Det är svårt att sammanfatta de senaste månaderna ens i närheten av kortfattat. Och det är desstom omöjligt att göra det utan att samtidigt sammanfatta de närmaste fyra åren.
Sedan augusti 2005 har vi kämpat. En kamp och tjurrusning mot tid och omöjligheter. Slagits mot sorg och maktlöshet. Upp och ner. Tveklöst mest ner, eller kanske näst intill enbart. En smärta som jag väl aldrig kunde trott vara möjlig och en vanvettig rädsla konstant vibrerande strax innanför huden.
Ett förlorat barn. Och orättvisan.
Vårt första barn som skulle blivit i november. Vårt lilla hjärta som slutade slå.
Och så kraschen. Hård och meningslös.
En hel semester i soffan och sommaren som gick oss förbi utanför fönstret. Livet som inte längre fann någonting värdefullt. Som om vi var dödsdömda. I väntan på vadå?
Det fanns ingen annan väg en att stänga bebisverkstaden för en stund på obestämd tid.
Sakta blev vi levandes. Andandes. Leendes. Äskandes.
Sakta går det fortfarande, men nu kan jag le och mena det. Jag älskar livet igen.
Har gjort saker utan att skjuta upp. Konserter, New York, tatuerat mig, hållt fest för alla vännerna och gått ner två klädstorlekar. Jag är inte längre rädd, inte längre orolig. Den här hösten har varit som att resa bakåt i tiden. Tillbaka till innan, till före.
Jag känner igen mig nu. Det är ju så här jag är.
Lycklig.
Och det även utan barn.
Det trodde jag aldrig skulle gå.
Jag har gjort det omöjliga.
Jag ÄR det omöjliga.
Det är fullt möjligt.
Vi kommer inte att göra fler IVF-behandlingar.
Drömmen om barn lever kvar, men på vilket sätt vi får barn har blivit allt mer oviktigt.
Vi har en liten kvar i frysen att använda när lusten för bebisverkstad kommer tillbaka.
Misslyckas vi med den väntar Danmark och spermadonation.
Jag trodde det skulle göra ont att gå vidare men det har visat sig vara helt tvärtom. Inga fler sprutor i magen, inga fler smärtsamma äggplock, inga fler förtidsklimakterium. Inga fler panikångestattacker framkallade av hormoner.
En gudabenådad befrielse.
Som när jag var arton och tog studenten och gläntade på morgondagen med lustfylld förväntan.
"Life is like a box of chocolates, you never know what you gonna get". Typ.
Vi ses.
