BF +5

Ingenting händer och då menar jag absolut ingenting.
Värkarna stannade av igår och det kommer på sin höjd lite molvärk emellanåt.
Börjar verkligen tänka klassiskt sjuka tankar som att det här barnet aldrig kommer att komma ut. Det blir ingen förlossning. Inget ont. Inget jäkla värkarbete. Ha! Vad trodde jag egentligen?

Nu är i alla fall Viktor ledig och vi ska försöka ha så sköna dagar som möjligt över jul. Även utan att bebis kanske har kommit. Och nu även också utan vår gosiga hund, som på grund av väderprogroser får åka hemifrån till hundvakten redan idag.

Så snart är det alltså bara jag, magen, Viktor och katten som är kvar hemma till jul. En jul som i sämsta och numera högst tänkbara fall kommer att tillbringas hemma i soffan framför André Pops på SVT.

I bästa fall på BB.

Jäkla unge, kom ut nu!!!!

Ugglor i mossen?

Efter ett par nätters finfin sömn sitter jag nu och nattugglar igen. Denna gång med täta sammandragningar som faktiskt gör lite ont och trycker ordentligt nedåt. Åh, som jag hoppas på att detta är starten på förlossningen!

Viktor har lyckats med att få jobba nära hemma den här veckan och kommer hem varje kväll. Det är en sådan befrielse och trygghet att ha honom snusandes på ovanvåningen medan jag sitter här och väntar ut natten. Min älskade, älskade man. Som jag behöver honom just nu och det känns verkligen i både kropp och själ att vi just nu sitter ihop, laddade inför den stora stunden. Det är vackert.

Är just nu så glad för mina onda sammandragningar att det är svårt att koppla av. Men jag ska försöka sova lite om en stund igen. Bara sudda lite till.

Sudd sudd.

BF +3

Vecka 41.

Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.

Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.

Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!

Klarvaken

Inget nytt alls egentligen mer än att det är dagen D idag. Beräknad-förlossings-dagen och den dagen vi har väntat så länge och andäktigt på.

Sitter och nattsuddar igen, men tyvärr inte på grund av värkar. Jag kunde helt enkelt inte somna om efter toalettbesöket klockan tre. Klarvaken, hungrig och bebis alldeles vild och galen. Så jag och hunden gick ner i köket för en nattmacka och sen blev jag sittandes/ liggandes framför Musikhjälpen i vardagsrummet. Fattar inte varför jag inte kan sova. Och jag blir lite stressad med tanke på att det är så viktigt att vara utvilad så här dags i graviditeten. Jag som ALDRIG har sömnproblem, äter på natten eller inte kan somna om!

Ska försöka somna igen om en stund, för längre än till klockan nio blir det ingen sömn. Ska till barnmorskan imorgon för kontroll. Tycker att det är riktigt trist att jag inte känner någon värk längre och ska seriöst diskutera en hinnsvepning med barnmorskan, som jag skulle vilja ha senast vid läkarbesöket om en vecka. Ett läkarbesök som jag har bokat in just därför jag är så rädd att det ska hända bebis något om jag går över tiden. En oro och påtaglig rädsla som jag har burit med mig hela graviditeten.

Nu känner jag att ögonen kanske möjligtvis är lite dimmiga...gäsp... Jag provar att lägga mig en stund.

Falsklarm

Har sovit så gott så gott hela natten.
Allting har avtagit och jag har nu inga fler "värkar", så jag vågar nu vid detta laget kalla gårdagen för ett falsklarm. Är otroligt besviken...

Nu känns allting så himla tråkigt och långsamt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av min dag. Får fundera ut något, för jag tror faktiskt att jag kommer att dö om jag måste stanna hemma hela dagen. Urk.

Nattsudd

Sitter uppe mitt i natten och har värk. Vad för slags värk har jag ingen som helst aning om, men visst känns det lite hoppfullt!

Hade många sammandragningar och lite molvärk igår kväll, men det är ju inte så speciellt ovanligt nu för tiden. Så inatt vid halv 2 vaknade jag av att jag hade riktigt ont, sådär som man har när man har rejäl mensvärk. Kunde absolut inte somna om, gick på toaletten flera gånger och vände och vred mig i ungefär en timme innan jag tillslut gick upp ur sängen och satte på tv och dator. Som tur är sänder SVT "Musikhjälpen" hela natten så jag har lite sällskap :-).

Molvärken med sammandragningar kommer lite då och då, men inte regelbundet eller vad jag tycker särskilt starkt. Bara starkt nog för att jag inte ska kunna koppla av och sova, så jag hoppas att de snart antingen tilltar eller avtar.

Vågar knappt hoppas på att det är på gång, men känner mig ändå lite pirrig. För något är det ju som händer med kroppen. Och fina bebis tycks också känna av något, han är helt sjövild!

Snuslängtan

Vecka 40.

Nu är bebis klar och färdigbakad.
Jag som nästan var helt säker på att jag skulle föda lite tidigare har nu endast fem dagar kvar till det magiska datumet. Och kanske jag till och med måste gå över tiden. Hu!

Status är oförändrad. Jag känner fortfarande likadant som för några dagar sedan. Ibland kommer det en lite starkare sammandragning, men inget mer. Jag är otålig nu. Vill att fina bebisen ska komma ut till oss så vi kan hälsa ordentligt. Nej, nu får det minsann räcka med graviditet, vill ha min kropp tillbaka och min bebis att snusa på.

Åh, bebis att snusa på! Jag blir tårögd av att bara tänka på att det bara är några dagars väntan kvar innan han är här. Det är så overkligt och verkligt på en och samma gång att det rusar i kroppen när jag tänker på det.

Och förlossningen? Ja, bring it on! Jag är redo!

Överanalys

Ingen bebis i sikte ännu. Damn.

Inatt vaknade jag av att jag hade ont. Som ont i en värk. Yippi, tänkte jag. Men det bjöds tydligen bara på en. Kändes som en kramp i hela magen och jag fick ont ut i skinkorna och ner i ljumskarna och det hela höll på i någon minut.

Men sedan dess är det snålt med värkar. Har just nu bara den där molande mensliknande värken, djävulsk foglossning, lite sammandragningar (som inte gör ont) då och då och krånglande tarmar.

Min vän Fia har beställt en förlossning till mig imorgon kväll. Jag hoppas verkligen att sådana beställningar fungerar.

Aj aj aj aj!

Vecka 39.

Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!

Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.

Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!

Magen 37+6