Det är svårt att sammanfatta de senaste månaderna ens i närheten av kortfattat. Och det är desstom omöjligt att göra det utan att samtidigt sammanfatta de närmaste fyra åren.
Sedan augusti 2005 har vi kämpat. En kamp och tjurrusning mot tid och omöjligheter. Slagits mot sorg och maktlöshet. Upp och ner. Tveklöst mest ner, eller kanske näst intill enbart. En smärta som jag väl aldrig kunde trott vara möjlig och en vanvettig rädsla konstant vibrerande strax innanför huden.
Ett förlorat barn. Och orättvisan.
Vårt första barn som skulle blivit i november. Vårt lilla hjärta som slutade slå.
Och så kraschen. Hård och meningslös.
En hel semester i soffan och sommaren som gick oss förbi utanför fönstret. Livet som inte längre fann någonting värdefullt. Som om vi var dödsdömda. I väntan på vadå?
Det fanns ingen annan väg en att stänga bebisverkstaden för en stund på obestämd tid.
Sakta blev vi levandes. Andandes. Leendes. Äskandes.
Sakta går det fortfarande, men nu kan jag le och mena det. Jag älskar livet igen.
Har gjort saker utan att skjuta upp. Konserter, New York, tatuerat mig, hållt fest för alla vännerna och gått ner två klädstorlekar. Jag är inte längre rädd, inte längre orolig. Den här hösten har varit som att resa bakåt i tiden. Tillbaka till innan, till före.
Jag känner igen mig nu. Det är ju så här jag är.
Lycklig.
Och det även utan barn.
Det trodde jag aldrig skulle gå.
Jag har gjort det omöjliga.
Jag ÄR det omöjliga.
Det är fullt möjligt.
Vi kommer inte att göra fler IVF-behandlingar.
Drömmen om barn lever kvar, men på vilket sätt vi får barn har blivit allt mer oviktigt.
Vi har en liten kvar i frysen att använda när lusten för bebisverkstad kommer tillbaka.
Misslyckas vi med den väntar Danmark och spermadonation.
Jag trodde det skulle göra ont att gå vidare men det har visat sig vara helt tvärtom. Inga fler sprutor i magen, inga fler smärtsamma äggplock, inga fler förtidsklimakterium. Inga fler panikångestattacker framkallade av hormoner.
En gudabenådad befrielse.
Som när jag var arton och tog studenten och gläntade på morgondagen med lustfylld förväntan.
"Life is like a box of chocolates, you never know what you gonna get". Typ.
Vi ses.
14 kommentarer:
käraste medsyster! Tack för dina ord, dina tankar och din öppenhet i din blogg! Jag kan knappt förstå ett det finns så mycket värme och kärlek mellan cyber-systrar, men jag är EVIGT TACKSAM för att jag träffat på dig på min resa mot bäbis! det är även en trygghet att veta att Du har erfarenhet av det som väntar oss! Önskar dig all lycka med vad ni än önskar er!Varmaste kramen till dig!!! Ett underbart 2010 önskar Ninna
Även om det känns vemodigt att ta det där steget bort från ivf-behandlingaran så är det ändå en befrielse, vi gör vår tredje donatorinsemination i danmark runt den 2 januari om ägglossningen sköter sig och inte är en dag för tidig för då får vi vänta tills nästa månad, men i alla fall, det är en lättnad helt klart!
Grattis till insikten. :-)
Och stort lycka till med framtiden, den ligger för er! *kram*
Skönt att höra att du/ni mår så bra nu! Ni finns ofta i mina tankar, men det är så svårt att prata om det när vi ses.
Kul att ni kom på jul!
Kramar Vickan
Härligt att läsa något av dig.
Jag har undrat vad du har haft för dig och hur du har mått.
Känns underbart att läsa att du mår bättre nu! Önskar dig ett gott nytt år!!
Många kramar från mig!
Vad härligt att du hittat tillbaka till dig "riktiga jag"! Man kan verkligen känna din livsglädje i ditt inlägg. Riktigt kul att höra ifrån dig och att du mår så bra. Jag önskar dig/er all lycka i livet, med eller utan barn. Barn blir det på något sätt till slut om man verkligen vill det. Gott nytt 2010, kram!
Så härligt att höra att du har hittat tillbaka till dig själv igen och att du mår bra!
Har saknat dina inlägg!
Kram Sara
PS: Kan du göra så att man kan skriva kommentare som anonym också, tänkte att man skriver sin bloggadress?
www.lillaunderbarn.blogg.se
Va skönt att höra från dig igen.. Har tänkt på er!
Lycka till!
Kram
Underbart att läsa dina ord igen. Tack för dom!
Hej på dej!
Jag själv har ingen erfarenhet av att inte kunna få barn men det jag vet vill jag dela med mig: nämligen att nere i Polen har man börjat med att hjälpa par som har svårt att få barn och hjälpen som erbjuds på vissa ställen i landet går ut på att man undersöker mycket grundligt menstruationscykeln och (antar jag) kan man efteråt veta näst intill exakt när sker ägglossningen och när är det best att ha ett samlag som kan resultera i ett barn. metoden är långdraget men de flesta ( så vitt jag vet) är mycket nöjda med den.
Önskar dig lycka till i Dina förfök
Ella
Vilket härligt inlägg! Jag känner igen mig mycket, men har inte varit så långt ner som du. Vad skönt att ni har kommit på hur det ska fungera för er.
Ta dagarna som de kommer och njut av dem, det är ni värda!
kramar Anna
Vad skönt att du mår bättre igen! Jag önskar er all lycka, på vägen mot barn, eller tillsammans utan barn. Kramar!
Oh, så härligt att läsa dina ord. Skulle varit som att jag skrev dem själv.
Vi har 3 privata IVF försök kvar, som ligger och väntar på oss. Vi har bett att få dem uppskjutna 1 eller 2 år. För nu vill vi leva, vara lyckliga och glada -och det gör vi verkligen.
Vi har visserligen ett barn till, men på något sätt så hamnar man i det där "barnlöshets" träsket när man påbörjar behandling igen -det är oundvikligt.
Om inte IVF lyckas, så kommer det vara så -och jag får inte panik över det. Vi vill få ett syskon till skruttan, men på vilket sätt är oviktigt just nu. Kanske spermadonation, kanske adoption eller varför inte fosterbarn.
Framtiden för utvisa...
Kramis Lila
Hej
Jag vet inte om någon av er har hört talas om mig? Ramona Fransson.
Jag skrev boken Älskling, vi blir inte med barn redan 1992, men den gavs inte ut förrän januari 2008.
Den slutad inte "lyckligt" utan min man och jag har helt enkelt lärt oss leva utan.
I boken har jag fått hjälp av Lars Nilsson, som var min och min mans läkare under alla år. Detta på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg.
Anledningen till att jag skrev boken var att när jag befann mig i den situationen fanns ingenting att läsa, annat än faktaböcker och HUR man blir med barn visste vi redan:))
Boken finns som e-bok, pocket eller inbunden, överallt i Sverige och naturligtvis också på biblioteken!
Jag vill också påpeka att det inte "bara" är en tragisk läsning utan den är fylld av humor eftersom det trots aööt är 17 år sedan vi gjorde försöken.
Ha de gott och ett stort lycka till!
Ramona Fransson
Skicka en kommentar