jobbar som barnmorska och stöter då och då på IVF-patienter på sin mottagning. Nu har hon hört talats om något som verkar intressant. En slags akupunkturbehandling som vänder sig till just de par med immunologiska fertilitetsproblem (kanske felstavat, jäkligt långt i alla fall). De har börjat på Curakliniken i Malmö med just detta och eftersom Curakliniken är samma privatklinik som vår klinik så ska jag fråga min doktor om detta kanske kan vara något för oss. Vi vill ju prova alla vägar, alla möjligheter. Eftersom vi har så få...

Ikväll är en märklig kväll. Känslorna rusar i kroppen och jag känner både sorg och glädje. Att prata med älskade faster är lite som en ventil. Lite i taget, pysande, släpper jag ut min demon, gör den lite mindre farlig. Och lite mera synlig. Det är väldigt bra. Väldigt bra.

Nedräkning pågår.

fredag 31 oktober 2008

Lite modigt sådär

Det blir en roadtrip till Skåneland i helgen. Vi åker söderut imorgon, jag och Svantemannen, till Ängelholm. Sedan börjar turnén, i liten skala den här gången. Det ska bli roligt att träffa mamma, pappa, farfar, fastrar, kusiner och vänner. Som balsam.
Imorgon kväll samlas vi alla och åker till kyrkogården. Vi ska besöka farmors grav och tusen ljus. En kyrkogård på allhelgona är så vacker. Ett ljus för varje själ. Ett ljus för varje älskad. Och ett stilla lugn.

Ännu en arbetsvecka är till ända, ännu en vecka närmare det lilla livet i frysen. Och idag känns det riktigt bra faktiskt, lite modigt sådär.

4 msk kanel senare... Part III

"Tack för kakan, den var god. Det var mjuk pepparkaka va?"

4 msk kanel senare... Part II

Jag filade till den tunna kanten på kakan och passade på att smaka lite, om det var äckligt. Ingen överaskning inte, det smakade kanel. Men det smakade fortfarande morotskaka och den var inte äcklig. Halleluja!

Funderar på att kalla den "Jeckas kryddiga morotskaka" eller "Inte äcklig i alla fall".

torsdag 30 oktober 2008

4 msk kanel senare...

Det skulle bakas till fredagsfikat. Till alla kära kollegor. Har detaljplanerat förfarandet. Köpte varor i söndags och har laddat mentalt för bakning på torsdag kväll. Det skulle bli en morotskaka i långpanna. Utsökt, den bästa som gjorts. Med gudomlig frosting på.

Vad händer?

Det slår slint och jag häller i 4 msk kanel i stället för 4 tsk kanel. Jag gör en kanelkaka. Jag vet inte om kanelkaka är gott. Det låter äckligt.

(Dessutom har plåten lutat i ugnen och det finns en överhängande risk att vissa får avsevärt tunnare kakor än andra. Hur ska det gå?)

onsdag 29 oktober 2008

Turnéplaner

Jag funderar på om jag ska åka till Skåneland i helgen. Viktor är i väg med kompisar i Norrköping från fredag till söndag, så det är bara lilla jag, hunden och katten kvar. Är lite sugen på att hälsa på folk, lite släkt och vänner. Åka på turné.

Det är alltid lika "hemma" i Skåne och alltid lika roligt att vara där. Hög mysfaktor på något vis. Vi packar en väska tidigt på lördagen, en åt mig och en åt Svantemannen, stuvar in oss i Golfen, smäcker på bilstereon och kör söderut. Lyssnar på radio, sjunger en bit, stannar och fikar. Sedan framme, mysig promenad med älskade och saknade, god mat och myskväll.

Är lite sugen faktiskt.

tisdag 28 oktober 2008

Laddad med inre kraft och en jäkla massa folsyra.

Ringde doktorn idag och berättade om att mensen nu har kommit. Det känns alltid så bra att prata med min doktor. Jag vet inte om det beror på att hon är kvinna eller om det faktiskt är så att hon är riktigt bra på att möta patienter, men något är det. Hon inger trygghet på något vis och en massa hopp. Hur som helst kommer hon nu att skicka recept på Femanest och Progesteronvagitorer till mig så att jag kan hämta medikamenterna redan om några dagar. Sedan vänta igen tills nästa mens. När den sätter igång börjar jag med 3 femanesttabletter om dagen och ringer doktorn för bokning av ultraljud och mätning av livmoderslemhinnans tjocklek (den ska vara tjock för att embryot ska kunna fastna). Sedan återföring vid lämplig dag och tjocklek. Phu...

Vi har åter igen en spännande tid framför oss. Och idag känns spänningen faktiskt ganska positiv, jag är ganska laddad. Med inre kraft och en jäkla massa folsyra. Fortsätter att ladda...

måndag 27 oktober 2008

Stark måndag

Idag känner jag mig stark. Jag har ungefär 4 veckor kvar till att jag börjar med medicinen dvs 4 veckors chans att göra min kropp så sund som möjligt för att förbereda den för en liten bebis. Jag känner piskan på ryggen och jag gillar det. Det gör mig stark och motiverad. Helgen har varit katastrofal med mycket skitmat, godis och cigaretter. Nu får det vara nog.
Nu ska jag gå en lång promenad med hunden och sedan äta bra mat under hela dagen. Inga cigaretter mer heller. Näpp!

söndag 26 oktober 2008

Sköna söndag

Att vi har fått en extra timme idag känns verkligen bra. Klockan är bara tjugo över två och jag har redan fått söndagsvila massor och dessutom hunnit med en sväng in till zooaffären. Var tvungen att köpa ett nytt halsband till hunden då det gamla igår levt sitt eget lilla liv, hoppat från kroken i hallen och rakt ner i Ulrikas väska som sedan åkt till Göteborg. Det är sånt som man inte räknar med, sånt som man aldrig skulle tro var ens möjligt, men som händer ändå. Så Svantemannen fick ett sprillans nytt i brunt läder och med tuffa nitar på, i vilket han nu kvarteret runt spatserat med hög svansföring och stolt nacke a la chihuahua.

Nu är det ändå en hel del timmar kvar att lata sig på. Mot soffan!

lördag 25 oktober 2008

En bjuden gäst

Så var mensen äntligen här, precis i rätt tid! På dag 28. Jag brukar ha en något kortare cykel, men ett par dagar längre är inget att tjafsa om. Min kropp verkar inte ha rubbats så mycket alls av förra frysåterföringen och det är bra. Väldigt bra. För då kan ett kontrollfreak som jag börja räkna ut att nästa försök med vår lilla frysis kommer att ske ca den 30 november. Och om den överlever upptiningen så kommer vi att få veta om jag är gravid strax innan jul.

Kära tomten, jag önskar mig bara en liten sak....

Det är både läskigt och lite roligt att vi får veta strax innan jul. Men mest läskigt... För smärtan som blir av ett misslyckande passar inte på julen, inte alls. Under julen är vi tvungna och bundna till att möta släkten, små söta barn och familjelycka. Och jag är tvungen att möta mig själv, hur jag i flera år har tänkt att nästa jul, då har jag barn eller är gravid...
Jag älskar min familj och släkt och tycker vanligtvis att det är jättekul att träffa dem, särskilt över jul. Men jag är så rädd för att min sorg skulle förstöra detta fullständigt, att jag ska ligga i ett rum på ovanvåningen och gråta bittra tårar, medan fest och stim hörs därnere och alla andra är så jävla glada.

Ja, jag vet. Jag tar ut sorgliga saker i förskott. Fy på mig...

Så klart att jag blir gravid till jul.
Så klart att jag blir gravid till jul.
Jag kan flyga jag är inte rädd...

fredag 24 oktober 2008

Helgen är vår

Idag är det fredag. Det är väldigt skönt med fredagar och det tycker jag ju varje fredag. Men den här fredagen är bättre än på länge. Jag och Viktor ska umgås med varandra i helgen. UMGÅS. Det var så längesedan vi hade en hel helg tillsammans, bara han och jag, att jag faktiskt inte kommer ihåg hur många veckor sedan det var sist. Under de senaste veckorna har vi sprungit om varandra och förbi med våra planeringar och vänner. Och förra helgen var vi på gemensam fest, men då pratade vi med alla andra.

Det ska bli så skönt, bara Viktor och jag, hundarna och katten. Och ett glas vin.

Trevlig helg på er!

torsdag 23 oktober 2008

Om Birro och väntan

Jag väntar på min mens nu, som ska dyka upp vilken dag som helst. Hade det inte varit så att jag medicinerat mig den sista tiden så hade den varit här redan nu. Men jag tippar på att den gör entré i helgen. Så fort vi efter det ska vi ringa doktorn och börja planera för nästa FET, som betyder Frozen Embryo Transfer. Jag är så redo som jag kan vara. Orken och livet är tillbaka nu.

Marcus Birro har stängt sin blogg. Anledningen känner vi nog alla till. Att det finns så mycket ondska i världen, att det finns de som vill trampa hårt på människor med smärta. Att det finns de som skrattar åt människor som har ont, de som är vuxna samhällsmedborgare men vägrar ta ansvar för sina ord. De är anonyma och fega. Det är de som är svaga. Kanske är det synd om dem, och att de aldrig lärt sig solidaritet eller empati, vare sig från sina nära eller från samhället.
Jag hoppas att Marcus börjar blogga igen och att svinen håller sig borta. Hans blogg är på riktigt, och hur många sådana bloggar finns det? Och hur många är de män som vågar tala öppet om det svåra i livet, som vågar blotta strupen och sitt sargade hjärta. Birro, du behövs!

Jag skickar en stor kram till både Marcus och Jonna från min blogg och från hela mitt hjärta!

onsdag 22 oktober 2008

Tröttheten ger vika för två små pojkar

Jag är så trött som jag bara kan vara en onsdag kväll. Har jobbat väldigt mycket den sista tiden och känner att det börjar ta ut sin rätt. Massor av jobbkvällar och massor av hjärngympa, påtvingad kreativitet och mer motion än på mycket länge. Det är superbra, naturligtvis, men jag blir sååå trött. Mitt jobb suger verkligen ut allt och ibland undrar jag hur länge jag orkar jobba heltid som lärare i förskolan. För även om det är roligt, så är det så tungt både känslomässigt och fysiskt. Och i perioder näst intill omöjligt. Men nu har jag en bra period och det är riktigt kul faktiskt, varje dag!

Jag njuter av kvällen. Den där ostörda, rofyllda kvällen framför teven med min Viktor, hunden och katten. Och idag har vi dessutom fått sällskap av en liten hund till. Han heter Gunther och är dvärgpinscher och ska bo hos oss till på lördag. Min hund Svante är salig. Det kommer bli mycket bus och lek de närmaste dagarna. Tröttheten kommer det inte att finnas så mycket plats för. Men vad gör det när det snart är helg och vi dessutom får en extra timme. Ni glömmer väl inte att ställa tillbaka klockan på söndag (hoppas att jag skrev rätt nu...)?!

tisdag 21 oktober 2008

Septembermorgon

Jag drömmer under natten.
Osammanhängande drömmar om saker som jag inte förstår. Om farmor och hennes vinbärsbuskar. Om honom i målarkläder, renoveringen av huset och färgvalet på väggarna i gästrummet. Ljusa, varma bilder om drömmar och förväntansfulla dagar. Om insidan av mig, som kanske växer sig starkare för varje minut, kanske för varje minut en minut större.
Jag väcker honom redan tjugo i fem.
Kissnödig.
Utan ett ord och med lätthet rinner tröttheten bort och vi blir på en halv sekund klarvakna. Jag kan känna hans förväntan i ryggen, hur han också har väntat på den här morgonen.
Morgonen som ska bli vår.
Det är som om jag fortfarande drömmer. Som om farmor är med tätt bakom och som om glädjen skymtar utanför sovrumsdörren. Vi tassar ut i hallmörkret och tänder lampan på toaletten. Hjärtat slår i mitt bröst, jag känner det tydligt. Det slår svagt och hårt.
Jag mår illa. Jag mår bra och jag mår illa. Vågar inte titta på honom, utan riktar blicken målmedvetet på handfatet där plastmuggen och teststickan ligger. Vill inte se demonen i hans ögon som bor hos oss båda. Det är dags för sanningen. För den förhatliga och förlösande sanningen.
Jag mår så illa. Tar den genomskinliga plastmuggen i handen, drar ner trosorna med den andra och sätter mig på toalettringen. Placerar muggen undertill och fyller den till hälften med morgonurin.
Han står i dörröppningen, alldeles stilla i min ögonvrå. Han har öppnat plasten som omsluter graviditetstestet och räcker det till mig.
"Vänta", säger jag plötsligt. "Vi måste läsa instruktionerna. Var är instruktionerna?"
Jag är hård och kantig på rösten. Allvarlig. Stressad.
Befallande räcker jag ut handen och nickar mot det lilla häftet på golvet.
Jag har läst instruktionerna förut. Han har läst dem förut. Tusen gånger. Men ändå är jag tvungen att läsa, så att vi inte gör fel. Nu får det inte bli fel. Positivt är ett plus, negativt är ett minus. Precis som vanligt.
Stickan åker ner i urinen och jag räknar tyst till noggranna fem sekunder. Sen väntar vi.
Jag stirrar på testet och håller andan. Kan inte andas.
Han har blivit till en skugga i ögonvrån.
Försöker framkalla ett plus på stickan med tankekraft. Det är vår tur nu. Det är vår tur nu.
Minus. Jag kan inte andas och ser honom inte längre. Jag faller handlöst. Hålet går inte att leva i. Paniken förlamar mig och mina små rörelser tycks vara långsamma och mekaniska. Min hand lägger ner stickan på toalettgolvet, sakta och försiktigt, som om det fortfarande går att ändras på. Tittar, vänder, flyttar på det och tar upp det igen för att studera det nära.
Vi låter minuterna gå.
Resultatet blir kvar, fastetsat. Jag är inte gravid. Jag är inte gravid den här gången heller.
Jag räcker över testet till skuggan bredvid.
Det är så tyst. Demonen borrar sig längre in.
Långt borta hör jag hur hans steg försvinner mot sovrummet, täcket som prasslar och tystnaden som tar över.

måndag 20 oktober 2008

Rädslan

Jag är 31 år. Jag var på en hejdundrande 50årsfest i lördags. Vi kom i säng klockan 4 på söndagsmorgonen. Jag är 31 år och trött flera dagar efter något sådant. Det vill säga att jag fortfarande inte känner mig hel idag. Gäspningarna avlöser varandra och mina otränade vader värker av lördagsdansen.
Men idag är en bra dag trots allt. Någonstans inneifrån har energin kommit och fått mig att uträtta mycket på jobbet. Och faktiskt, till och med, med ett leende på läpparna. Har slitit som ett djur med morgondagens föräldramöte och vilda barn.
Jag jobbar som lärare i förskolan. Ett traditionellt kvinnligt yrke. Barn överallt och kollegor som hela tiden blir gravida. Det är min vardag, vilket oftast är väldigt roligt, stimulerande och positivt. Oftast. För det är ju så förbannat typiskt att en förskollärare går och får svårt för att få egna barn. Till och jag förstår tragikomiken i det. Men det funkar, för yrkesrollen är inte den samma som den privata rollen. Tack och lov.

Under behandlingen i våras var det tufft att jobba. Under nedregleringen bara grät jag, över allt och inget och under äggstimuleringen hade jag ont. Dessutom gick jag upp 8 kg på ingen tid alls. Tror att jag var hemma från jobbet i sammanlagt 4 veckor under behandlingen. Trodde aldrig att min kropp skulle reagera så kraftigt på medicinerna, men det gjorde den ändå. Naturligtvis.
Jag är lite rädd för att jag ska behöva göra om behandlingen. En IVF (ICSI) till... Vi har nu ett litet embryo kvar i frysen och jag hoppas så innerligt på att det kommer att ge oss en liten bebis. Att den lilla i frysen är en kämpe. Att jag och Viktor kan få lämna denna tortyr och få vara lite lyckliga. Men om inte vårt frysta embryo vill bli ett barn är vi så illa tvungna att göra en ny IVF, med allt vad det innebär. Visst, vi gör det, vi gör allt. Hade någon garanterat oss att det skulle bli barn bara vi genomgick timslånga elchocker varje dag i en hel månad, så hade vi gjort det. Utan tvekan. Viljan att få barn verkar vara en uråldrig kraft, större än oss själva. Och rädslan för att inte någonsin få några, att aldrig någonsin få använda sig av kraften, att aldrig någonsin få bära ett barn, verkar vara ännu större. Jag inser nu att jag aldrig varit riktigt rädd förut. Inte på riktigt. Inte förrän nu.

söndag 19 oktober 2008

I väntan på nästa embryo

Just är livet rätt så normalt, mitt emellan två försök till graviditet. Ett misslyckat försök bakom oss och ett oskrivet framför oss. Då löper livet på. Dagarna går snabbt och jag tänker inte hela tiden på det sorgliga.

I våras gjorde vi vår första IVF-behandling. Den var hemsk på alla tänkbara sätt. Medicinerna och misslyckandet höll på att dränka oss. Vi som skulle vara så starka, vi som skulle vara som vanligt. Fast med lite mera kämparglöd, lite mera glädje och hopp. Och så blev det tvärtom. Det var hemskt. Men vi fick två embryos till frysen och vi gick så småningom mot ljusare tider. Mot en underbar sommar, alldeles oförstörd och utan behandlingar och hormoner.

I september försökte vi med ett av våra frysta embryos. Och misslyckades. Igen. Ett kapitalt misslyckande. Så hårt och obegripligt. Plötsligt är hela världen full av gravida och barn. Helt plötsligt, ja det är märkligt. Jag som lovat mig själv att aldrig må dåligt av andras graviditeter och bebisar...

Jag börjar förbereda mig nu. För försök nummer tre. Tredje gången gillt kanske? I början på december bör det vara dags, om min kropp är som den brukar. Jag måste nämligen ha mens två gånger till innan nästa försök har doktorn sagt. Tack gode gud för mina korta menscykler (kan inte komma ihåg när jag överhuvudtaget har varit glad för dem innan). Tills dess förbereder jag mig. Med extra folsyra, vitaminer, ingen rökning och lite nyttigare mat. Tja, det där med lite nyttigare mat är ju fruktansvärt svårt, särskilt med tanke på att jag arbetar som lärare och äter skolmat (ni har väl sett matakuten?). Men jag ska försöka att äta nyttigare här hemma i alla fall, anstränga mig lite. För min kommande bebis gör jag precis allt. Så det så.

Den andra vågen, det andra försöket, den andra dagboken.

Är jag en bloggare? Det frågar jag mig ibland. Jag tyckte förut att det var vansinnigt roligt att blogga och jag såg min chans till att skriva små kåserier eller små krönikor, att få min röst hörd och publicerad. Jag njöt av både positiv och negativ uppmärksamhet, en uppmärksamhet som gav mig mod och stolthet. Själva skrivandet och människors reaktioner var en fröjd. Förut räckte det.

Sen förändrades läget, livet, tillvaron. Jag och älskade Viktor påbörjade en IVF-behandling eller provrörsbefrukting om ni så vill. Mina inlägg blev färre och jag insåg att mina fåfänga behov om att att få krönikor eller kåserier skrivna och lyssnade på blev meningslösa. Meningslösa i sitt sammanhang, obetydliga. Onödiga.

Det kom en röst inifrån, ett rop. En röst matad av smärtan av att inte kunna få barn på naturlig väg, av att kanske inte kunna få barn överhuvudtaget. En röst matad av den bitterljuva kärleken, kärleken som är så lätt och svår när ångesten knackar på. Och en röst matad av ensamheten jag känner, utanförskapet, en misslänk i den sociala koden, det sociala spelet. En kvinna som är 31 år, som vill ha barn men kanske inte kan. Hon är jag. Och hon har jävligt ont inuti.

Men min nya blogg kommer inte bara handla om smärtan - utan också om kraften. För kraften är enorm. Den kommer inifrån, från ingenstans och hjälper dig när det är som värst. Just som du tror att du ska dö och aldrig mer komma upp ur det svarta. Då kommer kraften. Just då. Det är det vackra med livet och med människan. Du lever, du lever vidare.

Jo, jag är en bloggare. En bloggare som ändrat riktning och karaktär. Som bryter sig loss från det gamla och påbörjar något nytt, något mycket viktigare. 250 000 människor i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Vart 10e par kan inte få barn på naturlig väg. Vi är inte ensamma. Och vi behöver skriva, för andra och för oss själva. Välkommen till min blogg om IVF och barnlöshet.