Jag lever.
Jag lever faktiskt.
Och det är fullkomligt och underbart befriande.
Nästan euforiskt.
Det är smått fantastiskt hur det fungerar. Att mitt eget beslut om att öppna livet igen kunde bli så bra.
Men så svårt i all sin enkelhet.
För det enda som krävdes att stänga IVF-dörren för en stund. Och den var jäkligt tung.
Men nu är jag här. Vi skiter i allt och drar till New York om ett par veckor.
Och kärleken får plötsligt plats. Så mycket som plötsligt får plats.
Nu gör vi det.
Vi lever.
