Verkligheten

Vecka 34.

Först vill jag säga ett stort grattis till bloggsystern Emelie som äntligen fått sin bebis! Man blir riktigt rörd av att läsa om när flickan kom till världen, och jag blir lite påmind själv om att min egen förlossning faktiskt inte är så värst långt borta. Jag längtar verkligen!

Tiden tickar på och jag är nu i vecka 34. Jag trodde nog att tiden skulle gå lite långsammare nu när jag inte jobbar mer, men det gör den tack och lov inte alls. Veckorna går fort och vi har redan gått tre gånger på föräldrautbildning nu. Så på fredag väntar ett besök på BB i Varberg och fredagen därpå är sista tillfället som vi decemberföräldrar träffas. Vi pratar mycket förlossning på utbildningen och det får en verkligen att inse att det snart är dags. För varje andnings- och massageövning som jag och Viktor får göra blir allt mer och mer verkligt.

Hisnande. Läskigt och underbart.

Bebis rör sig mycket i magen nu, även om rörelserna har blivit mer tryckande och vridande på något sätt. Det börjar nog bli trångt där inne nu. Nu har bebisen legat med huvudet nedåt under de två senaste barnmorskebesöken och det bådar ju gott. Att den vänder på sig igen nu är inte så troligt, utan den stannar nog i det här läget tills den fixerar sig. Däremot vänder den sig från sida till sida och ibland har rygg och rumpa fram. Det är så häftigt nu när jag kan känna hur bebisen ligger. Det blir ju liksom lite lättare att föreställa sig ett riktigt barn då.

Alla prover och värden, hjärtljud och mått är fortfarande toppenbra. Bebis ligger lite över medelkurvan (SF-måttet) och kan vara något större än de flesta bebisar, men inte så stor att vi behöver göra ett tillväxtultraljud (och jag hoppas att vi slipper).

I veckan väntar alltså BB-besök och då kommer verklighetskänslan garanterat att öka på. Jag gillar den!