De senaste dagarna har jag svävat på små moln, rusig och bubblande, med hoppet som segrat över oron. För just så är det. Min oro är faktiskt nästan borta och det trodde jag väl aldrig skulle ske. Kanske beror det på att jag förbjuder mig själv att tänka negativt just nu, eller så har jag gått och blivit mentalt frisk.
Fast mentalt frisk förresten? Alla hormoner som surrar runt gör mig inte direkt frisk. Jag har varit så illamående (och är fortfarande) att dagarna i princip enbart har gått ut på att hitta den perfekta födan som ska göra mig lite bättre. Att ständigt tänka ut mat som funkar, åka till affären flera gånger om dagen och hela tiden hålla gråten borta är fullständigt utmattande. Och tråkigt.
Som idag när jag vid halv sju på kvällen, dödstrött och platt i soffan, tvingar mig själv ut för att köpa korv med bröd. Och det måste vara kycklingkorv, för det smakade jag i måndags och mottogs varmt och innerligt av kroppen. Vilket i sin tur är helt mot strömmen eftersom jag haft jättesvårt för att äta kött överhuvudtaget de senaste veckorna.
Hur som helst, jag satte mig i bilen, trampade på gasen och var snart vid ICA-affären. Susade genom dörrarna, greppade en varukorg i farten och styrde kosan mot målet. Det var nära, och nu menar jag otroligt nära, att jag helt tappade fattningen och började gråta av renaste lycka när jag såg att min ICA-butik hade kycklingkorv. Med glansiga ögon tog jag mig hemåt, stekte på korven, stoppade i brödet, på med senap och ketchup och sen.... INGENTING. Det hände INGENTING. Det var inte särskilt gott och verkligen inte illamåendedämpande. INGENTING. Nu kom tårarna. Vilken besvikelse.
Ja, så här ser dagarna ut. Från morgon till kväll. Jag hoppas innerligt att det snart kommer att gå över, eller åtminstone dämpas. Och kanske, men bara kanske hittar jag redan nu små glimtar då jag mår bättre, vanligtvis på förmiddagarna.
Men lycklig är jag. Lyckligast i världen, tror jag.
