Igår skrev jag in mig på mödravården.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.
På riktigt.
Ja, det är sant.
Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).
Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.
Två sega veckor kvar. Seeega.
5 kommentarer:
Grattis till graviditeten! Då kan vi räkna ner två sega veckor ihop, för jag väntar så på mitt rutin-ul som är om 2 veckor idag. Låååångt kvar! Vi får hoppas tiden flyger iväg.
Gud vad roligt!! Jag vet precis hur du känner, vi var där i januari... :-) Håller tummarna att det går vägen nu, men som du säger, allt såg bra ut i v.9 och snart passerar du v.12. Sen kommer tiden att rusa iväg! Jag är inne i v.25 nu efter ca 3,5 års försök.
Kram!
Åhhhhh!!!! Det är så roligt!!!! Jag hoppas, hoppas, hoppas så för er skull! Kram!!!
Jag hittade hit via innandufanns, du fick ett gästinlägg där i juli förra året. Iaf läste jag lite snabbt om dig och er och ville önska er all lycka på vägen. Min bebis ligger bredvid mig och sover, hon blev till på vårt tredje IVF-försök ganska exakt tre år efter att vi påbörjat vår resa mot henne. Jag vet hur det är att kastas mellan hopp och förtvivlan och inte riktigt veta vad som kommer att hända, bara hoppas. En stor tumme hålls för er.
Skicka en kommentar