Trött på dåliga dagar

Drömmer oroligt om provrörsbefruktningar och äggplockningar, om Dr Åsa och misslyckanden.
Vaknar med ont i halsen och vill gråta bittert.
Jag vacklar igen.
Är så förbannat trött på denna misströstan.

Nu skulle jag ju blicka framåt, vara positiv och använda min längtan som bensin.
Det hade jag bestämt.
För jag är trött på dåliga dagar.
Jag vill inte ha dem.
Men vad hjälper det när drömmarna jagar ifatt om natten och det undermedvetna sitter vid spakarna.

Om ett par timmar kommer faster Sanne på frukost.
Jag har längtat efter min lediga dag och frukost med faster Sanne i flera dagar.
Ska plocka fram dammsugaren och städa en sväng, fixa till lite.
Tända några ljus.

Det blir bättre snart.

Duktiga jag!

Idag är det 1 månad och 1 dag sedan jag slutade röka. Hurra!
(Fast jag måste erkänna att jag tvångsrökte 2 cigg, i ren livsprotest, och sen slängde paketet den där hemska dagen då Lilla Livet inte klarade sig...)

Jag känner mig verkligen jätteduktig och stark när jag tänker vidare på saken. Av alla hundra gånger som jag har slutat röka så är den här gången en av de bästa faktiskt. Med lite motivation och piska på ryggen så klarar jag det!

Och nu ska jag ta mig tusan lyckas.
Jag ska inte ens feströka.
Näpp!

Duktiga jag.

Snuttefilt

Vi funderar på saker och ting, Viktor och jag.
Om vi skulle misslyckas med vårt sista gratis IVF-försök med start i januari, vad gör vi?

Köper vi ett 3-pack med nya IVF-behandlingar för ca 50 000 kr? 50 000 som vi inte ens har, utan som vi måste låna till i såna fall. Med tanke på hur uselt jag dessutom mår (och då också Viktor) av IVF, så lockar inte den tanken särskilt mycket. Inte just nu i alla fall.

Eller gör vi, som vi faktiskt diskuterat en hel del, en donatorinsemination i vårt sköna grannland Danmark? Danmark som har till skillnad från Sverige anonyma donatorer, dvs spermadonatorer som inte egentligen blir riktiga personer, utan istället och bara en fantastisk hjälp för oss båda att få bli föräldrar. Denna möjlighet med donation har växt mycket hos oss båda med tiden och vi känner oss väldigt positivt inställda.

Vi lägger planer för backup under pågående dimma.
Det får oss att känna att vi har tusen chanser och tusen vägar ut.

Vår förtröstan.
Och kanske vår framtid.

Vår lilla familj

Idag har jag och Viktor vågat oss ut på julmarknad. Vi skämtade med lite halvt allvar för ett par veckor sedan om att någon sådan julgrej skulle bli omöjlig för oss i år, att vi inte riktigt skulle stå ut med alla lyckliga småbarnsfamiljer. Ni vet de där som lullar omkring, med vagn och små händer viftandes med önskelistor till tomten. Eller varför inte ännu värre, att det dessutom finns en putande mage under mammans vinterjacka. Hon som redan har allt men får lite till.

Det hela kanske låter löjligt. Omoget, bittert och missunsamt. Fy på oss.
Men våra hjärtan har nog brustit lite för många gånger under hösten, för att vi ska kunna vara rationella och förnuftiga i vissa lägen. Och julmarknad är just ett sånt läge.

Men idag åkte vi ändå och trots allt ner till Varberg, gick omkring på torget och drack glögg, åt munkar och lyssnade på julmusik med rykande andetag. Vandrade de pyntade gatorna upp och ner och myste tillsammans. Tillsammans i vår lilla familj, den som vi har och som faktiskt också räknas. Jag, Viktor och Svantemannen.

Vi har haft det riktigt fint idag, vi i vår familj.

Faktiskt.

Spegelblankt

Idag är det uppehåll. Inget vatten från himlen och ingen isande vind.

Jag tog på mig jackan, kopplade hunden och gick ner mot havet. Vi gick längs stränderna och klipporna.

Spegelblankt.

Havet och himlen tillsammans, i samma färg och i samma andetag.

Änder i par simmade fram och tillbaka från små öar och stenblock. Svanarna putsade sina fjädrar i fristad borta på fågelön.

Bara jag och Svantemannen, tyst och leende. Ensamma i världen som ingen annan upptäckt.

I sådana stunder finns det plats för vackra tankar.

Jag är ingen Coca Cola-reklam

Redan när vi började planera barn berättade vi för våra närmaste om våra planer.
Jag minns att vi var galet lyckliga, han och jag, när vi drömde rosa drömmar om framtiden. Vi planerade med överväldigad glädje vårt gemensamma liv, tänkte ut fina namn och pratade med våra vänner som vissa redan då hade blivit föräldrar. Vi hade en underbar resa framför oss. Jag skulle bli rund och vacker, lite grinigare kanske, men vad gjorde det när vi väntade vår dröm, vår fantastiska plan. Han skulle pussa på min mage, kanske prata med den lite varje kväll och vi skulle känna oss stolta och starka tillsammans.

Månaderna gick och vår glädje byttes gradvis ut mot en slags molande oro. Den infann sig faktiskt väldigt snabbt, efter bara ett par månader.
Som om jag kände på mig att något var fel.

Eller så var jag bara så förbannat rädd för att min lycka och mina drömmar som jag spritt som löpeldar bland vänner och familj skulle visa sig vara något annat. Något hemskt och tragiskt. Rädd för att jag en dag skulle få stå där naken och sorgsen, och skämmas för mitt högmod och för att jag vågat ta ut glädjen i förskott.

Månaderna gick och blev till år. Jag blev inte gravid. Oron skiftade så småningom till desperation, ägglossningstester och termometrar, tusen graviditetstest och miljoner tårar. Tipsen om att slappna av, äta rätt, sluta röka, motionera, inte tänka vällde in. Jag lyssnade på dem alla. Jag gjorde allt det där. Allt som man skulle. Vi fokuserade på vårt bröllop, reste och umgicks med vänner. Jag köpte till och med en hund.

Inte blev jag gravid för det.

Så jag stängde av. Bara sådär. Ännu en överlevnadsstrategi.
Började fundera på om jag skulle leva utan barn istället. Bli en av de där fantastiska, snygga kvinnorna som man ibland ser på film eller i tvserier som är lyckliga JUST FÖR att de inte har skaffat barn. Att ägna sitt liv fritt åt arbete, yoga, mode och massor av sex.
Vi kunde kanske stoppa barntillverknings-tåget på direkten, medan tid och sinnesnärvaro fanns, innan vi gick itu och innan floden dränkte oss.

Vi köpte vårt lilla radhus och ägnade oss åt små inredningsprojekt. Jag gick på kurser, träffade vänner och drack vin. Livet var nästan underbart igen.
Nästan var som ett oläkbart skavsår.
Våra tillkortakommanden började störa allt mer. Pockade på vår uppmärksamhet. Som en droppande kran.

Vi var tvungna att få veta vad som var fel på oss. Varför blev jag inte gravid?

Många tester gjordes på mig. Ett på honom. Sedan var det bara att vänta. Jag låg i stridsberedskap hela den hösten. Som att ligga med knutna nävar i en skyttegrav utan vapen och höra fiendens steg ovanför.
Vi fick sedan domen, att jag var ok, men att Viktors test visade sig vara dåligt.
Riktigt dåligt. 50 000 hjälpligt simkunniga.
Domen löd IVF.
Utan IVF - inga barn.

Vi började behandlingarna med vidöppet sinne och ett påklistrat lugn. Vi informerade om vår situation till de som ville höra på. De såg oss med ledsna ögon och slutade med sina tips. De blev istället tysta och började lyssna. Det var så förbannat skönt.

Jag och Viktor valde att inte skämmas.
Vi ville inte dölja saker som folk ändå skulle spekulera om bakom våra ryggar. Avståndet mellan dem och oss skulle då ha blivit ohjälpligt stort.
Jag är idag väldigt glad över att våra vänner har fått vara med oss från början. Vilket stöd vi har fått!

Det är så tyst om oss tvungna till IVF, vi som håller näsan ovanför vattenytan och sparkar mjölksyra med benen för att hålla oss flytande.
Det ska erkännas att det har förekommit situationer då jag i förbifarten nämnt vår barnlöshet för en främling, bara för att få se rädslan i dennes ögon. Som ett kanske lite elakt men väldigt intressant socialt expriment.
För vad är vi människor rädda för?
Olyckliga människor är kanske obekväma?
Olyckan kanske smittar?
I en glittrande värld som vill vara en Coca Cola-reklam blir det kanske svårt att stå ansikte mot ansikte med någons olycka.

Jag tänker på tv-programmet "Himlen kan vänta" på SVT. Det där programmet som följer människor som berättar om sina livshotande sjukdomar och hur de vill leva det liv de har kvar. Om hur de kämpar och tar för sig, vägrar dö i det tysta och uppmanar till livet. Som en påminnelse till oss andra om att leva.
Jag tycker att det är så vackert.
Det som de gör.
Stort och vackert.

Men programmet har fått en del kritik. Om att SVT skulle vara gamar, som skor sig smaklöst på folks olycka. Att det är fel av SVT att visa dödsjuka människor på tv.
För olycka ska tydligen inte synas.
Den bör tydligen tigas ihjäl.

Jag undrar om det är samma krafter som gör det så svårt för oss ofrivilligt barnlösa att få en självklar och öppen plats i gemenskapen och samhället?

Jag undrar.

Julfest

Jag ska gå på julfest ikväll. Eller rättare sagt om exakt 35 minuter.
Det är dags för kommunens årliga julevent. Med medelhavsbuffé och stå-uppshow.
Det slog mig igår kväll hur kul det faktiskt ska bli att göra något, vad som helst. Det var lite för längesedan nu. När fokus har legat på frysåterföringar, mediciner och arbete, så har jag knappt orkat göra något alls. Har inte ens orkat tycka att några förslag om roligheter har varit det minsta roliga. Tills nu.

Imorgon är det fredag igen och ännu en arbetsvecka har flutit på lätt och smidigt. Mår väldigt bra och har på bara en vecka sedan misslyckandet återhämtat mig overkligt snabbt. Jag verkar ha kunnat hämta styrkan inifrån nästan meddetsamma. Här tackar jag verkligen mina lediga onsdagar. Utan dem hade glädjen antagligen varit väldigt mycket svårare att hitta tillbaka till. Att få vila är faktiskt nästan hela grejen. I alla fall för mig.

Nej, nu kallar suget efter människor, fest och medelhavsbuffé och jag ska resa mig från stolen för att ge mig iväg.

Vi ses imorgon.

Favoritsysslor

Ljuvliga lediga onsdag.

Det finns några sådana kvar nu och jag tänker njuta, njuta och njuta. Dagen ligger öppen, oplanerad och alldeles ny. Svantemannen snusar under täcket och jag sitter med min dator. Vi gör våra favoritsysslor, hunden och jag.

Det blir väl en promenad som vanligt, annars ska jag nog ligga här och lata mig hela dagen.

Bara för att jag kan.

Glasklara drömmar

Inatt drömde jag glasklara drömmar om att jag var gravid.
Overkligt verkligt.
Magen spände och var inte så stor, men sådär rund och fin.
Jag var ofattbart lycklig och ville visa världen.
Mitt vackra barn i min runda mage.

Det gör ont att vakna när drömmarna är så ljusa.

Dagen började ändå trots allt med hopp och förväntan.
En längtande tisdag.

Jag längtar efter julen och jag längtar efter januari.
Efter ett nytt år och nya möjligheter.
Jag längtar efter drömmar som blir på riktigt.

Längtar så jag tror jag blir galen.

Släng hit en drake

Nu har jag fått min blödning, precis som doktorn sa att jag skulle få inom några dagar. Det är på många sätt väldigt skönt, då jag från och med idag får lov att börja på ruta ett igen.
Men det finns en del frågetecken. Om jag måste vänta en eller två cykler till nästa försök?Behöver jag bara vänta in en mens så kommer den under juldagarna och när ska jag då börja med behandlingen? Jag kommer dessutom inte riktigt ihåg när man börjar spraya. Har för mig att det finns flera alternativ för startdag. Dag 1 eller 21 eller något sånt...
Hur som helst så borde jag få lov att sätta fart igen senast i januari och ju förr desto bättre.
Har verkligen laddat om nu.
Ett oväntat men välkommet väderomslag.

Kraften är tillbaka.

Jag träffade en ny vän för första gången igår.
En olyckssyster, en tvilling och en sån som jag.
Det var som att för första gången på tre och ett halvt år få syn på sin egen spegelbild.
Som att inte känna varandra men ändå veta mer än de flesta.
Och för första gången på mycket länge var ensamheten besegrad.
Inga milslånga avstånd eller avgrundsdjupa raviner.
Det var så skönt. Befriande. Normalt.
För en gångs skull.
Tack, min nya vän!

Idag skulle jag kunna slåss mot drakar.