Vecka 36.
Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.
Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!
Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!
Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...
Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.
lördag 13 november 2010
måndag 8 november 2010
Fixerad
Vecka 35.
Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!
Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.
Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!
Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.
Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).
Det blev ett lugnt och skönt besök på förlossningen igår. Alla prover visade sig vara jättebra och vi fick precis som i fredags ett perfekt ctg på vår fina bebis. Jag har ju inte heller mått dåligt sedan i fredags, både lördagen och söndagen har jag mått toppen, så jag var inte jätteförvånad över de positiva resultaten. Men ack så skönt!
Fredagens dipp måste alltså berott på något annat än havandeskapsförgiftning. Barnmorskan gissade på att jag kanske hade överansträngt mig på något sätt och det har hon kanske rätt i. För i torsdags gjorde jag ovanligt mycket saker, sprang i för mycket affärerer och försökte ta en extra lång runda med hunden. Plus att jag inte sover så bra om nätterna nu. Sömnen är konstig och hackig och det är inte ovanligt att jag vaknar och är nästan klarvaken vid fyratiden så jag får tvinga mig själv att somna om.
Och så kan jag berätta att bebis nu är fixerad! Barnmorskan på förlossningen kände detta igår och det känns så himla skönt att den biten nu är klar. Det blir huvudet först!
Nu flyttar sig stora bulor över magen och man kan riktigt se var fötterna rör sig. Det är så "alien" som det kan bli och känns helt magiskt.
Nu är det bara ca 5 veckor kvar till förlossning. Det är ju faktiskt nästan ingenting. Dessutom har jag och Viktor beställt leverans någon vecka tidigare. Vi skulle definitivt kunna tänka oss att öppna vissa julklappar innan julafton :-).
fredag 5 november 2010
Omtumlande BB-besök
Dagen idag har väl varit sådär.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.
Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.
Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.
Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.
Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?
Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.
Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.
Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.
Det började med att jag fick någon slags flimmer för ögonen i en tio minuter i förmiddags och efter det mådde jag lite konstigt, huvudvärk och trötthet Fick mycket sammandragningar och jag var nästan tvungen att stanna upp hela tiden när jag var ute och gick med hunden.
Sen var det BB och förlossningsbesök med guidad rundtur medan jag mådde dåligt, hade sammandragningar och tänkte lite halvt humoristiskt att jag i alla fall är på rätt plats om det skulle hända något. Men jag var orolig på riktigt, mådde inte bra och kände tom att jag svullande upp mer och mer om fingrarna, kunde knappt knyta händerna. Och varm varm varm. Bebis var tokvild i magen, så jag förstod ju någonstans att det var bra med den, men kunde ändå inte släppa tanken på att jag borde få åtminstone ta ett blodtryck innan vi åkte hem.
Barnmorskan var superbra och jättegullig och visade in oss i ett rum direkt, förhörde mig lite om varför jag var orolig och sen fick jag gå och ta ett urinprov. Sen fick jag lägga mig och vila och blev uppkopplad till CTG och värkövervakning i närmare 40 minuter. När det var klart fick jag veta att bebisen mådde utmärkt och att jag bara hade haft någon enstaka ofarlig sammandragning under tiden jag låg ner. Men det var äggvita i urinen och det kunde indikera på havandeskapsförgiftning. Hon tog även blodtrycket på mig och det var helt normalt, även om det var lite högre än det hade varit förut.
Så nu blir det övervakning redan igen på söndag med nytt urinprov, blodtryck och uppkopplad mage. Det känns lite konstigt och skrämmande. Känner också att jag har reagerat med lite sjukhusångest då många känslor från missfallet kom tillbaka, även om vi inte var på samma avdelning som då och att omständigheterna nu är mer åt det glädjande hållet förstås.
Tankarna går förstås till vad som händer om jag faktiskt har havandeskapsförgiftning. Kommer jag att bli ordinerad mer vila än vad jag redan gör (jag vilar ju jättemycket redan)? Kommer jag att föda tidigare än beräknat? Hur farligt är det här egentligen?
Jag försöker verkligen att inte oroa mig och tänka att de har mig på fullkomlig övervakning. Att inget hemskt kommer att hända och att det faktiskt är ganska många som drabbas av det här.
Dödens trött är jag i alla fall och bebis sparkar tröstande som en galning. Dessutom mår jag bättre nu när jag har fått vila, svullnaden har gått ner och jag känner mig inte konstig längre.
Nu ska jag titta färdigt på idol och sen gå och lägga mig. Morgondagen väntar på mysig middag hos goda vänner och förmodligen en lite lugnare själ. Det ska bli skönt.
onsdag 3 november 2010
söndag 31 oktober 2010
Verkligheten
Vecka 34.
Först vill jag säga ett stort grattis till bloggsystern Emelie som äntligen fått sin bebis! Man blir riktigt rörd av att läsa om när flickan kom till världen, och jag blir lite påmind själv om att min egen förlossning faktiskt inte är så värst långt borta. Jag längtar verkligen!
Tiden tickar på och jag är nu i vecka 34. Jag trodde nog att tiden skulle gå lite långsammare nu när jag inte jobbar mer, men det gör den tack och lov inte alls. Veckorna går fort och vi har redan gått tre gånger på föräldrautbildning nu. Så på fredag väntar ett besök på BB i Varberg och fredagen därpå är sista tillfället som vi decemberföräldrar träffas. Vi pratar mycket förlossning på utbildningen och det får en verkligen att inse att det snart är dags. För varje andnings- och massageövning som jag och Viktor får göra blir allt mer och mer verkligt.
Hisnande. Läskigt och underbart.
Bebis rör sig mycket i magen nu, även om rörelserna har blivit mer tryckande och vridande på något sätt. Det börjar nog bli trångt där inne nu. Nu har bebisen legat med huvudet nedåt under de två senaste barnmorskebesöken och det bådar ju gott. Att den vänder på sig igen nu är inte så troligt, utan den stannar nog i det här läget tills den fixerar sig. Däremot vänder den sig från sida till sida och ibland har rygg och rumpa fram. Det är så häftigt nu när jag kan känna hur bebisen ligger. Det blir ju liksom lite lättare att föreställa sig ett riktigt barn då.
Alla prover och värden, hjärtljud och mått är fortfarande toppenbra. Bebis ligger lite över medelkurvan (SF-måttet) och kan vara något större än de flesta bebisar, men inte så stor att vi behöver göra ett tillväxtultraljud (och jag hoppas att vi slipper).
I veckan väntar alltså BB-besök och då kommer verklighetskänslan garanterat att öka på. Jag gillar den!
Först vill jag säga ett stort grattis till bloggsystern Emelie som äntligen fått sin bebis! Man blir riktigt rörd av att läsa om när flickan kom till världen, och jag blir lite påmind själv om att min egen förlossning faktiskt inte är så värst långt borta. Jag längtar verkligen!
Tiden tickar på och jag är nu i vecka 34. Jag trodde nog att tiden skulle gå lite långsammare nu när jag inte jobbar mer, men det gör den tack och lov inte alls. Veckorna går fort och vi har redan gått tre gånger på föräldrautbildning nu. Så på fredag väntar ett besök på BB i Varberg och fredagen därpå är sista tillfället som vi decemberföräldrar träffas. Vi pratar mycket förlossning på utbildningen och det får en verkligen att inse att det snart är dags. För varje andnings- och massageövning som jag och Viktor får göra blir allt mer och mer verkligt.
Hisnande. Läskigt och underbart.
Bebis rör sig mycket i magen nu, även om rörelserna har blivit mer tryckande och vridande på något sätt. Det börjar nog bli trångt där inne nu. Nu har bebisen legat med huvudet nedåt under de två senaste barnmorskebesöken och det bådar ju gott. Att den vänder på sig igen nu är inte så troligt, utan den stannar nog i det här läget tills den fixerar sig. Däremot vänder den sig från sida till sida och ibland har rygg och rumpa fram. Det är så häftigt nu när jag kan känna hur bebisen ligger. Det blir ju liksom lite lättare att föreställa sig ett riktigt barn då.
Alla prover och värden, hjärtljud och mått är fortfarande toppenbra. Bebis ligger lite över medelkurvan (SF-måttet) och kan vara något större än de flesta bebisar, men inte så stor att vi behöver göra ett tillväxtultraljud (och jag hoppas att vi slipper).
I veckan väntar alltså BB-besök och då kommer verklighetskänslan garanterat att öka på. Jag gillar den!
måndag 25 oktober 2010
Big bulle
Vecka 33.
Jag mår gravid.
Det kan jag säga er. Jag är så gravid att jag knappt känner mig som människa. Mer som en stor bulle. Big bulle. Med korvfingrar och ankgång. Andfådd och tung. Och tyngre har jag hört talats om att det ska bli.
Och jag vet. Jag är hemskt dålig på att ta foto och lägga ut till er. Men det kommer bilder på magen snart, det lovar jag.
Här på landet går livet sin lilla gång. Jag som är ledig från jobbet numera sysselsätter mig med små dagsprojekt som att baka småkakor och bröd, äta småkakor och bröd, sortera papper i pärmar och titta på både meningsfulla och meningslösa tv-program. Och så vaggar jag ut med hunden några gånger om dagen också.
Men nej, jag är inte hysteriskt sorterande/ städande som många påstår sig bli. Sånt ligger inte för mig i vanliga fall och jag tror inte att jag kommer att bli det minsta drabbad. Jag föredrar att lulla runt här hemma och inte känna mig tvungen. Och att laga mat och baka, det är roligt. Men Viktor som är städmanikern i vår familj går säkert i hemlighet och hoppas på att jag helt plötsligt ska bli galet personlighetsförbytt och gå loss med dammsugare, vippa och trasa flera gånger i veckan. Men inget sådant än så länge alltså.
Jag mår gravid.
Det kan jag säga er. Jag är så gravid att jag knappt känner mig som människa. Mer som en stor bulle. Big bulle. Med korvfingrar och ankgång. Andfådd och tung. Och tyngre har jag hört talats om att det ska bli.
Och jag vet. Jag är hemskt dålig på att ta foto och lägga ut till er. Men det kommer bilder på magen snart, det lovar jag.
Här på landet går livet sin lilla gång. Jag som är ledig från jobbet numera sysselsätter mig med små dagsprojekt som att baka småkakor och bröd, äta småkakor och bröd, sortera papper i pärmar och titta på både meningsfulla och meningslösa tv-program. Och så vaggar jag ut med hunden några gånger om dagen också.
Men nej, jag är inte hysteriskt sorterande/ städande som många påstår sig bli. Sånt ligger inte för mig i vanliga fall och jag tror inte att jag kommer att bli det minsta drabbad. Jag föredrar att lulla runt här hemma och inte känna mig tvungen. Och att laga mat och baka, det är roligt. Men Viktor som är städmanikern i vår familj går säkert i hemlighet och hoppas på att jag helt plötsligt ska bli galet personlighetsförbytt och gå loss med dammsugare, vippa och trasa flera gånger i veckan. Men inget sådant än så länge alltså.
måndag 18 oktober 2010
Ovanliga måndag.
Vecka 32.
Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Ett nytt liv.
Just så är det.
Idag är dagen som jag väntat i år och dar på - min första lediga dag i väntan på bebis. Tiden har tickat rätt så fort fram tills nu och jag hoppas att det så fortsätter.
I fredags packade jag ner sakerna på jobbet och försvann ut genom dörren.
Det var tomt och lyckligt. Vemodigt och underbart.
Tänk att jag äntligen får lov, att jag också ska få gå hem och få lov att vara förväntansfull. Tänk.
Och så blev det måndag och Viktor åkte iväg i morse som vanligt. Men inte som vanligt.
Ovanliga måndag.
Jag, katten och hunden har tänt stearinljus och myst hela dagen. Hyrt en film, lagat lunch.
Och så har jag hunnit med ett besök på mödravården i förmiddags också. Allt ser fortfarande helt perfekt ut. Mina värden och bebisens hjärtljud var fina. Lyckliga jag.
Lyckliga, lyckliga, lyckliga jag.
Idag är första dagen på resten av mitt liv.
Ett nytt liv.
Just så är det.
Idag är dagen som jag väntat i år och dar på - min första lediga dag i väntan på bebis. Tiden har tickat rätt så fort fram tills nu och jag hoppas att det så fortsätter.
I fredags packade jag ner sakerna på jobbet och försvann ut genom dörren.
Det var tomt och lyckligt. Vemodigt och underbart.
Tänk att jag äntligen får lov, att jag också ska få gå hem och få lov att vara förväntansfull. Tänk.
Och så blev det måndag och Viktor åkte iväg i morse som vanligt. Men inte som vanligt.
Ovanliga måndag.
Jag, katten och hunden har tänt stearinljus och myst hela dagen. Hyrt en film, lagat lunch.
Och så har jag hunnit med ett besök på mödravården i förmiddags också. Allt ser fortfarande helt perfekt ut. Mina värden och bebisens hjärtljud var fina. Lyckliga jag.
Lyckliga, lyckliga, lyckliga jag.
fredag 8 oktober 2010
Rusning
Vecka 31
Det är fredag och jag har fem dagar kvar att jobba. Det känns lite konstigt.
Det är fredag och jag och Viktor besöker IKEA för inköp av saker till bebisens rum, skötbord och lite smått och gott. Det är så stort och vackert och jag kan inte fatta att jag äntligen får göra det här.
Det är fredag och jag kan inte äta maten på IKEA som smakar äckligt. Ändå är jag vrålhungrig.
Det är fredag och hormonerna tokrusar i kroppen, jag surar på Viktor och längtar ihjäl mig efter clementiner och julmust.
Det är fredag och mitt bäcken nästan dör efter IKEA-vandringen. Jag tycker synd om mig själv och gråter i soffan medan Viktor bygger spjälsäng.
Det är fredag.
Lycka och psykbryt i total harmoni.
Det är fredag och jag har fem dagar kvar att jobba. Det känns lite konstigt.
Det är fredag och jag och Viktor besöker IKEA för inköp av saker till bebisens rum, skötbord och lite smått och gott. Det är så stort och vackert och jag kan inte fatta att jag äntligen får göra det här.
Det är fredag och jag kan inte äta maten på IKEA som smakar äckligt. Ändå är jag vrålhungrig.
Det är fredag och hormonerna tokrusar i kroppen, jag surar på Viktor och längtar ihjäl mig efter clementiner och julmust.
Det är fredag och mitt bäcken nästan dör efter IKEA-vandringen. Jag tycker synd om mig själv och gråter i soffan medan Viktor bygger spjälsäng.
Det är fredag.
Lycka och psykbryt i total harmoni.
måndag 4 oktober 2010
Äntligen!
Nu får Robert Edwards - provrörsbefruktningens fader, nobelpriset i medicin. Hurra!
Och så firar vi internationella barndagen. Och kanelbullens dag.
Heja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7892812.ab
Och så firar vi internationella barndagen. Och kanelbullens dag.
Heja!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7892812.ab
söndag 3 oktober 2010
Tyngre
Vecka 30.
Det börjar bli tyngre och mer tydligt att jag faktiskt bara har dryga två månader kvar innan bebis är här. Och så har jag börjat få en hel del sådana där ofarliga sammandragningar. Magen blir stenhård ibland och jag måste vila en stund. Min andning är också tyngre nu och ibland känns det som jag får andnöd av att bara sitta på ett visst sätt. Dessutom har min vänsta hand börjat domna av ibland, sånt där karpaltunnelsyndrom antar jag. Och fingrarna är nu lite svullna så ringarna kan jag inte få på längre.
Det är alltså så här det känns att vara höggravid. Jag som alltid har undrat :-).
Igår handlade jag bebiskläder för första gången. En åkpåse, fem bodies, tre byxor, två sockor, två mössor och en mysoverall. Ska få en hel del kläder av vänner men några vill jag ju köpa själv, det är ju så roligt att äntligen tillåta sig!
Nu har jag två veckor kvar att jobba och börjar fundera på hur jag ska tillbringa all min ledighet. Det blir nog mycket vila och en hel del utflykter till vänner och familj gissar jag. Det ska bli så skönt!
Det börjar bli tyngre och mer tydligt att jag faktiskt bara har dryga två månader kvar innan bebis är här. Och så har jag börjat få en hel del sådana där ofarliga sammandragningar. Magen blir stenhård ibland och jag måste vila en stund. Min andning är också tyngre nu och ibland känns det som jag får andnöd av att bara sitta på ett visst sätt. Dessutom har min vänsta hand börjat domna av ibland, sånt där karpaltunnelsyndrom antar jag. Och fingrarna är nu lite svullna så ringarna kan jag inte få på längre.
Det är alltså så här det känns att vara höggravid. Jag som alltid har undrat :-).
Igår handlade jag bebiskläder för första gången. En åkpåse, fem bodies, tre byxor, två sockor, två mössor och en mysoverall. Ska få en hel del kläder av vänner men några vill jag ju köpa själv, det är ju så roligt att äntligen tillåta sig!
Nu har jag två veckor kvar att jobba och börjar fundera på hur jag ska tillbringa all min ledighet. Det blir nog mycket vila och en hel del utflykter till vänner och familj gissar jag. Det ska bli så skönt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)