Vecka 37.
Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.
Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.
Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.
Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.
2 kommentarer:
Åh vad jag förstår dig. Det är samma här. Jag kan inte sova för jag har ont i fogarna och jag kan inte ligga hur som helst för magen. Mensvärk till och från konstant och så upp o kissa på det. Man är lycklig samtidigt som man bara vill ha tillbaka sin kropp. Jag vill ha ut knyttet nu och pussa på henne och samtidigt slippa foglossningen. URK. Kram på dig
Och här är det precis samma historia! Sömnlösa nätter med ett evigt skruvande i sängen och flyttande av kuddar och ihoprullade täcken. Och så toabesöken på det.
Men snart är vi där... med våra små på utsidan istället för insidan.
Skicka en kommentar