Vecka 39.
Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!
Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.
Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!
3 kommentarer:
Jag håller med dig.. molvärk, mensvärk.. buff buff i hela magen, revbenen. Foglossning i rygg och ljumskvärk. Det räcker nu tycker jag o alla runt om. Jag tycker det är lite taskigt att ha förvärkar.. det är ju bara lur egentligen eller hur. Hoppas vi slipper gå över tiden iaf och får träffa vår nya kärlek snart.
Nu är det så sjukt nära - tror ni är inne o föder nu för nu har du inte bloggat på två dagar :)
kram
Nej tyvärr, inget barn som har velat komma ut ännu. Tyvärr, tyvärr :-).
Skicka en kommentar