Sprutdag 3 - Jäsugn

Jag känner redan av stimuleringen och är jättebesviken. Trodde i min enfald att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Att äggstimuleringen skulle gå hyfsat obemärkt förbi. Men det verkar inte så.
Magen känns som en jäsugn. Som en hyfsad förstoppning. Den gör inte ont ännu, men det är obehagligt, spänt och konstigt. Efter promenaden med hunden i morse mådde jag illa av ansträngningen och på jobbet har det inte varit så mycket bättre.

Jag känner igen känslan från i våras.

Var tvungen att ta fram min förra kalender för att titta hur det verkligen var i våras. Och jo. Redan på sprutdag 6 under förra IVFen hade jag så ont att jag inte kunde jobba. Jag hoppas verkligen inte att det blir så igen.

Sen kan man ju fundera vad det beror på. Varför allt som har med äggstockarna (stimulering och plock) att göra gör så ont just på mig? De flesta verkar ju inte ha så ont under en normal stimulering. Läste någonstans om att det kan ha med känslig bukhinna att göra eller nervbanor.
Någon som vet?

Jag gör ett kort stopp hemma efter jobbet innan kuratorsamtalet.
Tänker lägga mig raklång i soffan en stund och vila mina stackars äggstockar.

Sprutdag 2 - Laddar med internetbeställningar

Efter en snabb summering av veckan så inser jag att den har varit över genomsnittet. En riktigt bra vecka med flera goda nyheter. Det visade sig att jag hade blivit nedreglerad med en gång och har fått börja spruta, Finnjonna och Marcus fick till slut en frisk son och det upptäcktes att min IRL-IVFvän verkligen var gravid efter många turer fram och tillbaka. Tre fantastiska nyheter som matar hoppet lite extra.

Nu har vi verkligen kört igång, utan möjlighet att vända om och jag försöker förbereda mig på den eventuella smärta och fysiska handikapp som kan komma inom kort. Förra gången jag sprutade dröjde det inte många sprutdagar innan jag fick ont och var tvungen att stanna hemma från jobbet. Så denna äggstimuleringen till ära har jag beställt lite filmer och tvserier på dvd ifall jag skulle bli tråkigt soffliggandes i flera dagar. Allt för att vara laddad till tänderna utiifall rygglägeskatastrofen blir ett faktum.

Imorgon är det dags för nytt kuratorsamtal.
Jag bävar och ser fram mot det samtidigt, vilket är precis som det ska vad jag har förstått. Min duktiga duktiga kurator ser nämligen allt. Allt som finns bakom min hoppfulla och positiva mur. Den jag sätter upp främst för mig själv eftersom jag är innerligt kräktrött på att vara ledsen och orolig.
Men kuratortanten drar ut lådorna och letar, rotar runt bland skräpet och hittar allt gömt längst in. Drar ut det i ljuset och tvingar mig att se. Tvingar mig att sortera.
Det är smärtsamt men bra. Efter varje kuratorsamtal hittills har jag faktiskt kunnat se lite klarare och fått verktygen med mig hem för att kunna hantera saker och ting lite, lite bättre.

Sprutdag 1 - En Fia och en melodifestival

Idag kommer min vän Fia på besök.
Det ska bli så roligt titta på melodifestival och äta gott tillsammans. Det var länge sedan vi träffades, i somras sist. Det är sannerligen hög tid.

Dessförinnan tänker jag att jag ska hinna med att städa och handla. En promenad på Amundön med Svantemannen, Ulrika och hennes söta lilla hund Gunther är också inbokad.
Känner i tårna att vinden ligger precis rätt och att det kommer att bli en bra dag.

Och inte nog med detta.
Ikväll tas första sprutan.
Äntligen.

Om vänskap

Under de senaste åren har saker och ting förändrats.
Läget. Världen. Jag.
Allt är annorlunda.
Ändå har jag utåt försökt att vara samma, har krampaktigt klamrat mig fast vid bilden av mig själv som en av alla andra.

Där inne, där bakom har ensamheten tagit plats.

Jag blivit en annorlunda. Växt inåt och utåt och ibland förbi.
Men oftast för långsamt, nästan stilla, allt medan jorden snurrar och resten med den.

Vännerna har aldrig varit viktigare.

Rädslan för att vänner ska bli rädda, försvinna och tyst lämna.
Oron över att bli omsprungen. Nersprungen.
Som när jag var barn och hamnade på efterkälken ropandes desperat om att bli väntad på. Även om det sällan hände att de inte stannade och väntade, fanns oron över att riskera att bli övergiven varje gång.

Samma rädslor men vuxen.

Jag har varit rädd för att vara obekväm.
Jag som behöver mötas på andra villkor än förut.
Förut var jag livrädd för att erkänna det.
Vad jag behöver, vem jag är och vad jag vill. Och vad jag orkar.
Jag som är samma men annorlunda.

I eftersviterna av att jag tagit ett kliv framåt och lämnat nödvändig plats åt verklighetens inte allt för glätta omständigheter så inser jag.
Inte alla vänner förstår.
Det har smugit sig på under lång tid.
Långsamt och knappt märkbart först.
Tills jag förstod mig att ge upp.
Det gör ont att aldrig få något tillbaka.
Att inse obesvarad förståelse och kärlek.

Vänskap är om att mötas.
Ibland på halva vägen var.

Annars får det vara.

Älskade och fantastiska vänner, ni vet vilka ni är.
Ni som orkar lyssna, trösta och skratta.
Ni gör hela skillnaden.
Tack för att ni finns!

Farligt optimistisk

Idag är en betydelsefull dag i IVF-bloggosfären.
Finnjonna och Marcus har fått en alldeles levande son.
Blev alldeles rörd till tårar när jag vid middagstid gick in på Marcus blogg och läste om att allt hade gått bra. De har äntligen fått sitt "happy ending". Eller "happy beginning" är kanske mer korrekt.
Skickar ut ett stort grattis i rymden.

Jag själv har friskt jobbat på hela dagen. Med lite huvudvärk emellanåt men med mest fjäderlätta steg. Så lättad och glad över att min kropp vill samarbeta. Så nöjd över att det inte blev värre än så här. Så här långt.

På lördag sticker jag mig med första sprutan.
Jag känner mig hel och stark.
Nästan farligt optimistisk.

Lördagen är nästan här nu.

Nedreglerad och klar!

Hurra!
Jag är nedreglerad!

Jag ska börja spruta på lördag 7/4. Menopur 225/ dag. Blodprov torsdagen 12/2 och ultraljud 16/2. Äggplock vecka 8!

Jag har kickat ass med nedregleringsmonstret och vunnit en betydelsefull pytteseger.

Heja mig.

Nedregleringsdag 19 - Nervös väntan

Nu är blodprovet taget.
Nu är det bara att vänta på att telefonen ska ringa.

Jag är lite nervös faktiskt.
Det hade varit så underbart befriande att få börja spruta ikväll.
Om inte kommer ännu en besvikelse i den långa raden att infinna sig.
Snälla låt den inte bli längre...

Det kan låta som att det inte är så farligt att behöva vänta lite till.
Det kan låta som att ett dåligt provsvar idag är en axelryckning.
Men icke.
Jag känner att ett dåligt provsvar idag kan vara avgörande för mina hittills positiva känslor. Kanske en dödsdom för känslorna som håller mig uppe, glad och levande.
Jag målar kanske fan på väggen, men jag är realist.

Jag vill inte göra en repris på en maraton-nedreglering.
JAG. VILL. INTE.

I eftermiddag ringer doktorn.
Tills dess tickar tiden stilla.

Till dess ska jag försöka döda den med trevligt sällskap.
Min real-life-IVF-vän och jag ska äta lunch och prata om livet.

Det blir bra det.

Nedregleringsdag 18 - Handlingsförlamad och glömsk

Huvudvärken fortsätter. Kommer och går som den vill och lämnar mig inte ifred. Den är inte så skarp idag, men jag bör åka och inhandla egna alvedon idag (fick låna av en vän igår). Jag har bara ipren hemma och det kan jag ju inte ta.

Har också råkat ut för någon märklig slags handlingsförlamning. Tar inte tag i och orkar inget. Bara det faktum att jag är inne på dag 2 med huvudvärk och jag har inte kommit iväg till apoteket ännu. Maten är ett annat fenomen. Jag som alltid är sugen och hungrig har sedan en vecka tillbaka ingen matlust. Glömmer ofta att äta och blir inte hungrig.
Och glömmer gör jag nu mycket över lag. Orkar inte ens räkna upp allt som jag har glömt bort under senast veckan, på jobbet och privat.
Undrar om allt detta är biverkningar av medicinen eller av situationen?

På morgonen strax efter åtta lämnar jag blodprov på kliniken.
Sen är det bara att vänta. Jag avskyr att vänta. Det har jag gjort i tre och ett halvt år nu.
Imorgon eftermiddag ringer doktorn och meddelar besked.
Åh, vad jag hoppas att jag får börja med sprutorna nu!

Annars lägger jag mig ner och bankar med knytnävarna i golvet.
Eller nåt.

Nedregleringsdag 17 - trött och huvudvärk

Huvudvärken och tröttheten har tagit över min dag och jag har inte kunnat jobba. Sov förskräckligt dåligt i natt och i morse sa kroppen stopp. Jag blev liggandes med täcket över det onda huvudet och sjukanmälde mig till jobbet.

Det är mycket bättre nu och jag ska trots allt snart åka till jobbet och gå på ett möte. Men istället för en 11 timmars arbetsdag blir den 3 timmar, vilket är mycket bättre.

Jag är så trött och huvudvärken ligger och tickar svagt i bakrunden. Känner mig också lite ynklig, men är fortfarande och trots allt på hyfsat humör.

Onsdagen tornar upp sig mörk och ljus på samma gång.

Nedregleringsdag 16 - Jag har aldrig haft något tålamod

Jag blev plötsligt så trött.

Det här springandet i högsta hastighet.
Allt tar evig tid.
Kommer jag någonsin fram?

När det slog mig igår att jag kanske inte får börja spruta på onsdag även om jag är nedreglerad då, kändes benen tunga och blicken trött och ofokuserad. Det handlar om ett par dagars extra väntan i såna fall, men ett par extra är en evighet extra.
Och tänk om jag inte ens är nedreglerad...

Jag har aldrig haft något tålamod.

Sen tänker jag på mina IVF-systrar. Hur vi alla kämpar så hårt och brutalt.
Hur vi orkar och hur vi inte orkar.
Hur marken dras undan för våra fötter gång på gång.
Hur sällan vi får lyckas.
Åh, vad jag önskar att vi allihop lyckas...

Helvetes orättvisa.
Och orättvisa förresten, det tänker jag bittert att det ändå inte är något att spekulera vidare i.
Då kommer jag säkerligen att bli galen.

Såg en gång en mamma på tv som hade tvåsiffrigt med barn och hon ville ha fler annars var hennes liv inte värt att leva.
När jag tänker på det blir jag ledsen.

Jag tycker inte att jag är girig.
Jag tycker inte att jag ber om för mycket.
Ett enda barn hem till oss.
En enda liten att slösa på.

Så ska jag vara evigt tacksam.