Jag är ingen Coca Cola-reklam

Redan när vi började planera barn berättade vi för våra närmaste om våra planer.
Jag minns att vi var galet lyckliga, han och jag, när vi drömde rosa drömmar om framtiden. Vi planerade med överväldigad glädje vårt gemensamma liv, tänkte ut fina namn och pratade med våra vänner som vissa redan då hade blivit föräldrar. Vi hade en underbar resa framför oss. Jag skulle bli rund och vacker, lite grinigare kanske, men vad gjorde det när vi väntade vår dröm, vår fantastiska plan. Han skulle pussa på min mage, kanske prata med den lite varje kväll och vi skulle känna oss stolta och starka tillsammans.

Månaderna gick och vår glädje byttes gradvis ut mot en slags molande oro. Den infann sig faktiskt väldigt snabbt, efter bara ett par månader.
Som om jag kände på mig att något var fel.

Eller så var jag bara så förbannat rädd för att min lycka och mina drömmar som jag spritt som löpeldar bland vänner och familj skulle visa sig vara något annat. Något hemskt och tragiskt. Rädd för att jag en dag skulle få stå där naken och sorgsen, och skämmas för mitt högmod och för att jag vågat ta ut glädjen i förskott.

Månaderna gick och blev till år. Jag blev inte gravid. Oron skiftade så småningom till desperation, ägglossningstester och termometrar, tusen graviditetstest och miljoner tårar. Tipsen om att slappna av, äta rätt, sluta röka, motionera, inte tänka vällde in. Jag lyssnade på dem alla. Jag gjorde allt det där. Allt som man skulle. Vi fokuserade på vårt bröllop, reste och umgicks med vänner. Jag köpte till och med en hund.

Inte blev jag gravid för det.

Så jag stängde av. Bara sådär. Ännu en överlevnadsstrategi.
Började fundera på om jag skulle leva utan barn istället. Bli en av de där fantastiska, snygga kvinnorna som man ibland ser på film eller i tvserier som är lyckliga JUST FÖR att de inte har skaffat barn. Att ägna sitt liv fritt åt arbete, yoga, mode och massor av sex.
Vi kunde kanske stoppa barntillverknings-tåget på direkten, medan tid och sinnesnärvaro fanns, innan vi gick itu och innan floden dränkte oss.

Vi köpte vårt lilla radhus och ägnade oss åt små inredningsprojekt. Jag gick på kurser, träffade vänner och drack vin. Livet var nästan underbart igen.
Nästan var som ett oläkbart skavsår.
Våra tillkortakommanden började störa allt mer. Pockade på vår uppmärksamhet. Som en droppande kran.

Vi var tvungna att få veta vad som var fel på oss. Varför blev jag inte gravid?

Många tester gjordes på mig. Ett på honom. Sedan var det bara att vänta. Jag låg i stridsberedskap hela den hösten. Som att ligga med knutna nävar i en skyttegrav utan vapen och höra fiendens steg ovanför.
Vi fick sedan domen, att jag var ok, men att Viktors test visade sig vara dåligt.
Riktigt dåligt. 50 000 hjälpligt simkunniga.
Domen löd IVF.
Utan IVF - inga barn.

Vi började behandlingarna med vidöppet sinne och ett påklistrat lugn. Vi informerade om vår situation till de som ville höra på. De såg oss med ledsna ögon och slutade med sina tips. De blev istället tysta och började lyssna. Det var så förbannat skönt.

Jag och Viktor valde att inte skämmas.
Vi ville inte dölja saker som folk ändå skulle spekulera om bakom våra ryggar. Avståndet mellan dem och oss skulle då ha blivit ohjälpligt stort.
Jag är idag väldigt glad över att våra vänner har fått vara med oss från början. Vilket stöd vi har fått!

Det är så tyst om oss tvungna till IVF, vi som håller näsan ovanför vattenytan och sparkar mjölksyra med benen för att hålla oss flytande.
Det ska erkännas att det har förekommit situationer då jag i förbifarten nämnt vår barnlöshet för en främling, bara för att få se rädslan i dennes ögon. Som ett kanske lite elakt men väldigt intressant socialt expriment.
För vad är vi människor rädda för?
Olyckliga människor är kanske obekväma?
Olyckan kanske smittar?
I en glittrande värld som vill vara en Coca Cola-reklam blir det kanske svårt att stå ansikte mot ansikte med någons olycka.

Jag tänker på tv-programmet "Himlen kan vänta" på SVT. Det där programmet som följer människor som berättar om sina livshotande sjukdomar och hur de vill leva det liv de har kvar. Om hur de kämpar och tar för sig, vägrar dö i det tysta och uppmanar till livet. Som en påminnelse till oss andra om att leva.
Jag tycker att det är så vackert.
Det som de gör.
Stort och vackert.

Men programmet har fått en del kritik. Om att SVT skulle vara gamar, som skor sig smaklöst på folks olycka. Att det är fel av SVT att visa dödsjuka människor på tv.
För olycka ska tydligen inte synas.
Den bör tydligen tigas ihjäl.

Jag undrar om det är samma krafter som gör det så svårt för oss ofrivilligt barnlösa att få en självklar och öppen plats i gemenskapen och samhället?

Jag undrar.