Nu går jag och andas. Vi ses.

Idag har jag och Viktor varit hos kuratorn tillsammans för första gången.

I ärlighetens namn har jag gruvat mig något otroligt för just detta de senaste veckorna eftersom jag mår riktigt risigt just nu. Som om man skulle kunna må för dåligt för att kunna gå till kuratorn...

Men nu är det gjort och jag måste säga att det hjälpte en hel del, att sortera och komma till slutsatser.
Det var så skönt att Viktor var med och att vi tillsammans kunde gå igenom hur sommaren och den sista tiden har varit för oss. Jag har haft det tufft och är så dödstrött just nu att jag nästan inte ens orkar tänka på hur livet ser ut för oss. För livet är just nu en sådan besvikelse att jag blir tårögd bara av att skriva om det.

Vi har blivit förnekade livet så länge nu att det knappt finns något kvar av det. Vi kan nästan inte ens komma ihåg hur det kändes utan barnlöshet, hormonbehandlingar och sorg. Det är svårt att minnas glädjen av att vara tillsammans och bara leva.

Jag är deprimerad. Så är det bara. Jag erkänner.
Och jag måste få andas lite frisk luft ett tag framöver. Jag och Viktor kommer att behöva en paus i allt vad barntillverkning heter. Och vi vet ännu inte hur länge. Vi vet inte mycket just nu förutom att jag har slutat att orka. Det har tagit stopp. När jag inte ens kan tänka på mitt liv utan att bryta ihop får det vara stopp.

Beslutet är både smärtsamt och befriande. För vi vill ju ha ett barn helst igår. Ändå har hundra ton lättat från mina axlar en liten stund.

Nu ska jag gå och andas lite.
Vi ses.

Orolig och svettlycklig

Nåja, sommaren har inte bara varit dålig.

Jag har varit på den årliga skåneturnén, ett par dagar på Tjörn, dansat hela natten med Maria, åkt grejer på Liseberg, varit på Madonnakonsert och gått ner en hel del i vikt med hjälp av massor av motion.

Men den där jäkla oron är envis.
Och mitt sinnestillstånd blev inte bättre av att svininfluensan härjat i media. Jag som jobbar som förskollärare kan ju lägga ihop bakterier två och två hur lätt som helst. Är det någon som blir smittad så är det ju jag. Och eftersom jag är så oerhört begåvad med tur kommer jag givetvis att bli smittad när embryot väl är på plats. Var så säker.

Så nu vågar vi bara vänta på riktlinjer om smittskydd och vaccination. Vi har skjutit upp vårt nästa försök en månad för att se om vi kan få veta mer om smittan och hur farlig den är för gravida.

Tills vi vet så fortsätter jag motionera som en galning och förhoppningsvis gå ner lite till. Och så drömmer vi lite om resor för nu när Viktor har bytt jobb skulle faktiskt kunna ha råd. Drömmen landar i New York, kanske i vår, kanske tidigare...
Blir lite svettlycklig bara jag tänker på det. Vi har inte rest någonstans på tre år nu och jag har velat åka till det stora äpplet så länge jag kan minnas. Surfar NY-sidor på nätet och drömmer med hjälp webbkameror vid Times square. Fantaserar om pretzels, black and white cockies, SoHo, Seinfelds hak, Central Park och yellow cabs.

Oh my God.

Semstern som gick förbi

Semestern som gick förbi.
Trött. Sliten. Slut på ork.
Har vilat i det oändliga men tröttheten biter sig fast likt en sugande igel, omöjlig att göra sig kvitt.

Semestern gick förbi men jag blev inte piggare. Inte gladare.
Bara trött. Trött, trött, trött...

Det känns som om jag legat i min soffa i mer än tusen dagar nu. Plågad. Orkeslös.
Leende för världen men med smärtan som sliter sönder.
Ständigt nära till den förbannade gråten. Ständigt kämpande mot oron över en oskriven framtid.
Försöker tänka att allas framtid är oskriven, osäker. Men det hjälper inte.
Vi kämpar oss blodiga mot väderkvarnar. Slåss. Reser oss igen och igen.

Det har nu gått fyra år sedan vi började försöka få barn.
Det som först började med glödande entusiasm och två älskande drömmare.
Det som sedan blev till menscykler, ägglossningstester, graviditetstester, påpassad sexualitet, ingen sexualitet, fertilitetsutredningar, smärtor, provrörsbefruktningar, nålar, hormonsvängningar, missfall och en sorg som aldrig tycks vilja släppa.

Jag kan inte förstå hur vi har hamnat här. Eller varför.

Jag är så trött.
Orkar inte trycka på startknappen riktigt ännu. Gud vet när jag orkar.

Semestern som gick förbi.
Spänningarna har släppt och lämnat mig tröstlös trötthet.
Jag ska vara trött lite till.
Bli lite starkare.

Pausar lite till...

Så mina vänner.
Jag vet inte riktigt när jag ska komma tillbaka in hit.
Pausknappen fortsätter att vara intryckt lite till.

Vi ses...