Jag tänker nu svara på en tänkvärd och bra kommentar som jag fick av Jenny efter mitt förra inlägg. Jenny skrev:
"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"
Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".
Men tänk om.
Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.
För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.
Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.
För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.
Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.
Tack.
3 kommentarer:
För 6 år sedan var vi gravida efter 4.5 års kämpande. När jag läser ditt inlägg blir jag glad, glad för att du verkligen förstår vad det är du bär på.
När jag väl blev gravid så förträngde jag allt, det var som jag stängde av alla mina känslor. Jag levde på som om jag aldrig hade någon mage (dock ej alkohol och rökning som jag normalt heller inte dricker och röker). Jag jobbade heltid in i det sista samtidigt som vi tokrenoverade ett hus, jag lyssnade inte ens på mina kroppsliga signaler att ta det lugnt.
Sen när skruttan väl var ute fick jag förlossningsdepression, ville liksom inte ha henne. Förstod inte att hon var vår, så maken gjorde ett hästjobb i början. Jag var liksom rädd för henne, och kunde låta henne gråta utan att det rörde mig. Det tog många år innan jag fick känslor för henne.
Idag, av min glädje så har jag alla känslor man kan få. När jag kom i balans efter min sjukskrivning så kom allt över mig, blev knockad av alla känslor och moderinstinkter.
Så jag önskar att jag kommer att uppleva det du gör, den här oron och förhoppningsvis glädjen att faktiskt få föda fram en liten bebis.
Kramis Lila
mmm, det är i alla fall trevligare att tänka att det är för att de är rädda och oroliga och att det bara kommer ut fel när jag tycker att de är bara klagiga. Dessa människor som ajg har i min närhet är såna som inte har haft så många motgångar i livet och ibland har de en tendens att gnälla över det lilla istället för att kunna sätta det i perspektiv. Men, som du säger att de problemen blir ju kanske stora och ohanterbara för dem?
Jag har visserligen aldrig träffat dig i verkligheten man jag har läst det du skriver länge och du är verkligen ingen person som klagar. Att du sen är orolig, det förstår nog alla vi som är inne i den här svängen. livet får lixom lite skarpare kanter... Håller tummarna för att det ska fortsätta gå bra för magen!
Hej!
Jag är frilansjournalist och jobbar bl.a med Babyvärlden.se. Skulle du kunna kontakta mig på stefan.bergmark@gmail.com så vore jag tacksam.
Mvh
Stefan Bergmark
Skicka en kommentar