Idag har jag och Viktor vågat oss ut på julmarknad. Vi skämtade med lite halvt allvar för ett par veckor sedan om att någon sådan julgrej skulle bli omöjlig för oss i år, att vi inte riktigt skulle stå ut med alla lyckliga småbarnsfamiljer. Ni vet de där som lullar omkring, med vagn och små händer viftandes med önskelistor till tomten. Eller varför inte ännu värre, att det dessutom finns en putande mage under mammans vinterjacka. Hon som redan har allt men får lite till.
Det hela kanske låter löjligt. Omoget, bittert och missunsamt. Fy på oss.
Men våra hjärtan har nog brustit lite för många gånger under hösten, för att vi ska kunna vara rationella och förnuftiga i vissa lägen. Och julmarknad är just ett sånt läge.
Men idag åkte vi ändå och trots allt ner till Varberg, gick omkring på torget och drack glögg, åt munkar och lyssnade på julmusik med rykande andetag. Vandrade de pyntade gatorna upp och ner och myste tillsammans. Tillsammans i vår lilla familj, den som vi har och som faktiskt också räknas. Jag, Viktor och Svantemannen.
Vi har haft det riktigt fint idag, vi i vår familj.
Faktiskt.
1 kommentar:
Visst är ni en familj! Konstigt men för min man och mig har det också blivit väldigt viktigt att referera till oss själva som familj. Jag, han och vår Bruno. Precis som man vill räknas lika mycket som andra. Men det GÖR vi!
Kram!
Skicka en kommentar