tisdag 28 december 2010

Förlossningen

Torsdagen 23 december vaknade jag av en riktigt ond värk vid 1.30 ca, ställde mig upp ur sängen och då rann slemproppen ut. Jag trodde då att det var fostervatten, men eftersom de senare tog hinnorna på mig så gissar jag att det var en väldigt lös slempropp istället.

Hur som helst så ringde jag förlossningen och de bad mig komma på kontroll följande förmiddag och uppmanade mig till att ta en panodil och sova lite.

Jag hann nog inte mer än att lägga på luren då täta värkar tog rejält fart och avlöste varandra. De var så täta att det inte var någon idé ens att klocka dem, så jag ringde förlossningen igen och berättade att vi skulle komma in meddetsamma.

20 min senare satt vi i bilen på väg till Varberg. Det var fruktansvärt att sitta ner med värkarna och jag skrek som en gris hela vägen.

Väl framme konstaterades det att jag var helt öppen 3 cm med kraftigt värkarbete. Jag fick både lustgas och akupunktur med en gång, men tyckte väl aldrig riktigt att det hjälpte. Stunden senare var det dags för att ta hinnor och EDA och jag hade vid detta lag så ont att jag nu stängde både det mesta av medvetande och ögon för resten av förlossingen. Värkarna var täta, täta och jag fick inte vila emellan. Även mellan värkarna gjorde det djävulskt ont. Psykoprofilaxkurs, släng dig i väggen, det funkade inte alls. Ville bara vara ifred. Viktor fick inte röra, inte prata, bara finnas. Jag gick så djupt in i mig själv under hela förlossningen att jag kommer ihåg att jag var sjukt irriterad bara någon frågade mig något eller erbjöd mig dricka.

Även efter att ryggmärgsbedöviningen var lagd hade jag så ont att jag inte riktigt fick någon paus. Och nu började det trycka på rejält nedåt. Jag fick för tidiga krystvärkar, sådana som inte går att stå emot. Barnmorskan bad mig att INTE krysta, men det var stört omöjligt. Jag stod upp i gåstol (för jag kunde inget annat) och tog i för kung och fosterland.

Jag var nu öppen ungefär 7 cm och jag kommer ihåg att jag inte riktigt trodde på det. Jag hade ju krystvärkar och var rädd att lilleman skulle åka ut på golvet där jag stod i gåstolen. Bad barnmorskan att undersöka mig om och om igen, allt medan krystvärkarna avlöste varandra. Jag upplevde det som ett inferno i kroppen, en helt ostoppbar kraft som hade tagit helt över. Jag blev dock konstigt nog aldrig rädd, utan tänkte bara på att få ut barnet. "Barnet kommer nu!" kommer jag ihåg att jag skrek flera gånger.

Jag hade krystvärkar i fyra timmar och min kropp har nog aldrig jobbat hårdare. Pga tidiga krystvärkar och förväntat stort barn (läst i journalen efteråt), fick jag också värkstimulerande dropp som reglerades fram och tillbaka. Detta minns jag knappt faktiskt, då jag ändå upplevde att värkarna var enorma och täta under hela förloppet.

Klockan 8.49 på morgonen kom äntligen Vilgot ut och alltihop tog ca 7 timmar. Han skrek med en gång, vilket var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Jag och Viktor grät ikapp med honom medan världen stod stilla.

Världen står fortfarande stilla.


8 kommentarer:

Sara sa...

Grattis till underverket!!!!
Stor kram till er familj!

emve sa...

Grattis!!! Och jag kan inte hjälpa att tänka att trots all smärta så låter det som en fin upplevelse. trots att jag nyss var i precis samma inferno.

Hoppas ni alla mår bra!

MissJoi sa...

åh gud .. jag som klagade över 2 timmars krystvärkar! Shit. Men vad han är vacker!! Grattis igen. kram

Sara sa...

Så roligt att få läsa om din förlossning!

Stort grattis till Vilgot!

Sara sa...

Åh Grattis till lilleman! :) All lycka till er. :)

Frugan F sa...

Underbar bild, bra jobbat och söt son ni fått! Stort grattis!

Anonym sa...

Tårarna trillar när jag ser den fantastiska bilden på dig och er otroligt söte lille grabb. Så härligt att han äntligen är här! Har kikat in till dig lite då och då sen vi hade kontakt på föräldrarkanalen och är så jäklans glad för er skull! Kram tjodeloo

Anonym sa...

Hej!
Vill bara sända mitt allra varmaste grattis till dig och Viktor!! Ni har verkligen kämpat, vilken rolig överraskning när jag efter många månader besökte din blogg på nytt! Lycka till med Vilgot - han är underbar!/Sydamerikanskan