Jag är nu i vecka 12.
Än mer otroligt är att ultraljudet i fredags (11+0) såg perfekt ut. "Lilla Vild" sparkade, boxades och stutsade runt där inne, alldeles levandes. Jag får en tår i ögonvrån bara jag tänker på det, det är så fantastiskt.
Jag ska bli mamma. Min äskade Viktor ska bli pappa. Nu kan vi tro på det, nu MÅSTE vi tro på det. Så här nära har vi aldrig varit och snart blir magen stor.
Jag har nog aldrig varit så här lycklig.
Mår fortfarande ruskigt illa, men inte ens det har kunnat förstöra humöret den här helgen.
En liten vild bor i min mage.
Grattis till mig på mors dag!
Och grattis alla ni andra blivande, nuvarande, som skulle blivit och drömmande mammor därute!
söndag 30 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Däckad och inskriven
Igår skrev jag in mig på mödravården.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.
På riktigt.
Ja, det är sant.
Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).
Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.
Två sega veckor kvar. Seeega.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.
På riktigt.
Ja, det är sant.
Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).
Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.
Två sega veckor kvar. Seeega.
lördag 8 maj 2010
Idolbild
På dagen 8+0 fick vi se. Ett perfekt och fint pyre lever i min mage. Att allt såg finare än finast ut var nästan ogreppbart. Vi är farligt lyckliga just nu och hoppas så innerligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)