Vecka 29.
Höstvinden tar fart. Det är underbart.
Allt är underbart. Hösten, bebismagen, katten, hunden, mannen, jobbet, musiken, livet.
Älskade höst.
Älskade lugn.
När människorna går in i sina hus, sätter på en kanna te och sveper filtar över axlarna finns det tid och plats för saker av riktigt värde.
Kärleken blommar i soffan, framför teven, i de flämtande stearinljusen och stillheten ger tid för eftertanke och tacksamhet.
Tacksamhet.
söndag 26 september 2010
onsdag 22 september 2010
Frisk luft
Vecka 28.
Så var det dags för den tredje trimestern, tredje och sista delen av denna smått overkliga graviditet.
Vi var hos barnmorskan i fredags och kollade alla värden, vikt och bebisen. Mina värden är fina (järn, socker, blodtryck etc). Jag har orimligtvis men ändå konstaterat gått upp 18 kg och bebis hjärta slår starkt och fint. Barnmorskan mätte också min mage och konstaterade att den var lite större än genomsnittet, men inte över den övre kurvan. Det kunde bero på stor bebis sa hon, men vi får väl se framöver hur kurvan utvecklas.
Det stökar ordentligt i magen i dessa dagar och jag älskar varje spark, knuff och rörelse där inneifrån. Jag kan vakna om natten och le åt att han rör sig och lever, känna hur lyckligt lottad jag är och tillåta mig att tänka på en underbar snar framtid. Då finns inga bekymmer i hela världen och livet andas frisk luft.
Snart, snart är det dags för att börja inhandla saker och ting. Säng, skötbord och sådant annat nödvändigt. Jag som inte är något särskilt shoppingfreak kan tycka att det snurrar lite väl mycket i huvudet av allt som måste köpas, men lite kul ska det ändå bli. Att äntligen få lov att handla till vårt eget barn är ju väldigt speciellt.
Så var det dags för den tredje trimestern, tredje och sista delen av denna smått overkliga graviditet.
Vi var hos barnmorskan i fredags och kollade alla värden, vikt och bebisen. Mina värden är fina (järn, socker, blodtryck etc). Jag har orimligtvis men ändå konstaterat gått upp 18 kg och bebis hjärta slår starkt och fint. Barnmorskan mätte också min mage och konstaterade att den var lite större än genomsnittet, men inte över den övre kurvan. Det kunde bero på stor bebis sa hon, men vi får väl se framöver hur kurvan utvecklas.
Det stökar ordentligt i magen i dessa dagar och jag älskar varje spark, knuff och rörelse där inneifrån. Jag kan vakna om natten och le åt att han rör sig och lever, känna hur lyckligt lottad jag är och tillåta mig att tänka på en underbar snar framtid. Då finns inga bekymmer i hela världen och livet andas frisk luft.
Snart, snart är det dags för att börja inhandla saker och ting. Säng, skötbord och sådant annat nödvändigt. Jag som inte är något särskilt shoppingfreak kan tycka att det snurrar lite väl mycket i huvudet av allt som måste köpas, men lite kul ska det ändå bli. Att äntligen få lov att handla till vårt eget barn är ju väldigt speciellt.
tisdag 14 september 2010
Upp å ner
Vecka 27.
Humöret går sannerligen upp och ner.
Idag ner. Jag kan tex få för mig att bebis inte sparkar tillräckligt hårt och att bebis inte mår bra. Att jag inte alls ska få bli mamma och hur kan jag ens tro att något sådant underbart kommer att hända mig.
Nu ska jag snart åka till sjukgymnastikens vattengymnastik för gravida och har egentligen bara lust att ligga här i min soffa, hulkgråta och tycka synd om mig själv.
Men icke. Jag är fullständigt irrationell, säger i alla fall min logiska del. Och just nu sparkar bebis så hårt och fint och berättar för sin mamma att allt kommer att bli bra. Och att vi kommer att gilla vattengympan.
Nu åker vi!
Humöret går sannerligen upp och ner.
Idag ner. Jag kan tex få för mig att bebis inte sparkar tillräckligt hårt och att bebis inte mår bra. Att jag inte alls ska få bli mamma och hur kan jag ens tro att något sådant underbart kommer att hända mig.
Nu ska jag snart åka till sjukgymnastikens vattengymnastik för gravida och har egentligen bara lust att ligga här i min soffa, hulkgråta och tycka synd om mig själv.
Men icke. Jag är fullständigt irrationell, säger i alla fall min logiska del. Och just nu sparkar bebis så hårt och fint och berättar för sin mamma att allt kommer att bli bra. Och att vi kommer att gilla vattengympan.
Nu åker vi!
torsdag 9 september 2010
En perfekt start
Bebis är sin mamma upp i dagen. Morgonpigg.
Tidigt tidigt på morgonen varje dag nu sparkas det runt så hårt att det blir omöjligt att sova vidare. Och i morse vid femtiden kunde jag inte låta bli att le sömndrucket när jag kände sparkarna utanpå magen för första gången.
En dag kan inte börja bättre.
Tidigt tidigt på morgonen varje dag nu sparkas det runt så hårt att det blir omöjligt att sova vidare. Och i morse vid femtiden kunde jag inte låta bli att le sömndrucket när jag kände sparkarna utanpå magen för första gången.
En dag kan inte börja bättre.
tisdag 7 september 2010
Om bortskämdhet
Jag tänker nu svara på en tänkvärd och bra kommentar som jag fick av Jenny efter mitt förra inlägg. Jenny skrev:
"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"
Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".
Men tänk om.
Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.
För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.
Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.
För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.
Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.
Tack.
"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"
Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".
Men tänk om.
Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.
För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.
Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.
För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.
Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.
Tack.
lördag 4 september 2010
Plötsligt händer det
Vecka 26.
Livet är stort och underligt.
Helt plötsligt verkar allt gå min väg.
Jag fick min ansökan om havandeskapspenning beviljad, så nu kan jag andas ut också. Informerade kollegorna och chefen om att min sista arbetsdag blir den 15 oktober. Sen är jag alltså ledig. Så underbart det känns, att äntligen få rå om mig och bebisen ordentligt, vila när vi behöver och ladda inför förlossingen. För den här graviditeten har inte varit direkt lätt, först med illamående och nu med foglossning. Men vad som helst är bättre än illamående, även foglossning, så jag mår så mycket bättre redan nu. Och det känns otroligt skönt att slippa stressa över att min kropp inte klarar jobbet, att jag snart får lov att lyssna på den på heltid.
Snart (vecka 28 tror jag) går vi in i den tredje och sista trimesten/ delen av graviditeten, sen är det slutspurt. Så skönt!
Livet är stort och underligt.
Helt plötsligt verkar allt gå min väg.
Jag fick min ansökan om havandeskapspenning beviljad, så nu kan jag andas ut också. Informerade kollegorna och chefen om att min sista arbetsdag blir den 15 oktober. Sen är jag alltså ledig. Så underbart det känns, att äntligen få rå om mig och bebisen ordentligt, vila när vi behöver och ladda inför förlossingen. För den här graviditeten har inte varit direkt lätt, först med illamående och nu med foglossning. Men vad som helst är bättre än illamående, även foglossning, så jag mår så mycket bättre redan nu. Och det känns otroligt skönt att slippa stressa över att min kropp inte klarar jobbet, att jag snart får lov att lyssna på den på heltid.
Snart (vecka 28 tror jag) går vi in i den tredje och sista trimesten/ delen av graviditeten, sen är det slutspurt. Så skönt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)