Jag blev plötsligt så trött.
Det här springandet i högsta hastighet.
Allt tar evig tid.
Kommer jag någonsin fram?
När det slog mig igår att jag kanske inte får börja spruta på onsdag även om jag är nedreglerad då, kändes benen tunga och blicken trött och ofokuserad. Det handlar om ett par dagars extra väntan i såna fall, men ett par extra är en evighet extra.
Och tänk om jag inte ens är nedreglerad...
Jag har aldrig haft något tålamod.
Sen tänker jag på mina IVF-systrar. Hur vi alla kämpar så hårt och brutalt.
Hur vi orkar och hur vi inte orkar.
Hur marken dras undan för våra fötter gång på gång.
Hur sällan vi får lyckas.
Åh, vad jag önskar att vi allihop lyckas...
Helvetes orättvisa.
Och orättvisa förresten, det tänker jag bittert att det ändå inte är något att spekulera vidare i.
Då kommer jag säkerligen att bli galen.
Såg en gång en mamma på tv som hade tvåsiffrigt med barn och hon ville ha fler annars var hennes liv inte värt att leva.
När jag tänker på det blir jag ledsen.
Jag tycker inte att jag är girig.
Jag tycker inte att jag ber om för mycket.
Ett enda barn hem till oss.
En enda liten att slösa på.
Så ska jag vara evigt tacksam.
2 kommentarer:
Jag såg också det där programmet, det gick i samma veva som vi gjorde vår utredning och jag minns att jag blev skitförbannad på den där idioten!! Tror hon hade 13 barn... Kanske att man kan vara tacksam för de 13 barnen då istället för att sitta i TV och prata om att ens liv går under om man inte får fler barn? Åh, blir förbannad nu av att bara tänka på det!!
Hoppas att du får börja med sprutorna snart!
Kram
Här är en till som hängt upp sig på människors brist på ödmjukhet och kunskap om orättvisa livsöden. Hur har man mage att inte bara vara tacksam för de barn kan faktiskt kunnat få. För mig är det obegripligt.
Vårt hopp får ligga i att emellanåt skipas lite rättvisa då de vansinningt efterlängtade barnen till slut lyckas bli till. Stort lycka till med fortsatta behandlingen och hoppas att din kropp reagerat som förväntat! /z
Skicka en kommentar