Magstök

Vecka 22.

Semestern har förflutit lugnt och smidigt. Fortfarande oändligt lycklig.
Dock har tankar på havandeskapspenning smugit sig på sakta men säkert. Jag mår fortfarande illa och börjar bli trött i ljumskarna vid ansträngning och är därmed lite orolig över min arbetssituation i höst. Förskollärarjobbet är inte helt enkelt under en graviditet och jag gissar att det kommer att bli ohållbart i mitt fall. Med den oro jag känner för vår bebis som skvalpar runt därinne vill jag ta hand om mig ordentligt. Får jag ont så slutar jag jobba. Så är det bara.
Jag kommer att söka hel havandeskapspenning från och med oktober och jag hoppas innerligt att jag inte får avslag. Kommer att göra allt som står i min makt för att få rätt till den. Skriva allt om arbetets tunga och många lyft, konstiga arbetsställningar, obefintliga möjligheter till att ta rast och vila, den höga infektionsrisken, mina krämpor och oro.

Sedan några dagar tillbaka känner jag bebisen stöka omkring därinne. Väldigt dovt och väldigt långt inne, men jag är så gott som helt säker nu på att det är fosterrörelser jag känner. Och idag lyssnade barnmorskan på hjärtljuden. De var fina sa hon.
Underbara ord.

Vi har målat om i extrarummet nu. Fast det där extrarummet är ju inte något extrarum utan ett barnrum. Ibland går jag in dit bara för att försöka förstå att allt det här är verkligt. Att vi ska få barn. Att vi faktiskt redan har ett, alldeles levandes och varmt i min mage.
Och så tittar jag på det där förlossningsprogrammet på tv och drömmer mig dit. Ja ni läste rätt. För inom en snar framtid är det vår tur. Ja, så måste det vara och så måste det bli. Jag vågar inte tänka på annat just nu, även om oron fortfarande skaver emellanåt.

Idag hos barnmorskan grät jag en skvätt när vi talade om förlossningen. För min enda rädsla är att det ska hända bebisen något hemskt. Jag berättade om min oro för att gå över tiden och för att råka ut för ett katastrofsnitt. Kan man inte få beställa en perfekt och orosfri förlossning, undrade jag? Det kunde man inte.
Men barnmoskan var lyhörd och lovade att jag skulle få lov att komma på täta kontroller mot slutet av graviditeten. Och att vi själva skulle få bestämma hur vi skulle göra om det blev så att vi gick över tiden. Det var skönt att höra.

Nu ska jag njuta av sista helgen innan semestern är slut och vardagen tar vid. Det har varit den bästa semestern på flera år och på ett sätt den lättaste att också lämna bakom mig. Jag och magen har ju bara två månader kvar att jobba om allt går bra.