Vecka 41.
Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.
Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.
Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!
4 kommentarer:
Åh vad jag förstår dig. Jag ville heller inte gå över tiden. Det var min största fasa. Jag lider ju av katastroftankar så det var det värsta som kunde hända ansåg jag.
Testa det jag gjorde.. tryck i dig chokladbollar.. tills du nästan kräks. Jag fick värkar på kvällen sen :D. Håller tummarna.
Jag åt pizza och drack fanta, innan hade jag burit en tung mangel :) Sedan gick vattnet!
Hoppas bebisen kommer snart så du inte behöver vara orolig!
Kram!
Åååå, vad jag känner igen den där oron! Själv blev jag inte lugn förrän bebis var utanför magen och hade skrikit för första gången. Sedan har jag varit nästan världens coolaste mamma, nästan FÖR lugn, enligt min mer nojjiga make. Hoppas verkligen att den lill* kommer snart, helst redan är på G... Kram och lycka till!
Jag hoppas att förlossningen kommer igång av sig själv snart. Men annars så vet jag att du kommer att orka göra det som krävs när du träffar läkaren.
Kram Maria
Skicka en kommentar