Svävande på sammanbrottets gräns tog jag mig igenom sjukhusbesök, väntrum och undersökning på sjukhuset idag. Det var bland det svåraste någonsin att finnas till där i korridorerna på abortavdelningen. Som tur var träffade vi aldrig på några andra patienter där. Bara sköterskor och läkare som småsprang skyndande fram och tillbaka.
Där i gynstolen, med rödgråtna kinder och ett inferno i kroppen konstaterades det att inget fanns kvar. Livmodern låg sluten som en mussla och ekade tom och sorglig framför oss. Jag behövde inte ta någon mer medicin. Kroppen hade klarat av att stöta ut alltsammans.
Nu är det över och förbi.
Pricken bor endast som ett vackert minne där långt inne.
Väl hemma, söndergråten och oändligt trött börjar verkligheten tränga igenom. Jag börjar acceptera vår förlust och motgång. Börjar så smått vakna igen från vår mardröm.
Kroppen börjar repa sig och jag har kunnat gå på hundpromenad idag med älskade Svantemannen. Undrar föresten om djuren förstår att något har varit på tok? Om vår lilla katt och lille vilding till hund har undrat över vad som har hänt? Hunden har stundvis legat intill mig under täcket på nätterna. Han brukar annars föredra sin egen korg för nattlig ro.
Minnena av missfallet sitter inristat i själen.
Hur fysiskt medtagen jag var av smärtan och kräkningarna. Hur Pricken halkade ur mig och ner i toaletten. Hur jag sedan knappt orkade stå av smärta,sorg och tårar när jag sedan var tvungen att ta farväl.
Jag tror att det har ärrat mig för evigt.
Jag kommer att resa mig på fötter igen och gå vidare.
Men aldrig glömma.
5 kommentarer:
Nej, glömmer gör man aldrig, hur ska man kunna? Men förhoppningsvis kan ni så småningom resa er och gå vidare iaf. Men låt sorgen ta den tid den tar!
Visst fattar djuren att ngt är på tok. Min katt var alltid extra lugn och "snäll" och låg och gosade med mig när jag var sjuk eller deppad. Visst är de härliga? Njut extra av de små nu när du verkligen behöver!
Kramar
Gråter med er..
..men ge inte upp!
Befann mig där du befinner dig nu för snart 12 månader sen (mitt mf kom på valborgsmässoafton). Ditt inlägg är en smärtsam exakt påminnelse om hur det kändes. & jag gråter. För sånt här borde inte få hända. Men! Idag är jag starkare & lyckligare än någonsin & inom kort kommer förhoppningsvis vårt lilla mirakel.
Ni kommer också att fixa det här! Det är jag övertygad om! Stor kram!
Ni kommer greja detta tillsammans! Ett missfall glömmer man aldrig, känslan när allting rinner ur en är hemsk. Jag trodde själv att jag skulle dö den natten då vi förlorade lilla pyret. Men kroppen återhämtar sig och jag försökte, även om jag förstår att alla inte vill eller kan, tänka att det var naturligt det som skedde. Något var kanske tokigt med pyret.
men som sagt, tillåt er att släppa ut sorgen när ni behöver, det kommer gå upp och ner.
Så får ni kika på nattens himmel när stjärnorna lyser och se om ni kan hitta er lilla stjärna!
Vi hittade våran en natt.
kram!
Skicka en kommentar