Ensam

Idag är en konstig dag.

Viktor har börjat jobba igen och jag sitter själv i huset. Det är värre på något sätt. Att vara ensam hemma.

Skulle kunnat sova till imorgon om det inte vore så att djuren pockat på uppmärksamhet. Så jag är ändå tvungen att gå ur sängen och till och med ut i friska luften, vilket är bra, tror jag.

Funderade till och med igår på vad jag skulle göra för att inte känna mig för ensam idag. Kanske åka in och shoppa lite, kanske luncha med Viktor och hans kollegor. Men jag vet inte nu. Det känns som ett oöverstigligt hinder. Mellan mig och vanligheten är avståndet flera planeter.

Jag känner metallsmak i munnen ibland, annars är alla symptom borta nu. Magen har återgått till vanlig storlek.

Ja, jag är dyster. Bitter, ledsen och arg just nu.
Plågar mig igenom artiklar om missfall på nätet, diskussionsforum och spekulationer. De flesta som drabbats pratar om att bli med barn månaden efter igen. Det är deras syre, deras hoppfullhet.
Jag är inte som dom.
Hur ska jag kunna andas?

Hungrig

Jag börjar bli hungrig på mat. Vilket är rätt så bra antar jag eftersom jag inte har kunnat känna något sådant alls innan i dagarna

Har inte ätit riktig och lagad mat på flera dagar. Ingen av oss har haft orken att stå vid spisen och kocka. Ingen av oss har haft någon speciell matlust heller. Det har blivit mackor och fil, godis och tröstvin. Har inte kunnat tänka klart, så det skulle ändå vara helt omöjligt att ens planera en måltid. Var i affären idag och köpte nya filmer och lite glass. Hade en lista med mig som Viktor skrivit med kanske 4 punkter på. Ändå glömde jag att handla diskmedel. Glömde att titta på listan. Jag är liksom borta.

Ringde en kollega idag och berättade att jag inte kommer i alla fall imorgon och på tisdag. Hon var så gullig och förstående. Och i förrgår ringde min chef och frågade hur det var med oss. Jobbet ger mig allt fint stöd jag behöver just nu och det är så skönt att inte behöva ha ett dåligt jobbasamvete över sig också.

Viktor är just nu och hämtar pizza till oss och det ska bli gott att få något varmt i magen. Även om pizza inte är riktig mat är det det närmsta vi möjligen kan komma just nu.

Avskuren

Idag åkte vi ut till Gottskär för lite frisk luft och för att slippa vara hemma och gråta. Vi tog med oss Svante, gick runt lite och åt korv på en uteservering vid ett gatukök. Sen åkte vi hem igen.

Allt känns meningslöst just nu. Det är bara smärtan som känns.
Allt annat är avdomnat. Avskuret.
Jag gråter, tittar på film, går en liten sväng med hunden, pratar med vänner och familj i telefon, lägger mig ner för att jag har ont, tar en ipren, reser mig igen, kramar Viktor, försöker att se framåt.
Men det är så svårt.

Jag tror inte att jag kommer att kunna gå tillbaka till jobbet på måndag. Kan inte träffa barnen på jobbet redan, orkar inte se barn överhuvudtaget just nu. Orkar inte träffa folk.
Är helt slut och ständigt på vippen att gråta. Har tappat förmågan att le. Har tappat mig själv.

När kommer jag tillbaka?

Det svåraste någonsin

Svävande på sammanbrottets gräns tog jag mig igenom sjukhusbesök, väntrum och undersökning på sjukhuset idag. Det var bland det svåraste någonsin att finnas till där i korridorerna på abortavdelningen. Som tur var träffade vi aldrig på några andra patienter där. Bara sköterskor och läkare som småsprang skyndande fram och tillbaka.

Där i gynstolen, med rödgråtna kinder och ett inferno i kroppen konstaterades det att inget fanns kvar. Livmodern låg sluten som en mussla och ekade tom och sorglig framför oss. Jag behövde inte ta någon mer medicin. Kroppen hade klarat av att stöta ut alltsammans.

Nu är det över och förbi.
Pricken bor endast som ett vackert minne där långt inne.

Väl hemma, söndergråten och oändligt trött börjar verkligheten tränga igenom. Jag börjar acceptera vår förlust och motgång. Börjar så smått vakna igen från vår mardröm.

Kroppen börjar repa sig och jag har kunnat gå på hundpromenad idag med älskade Svantemannen. Undrar föresten om djuren förstår att något har varit på tok? Om vår lilla katt och lille vilding till hund har undrat över vad som har hänt? Hunden har stundvis legat intill mig under täcket på nätterna. Han brukar annars föredra sin egen korg för nattlig ro.

Minnena av missfallet sitter inristat i själen.
Hur fysiskt medtagen jag var av smärtan och kräkningarna. Hur Pricken halkade ur mig och ner i toaletten. Hur jag sedan knappt orkade stå av smärta,sorg och tårar när jag sedan var tvungen att ta farväl.
Jag tror att det har ärrat mig för evigt.
Jag kommer att resa mig på fötter igen och gå vidare.
Men aldrig glömma.

Drömmen lever, trots allt

Jo, jag skrev igår att bloggen skull vila lite.
Men det går liksom inte att slita sig ifrån er, ni som blivit mina ovärderliga vänner i bloggrymden.

Idag har varit en märkligt sorglig dag.
Jag är så ledsen emellanåt att det inte går att stå ut. Tårarna och maktlösheten rinner över, tar över och lämnar min kropp orkeslös.
Vår lilla Prick är saknad så att det isar i själen.

Idag kom Lennart Nilsson filmen som jag beställde för tre dagar sedan. Jag betalar men packar inte upp den. Har ställt undan allt som påminner mig om graviditeten. Tidningar, kläder. Plockat ner ultraljudsbilden från kylskåpet.
Men vem lurar jag? Allt finns kvar inom mig. För mig levde både Pricken och drömmen om novemberbebis för bara två dagar sedan. Det är svårt att förstå verkligheten.

Imorgon bär det av till sjukhuset för kontroll. Jag hoppas innerligt på att allt är borta, att vi slipper mer medicinering och fler smärtsamma värkar. Men jag tror att allt är ute. Det känns så för jag blöder inte så intensivt och mycket längre. Och jag har inte så ont heller längre, även om jag har fått ta en ipren lite då och då.
Och det enda som är kvar av mina gravidkänningar idag är metallsmaken i munnen, den vill inte ge med sig. Annars är allt borta.

Jag drömmer mig trots allt vidare även om en ny graviditet känns otroligt avlägsen just nu. Jag och Viktor har idag pratat om att mot alla odds försöka på egen hand i sommar, i väntan på att få sätta in ett av våra älskade små embryos som vi har i frysen. De är ändå en tröst för oss, våra två små liv som väntar. Som fortfarande lever.

Tills dess ska vi läka.
Och vi ska vi ta hand om varandra och kärleken.

Amputerad

Ikväll kom missfallet.
Min lilla Prick blev inte mer än en dryg centimeter lång innan hjärtat slutade slå någon gång i vecka 7-8.
Jag fick en liten tablett att svälja av doktorn. Inte långt efter det kom värkarna och höll på hela eftermiddagen.
Det finns något helvetes smärtsamt med ett missfall.
Inuti värst och utanpå som en förlossning utan belöning.
Det var obegripligt svårt att skiljas, hur litet och olevandes det än var.
Kändes omänskligt grymt att spola på toaletten, som en ovärdig begravning.

Amputerad.

Sorgen kommer i intervaller. Blir svagare och starkare. Lever sitt eget liv.
Vi låter sorgen leva färdigt.
För att vi också måste det.

På fredag ska vi in till sjukhuset igen för att se om livmodern är tom.
Annars måste vi få mer tabletter och driva ut det sista.
Men jag tror att det är över.
Det finns nog inget kvar.

Tack alla ni som skickat så fina kommentarer idag. Jag blir rörd av att ni tänker på oss. Tack från hela mitt hjärta.

Vecka 9+6 - Blöder

Imorse var det blod på toapappret.
Ett begynnande missfall och ett foster som dött bara några dagar efter vårt ultraljud i vecka 7 konstaterades sen på sjukhuset.

Sorgen bor hos oss idag.
Bloggen får vila lite.

Men vi kommer inte att ge upp.

Vecka 9+5 - Omtumlande galenskap

Gick upp och kissade vid halv 4 tiden som vanligt. Dimmig, utan glasögon och halvsovandes torkade jag mig och tittade på pappret. Jag höll på att dö. Det såg ut som rosa. MYCKET rosa. Svagt rosa. Men ändå. Vad gör man med en sån information halv fyra på morogonen?

Jag försökte att somna om, men kunde i bästa fall halvslumra tills klockan ringde halv 6. Yr av sömnbrist och undran över om jag drömt alltsammans, gick jag genast till toa och kollade. Inget. Ingenting. Nada.
Jag bestämde mig för att glömma saken, men bröt ändå ihop vid frukostbordet och berättade för Viktor om det rosa på pappret. Han lugnade mig och sa att det nog inte var någon fara. Jag hade nog sett fel.

Sen körde jag på en fågel på väg till jobbet också och höll fullständigt på att bryta samman i bilen. Djurvän som jag är.

Dagen blev dock bättre och det hela har i vaket och nyktert tillstånd bara känts som en dröm. Jag har inte ont. Jag blöder inte. Bebisen måste vara kvar.

Och väl hemma inspekterandes ovanvåningens toalett kom jag till slutsatsen att det måste vara det dunkla ljuset därinne som skapat någon slags synvilla. För helt vanligt kiss ser faktiskt lite rosabrunt ut i det ljuset.

Jag kanske håller på att bli tokig eller nåt.
Hur som helst har galenskaperna gått lite för långt.

Skärpning.

Vecka 9+3 - Vårkänslor

Såna här mornar skulle man rama in.
För tredje dagen i rad skiner solen över oss från klarblå vårhimmel.
Fåglarna sjunger kärleksvisor.
Svantemannen och jag går längs cykelvägarna och njuter av ensamheten och daggdränkta tassar.

Vi har det overkligt bra.

Tillbaka i huset funderar jag på dagen. Jag måste åka och köpa hundmat någonstans. Undrar var de har öppet på påskdagen (Svante har ju sånt där djuraffärsfoder)? Detta är mitt enda bry en dag som denna. Lite som semester.

Längtar till sommaren så att det spritter i kroppen. Fantiserar om en rund mage och lugnet före stormen.
Det skulle kunna bli en riktigt bra sommar i år. Kanske den bästa i världshistorien om vi har tur.

Vi måste ha tur. Så är det bara.

Vecka 9+2 - Tårar från ett mjölkpaket

Jag mår bra igen.
Det är så skönt att kunna skriva det.

Konstigt det där med oro, hur den går upp och ner och fram och tillbaka lite som den vill. Men nu är det lugna gatan. Har inte ont någonstans och mår så bra som en nygravid någonsin kan göra antar jag.

Illamåendet kommer ibland, men inte så starkt och inte så ofta. Tröttheten är väl det som märks mest just nu. Och humörsvängningarna som tycks ha ersatt det mesta av illamåendet och de är ibland så lustiga att det inte är riktigt klokt.
Som igår under frukosten, när jag brast i gråt läsandes på baksidan av ett mjölkpaket om kalven Malva som fick se stora världen och våren i hagen. Mina inre bilder blev så vackra och sköra att det rann över fullständigt. Och Viktor skrattade åt alltsammans så han grät han också. Nej, man är inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk nu för tiden...

Idag har vi planterat vår efterlängtade häck i trädgården. Eller rättare sagt har Viktor grävt och planterat och jag tittat på då jag inte vågar anstränga mig för mycket just nu.

Det blir en liten påsktallrik till middag och naturligtvis Robinsson och massor av kärlek ikväll som vanligt.

Och sen har vi ändå hela 2 dagar kvar av ledigheten!
Underbart!