Älskade höst

Vecka 29.

Höstvinden tar fart. Det är underbart.
Allt är underbart. Hösten, bebismagen, katten, hunden, mannen, jobbet, musiken, livet.

Älskade höst.
Älskade lugn.

När människorna går in i sina hus, sätter på en kanna te och sveper filtar över axlarna finns det tid och plats för saker av riktigt värde.
Kärleken blommar i soffan, framför teven, i de flämtande stearinljusen och stillheten ger tid för eftertanke och tacksamhet.

Tacksamhet.

Frisk luft

Vecka 28.

Så var det dags för den tredje trimestern, tredje och sista delen av denna smått overkliga graviditet.

Vi var hos barnmorskan i fredags och kollade alla värden, vikt och bebisen. Mina värden är fina (järn, socker, blodtryck etc). Jag har orimligtvis men ändå konstaterat gått upp 18 kg och bebis hjärta slår starkt och fint. Barnmorskan mätte också min mage och konstaterade att den var lite större än genomsnittet, men inte över den övre kurvan. Det kunde bero på stor bebis sa hon, men vi får väl se framöver hur kurvan utvecklas.

Det stökar ordentligt i magen i dessa dagar och jag älskar varje spark, knuff och rörelse där inneifrån. Jag kan vakna om natten och le åt att han rör sig och lever, känna hur lyckligt lottad jag är och tillåta mig att tänka på en underbar snar framtid. Då finns inga bekymmer i hela världen och livet andas frisk luft.

Snart, snart är det dags för att börja inhandla saker och ting. Säng, skötbord och sådant annat nödvändigt. Jag som inte är något särskilt shoppingfreak kan tycka att det snurrar lite väl mycket i huvudet av allt som måste köpas, men lite kul ska det ändå bli. Att äntligen få lov att handla till vårt eget barn är ju väldigt speciellt.

Upp å ner

Vecka 27.

Humöret går sannerligen upp och ner.
Idag ner. Jag kan tex få för mig att bebis inte sparkar tillräckligt hårt och att bebis inte mår bra. Att jag inte alls ska få bli mamma och hur kan jag ens tro att något sådant underbart kommer att hända mig.

Nu ska jag snart åka till sjukgymnastikens vattengymnastik för gravida och har egentligen bara lust att ligga här i min soffa, hulkgråta och tycka synd om mig själv.

Men icke. Jag är fullständigt irrationell, säger i alla fall min logiska del. Och just nu sparkar bebis så hårt och fint och berättar för sin mamma att allt kommer att bli bra. Och att vi kommer att gilla vattengympan.

Nu åker vi!

En perfekt start

Bebis är sin mamma upp i dagen. Morgonpigg.
Tidigt tidigt på morgonen varje dag nu sparkas det runt så hårt att det blir omöjligt att sova vidare. Och i morse vid femtiden kunde jag inte låta bli att le sömndrucket när jag kände sparkarna utanpå magen för första gången.
En dag kan inte börja bättre.

Om bortskämdhet

Jag tänker nu svara på en tänkvärd och bra kommentar som jag fick av Jenny efter mitt förra inlägg. Jenny skrev:

"Du, är det inte skönt med alla "biverkningar" man får av en graviditet också? Jämfört med alla misslyckanden innan?
Jag blir så trött och orkar inte lyssna på mina kompisars graviditetsbekymmer eftersom de i mina öron låter bortskämda. Testa att misslyckas i 4 år så kanske ni inte klagar, eller är jag för hård mot dem?"

Det tog 5 år av svidande kamp för mig och Viktor att komma hit, till vecka 26. Jag vet vad du talar om. Jag förstår vad du menar. Och jag kan också känna så. För när vänner och bekanta tex "klagar" över att det är så jobbigt att ha barn eller att deras graviditeter och förlossningar var vedervärdiga sticker det till i hjärtetrakten över att vi inte alls har samma perspektiv eller erfarenheter. Att vi inte är synkade liksom, att jag står utanför och bredvid alla andras perspekiv. Ensamheten gör sig smärtsamt påmind under sådana ögonblick. Jag har också svårt att förstå och svårt att hantera "bortskämdheten".

Men tänk om.

Tänk om bortskämdheten i själva verket står för en malande oro. Tänk om folk är så rädda för att något ska gå fel med deras barn, i magen eller utanför, att uttrycket för detta blir att allt känns jobbigt och att de får svårt att njuta.

För är det något som jag har lärt mig under dessa fantastiska 26 veckor är att min oro inte försvinner. Hur jag än försöker att tänka positivt är oron med mig varje sekund. Jag hatar den. Den där rädslan som är som en droppande kran innanför pannan. För jag blir svettig bara av att snudda lätt vid tanken på hur mycket som skulle kunna gå fel. Vi har förlorat många slag förut, ja alla faktiskt, och lyckan är hisnande när jag tänker på att det här faktiskt ser ut att gå vägen.
Lyckan är hisnande och oron är fruktansvärd. Och jag tror (fast jag vet ju såklart inte) att oron kanske är mycket större för sådana som vi, vi som fått kämpa så.

Därför avskyr jag när min kropp gör ont eller känns trött när jag bär på det mest underbara som livet kan ge mig.
Jag blir extra orolig när jag inte vet om jag gör fel eller rätt på jobbet, när det hugger till när jag lyfter för tungt eller när jag nästan inte kan gå när dagen lider mot sitt slut. När jag är tvungen att leva som om jag inte vore gravid när hela min kropp och hjärna skriker att det är fel fel fel, att jag gör fel.

För mig är graviditeten en tuff sträcka fram till den dagen jag äntligen får lov att föda fram mitt barn. Jag erkänner att jag har lite svårt att njuta fullt ut av den på grund av tidigare erfarenheter av infertilitet och missfall, men jag försöker.
Gud vet att jag försöker.

Vem vet.
Det kanske är sällsynt med ren och skär bortskämdhet.
Jag är kanske mer lik andra än vad jag har trott.
Och det i sig verkar mer förtröstande än irriterande så här i slutanalys.

Tack.

Plötsligt händer det

Vecka 26.

Livet är stort och underligt.
Helt plötsligt verkar allt gå min väg.

Jag fick min ansökan om havandeskapspenning beviljad, så nu kan jag andas ut också. Informerade kollegorna och chefen om att min sista arbetsdag blir den 15 oktober. Sen är jag alltså ledig. Så underbart det känns, att äntligen få rå om mig och bebisen ordentligt, vila när vi behöver och ladda inför förlossingen. För den här graviditeten har inte varit direkt lätt, först med illamående och nu med foglossning. Men vad som helst är bättre än illamående, även foglossning, så jag mår så mycket bättre redan nu. Och det känns otroligt skönt att slippa stressa över att min kropp inte klarar jobbet, att jag snart får lov att lyssna på den på heltid.

Snart (vecka 28 tror jag) går vi in i den tredje och sista trimesten/ delen av graviditeten, sen är det slutspurt. Så skönt!

Det går bra nu

Vecka 25.

Allt är bra, säger barnmorskan. Bebisen har fina hjärtljud och växer som han ska. Mina värden är fina och jag mår till och med bättre i fogarna nu när jag har gått ner på halvtid. Det går bra nu. Det går sannerligen bra nu.

Viktor jobbar resande måndag till torsdag varje vecka och jag försöker fylla mina dagar med lite jobb och mycket kärlek. För båda mina djur, hunden och katten är ju lyckliga nu när jag tillbringar så mycket tid med dem. Dock är hunden lite lite missnöjd med alldeles för lite motion för tillfället, men det är ju jag också så vi får väl båda gilla läget tänker jag.

September i antågande.

Magen växer sig riktigt stor nu och jag ser äntligen gravid ut på riktigt, inga missförstånd om plötslig fetma längre alltså. För jag såg faktiskt bara fet ut ganska länge men nu äntligen syns det att vi går i väntans tider.
Om ett par veckor ska vi få gå på stort bröllop i fin mammaklänning och om tre veckor fyller lilla jag år.

Och för första gången på flera år gör det absolut inget alls att bli ett år äldre, det blir bara roligt!

Sjukskriven

Var hos doktorn igår och blev undersökt och som väntat sjukskriven på halvtid.

Det som dock var oväntat var vad doktorn inledde med, den information om försäkringskassan som verkar nödvändig.
Försäkringskassan har ett väldigt konstigt förhållningssätt till gravida kvinnor, förstod jag när jag fick höra att de egentligen vill att min arbetsgivare ska ge mig en "låtsattjänst" istället för mitt vanliga arbete. Alltså en tjänst som min arbetsgivare hittar på och som inte finns annars för att jag ska kunna vara på arbetet 8 timmar om dagen. Det finns ingen sån tjänst på en förskola, det vet både jag och doktorn, försäkringskassan och resten av världen, men försäkringskassan vill ändå detta istället för att betala ut sjukersättning. Och vem ska göra mitt jobb medan jag sitter (eller ligger) och gör andra saker som inte ens behöver göras? Vém ska ha hand om barnen? Tror försäkringskassan att det finns möjligheter för min chef att anställa en person till för detta ändamål?
Eller tror försäkringskassan rent av att mina smärtor ska försvinna om jag får höra att jag inte får någon sjukpenning?

Visst, detta är inga nyheter på sätt och vis, då jag ändå har hängt med i nyhetsflödet. Men ändå. Suck och stön. Jag får väl se om jag får någon ersättning, annars måste jag jobba deltid i alla fall. Och be till gudarna om att åtminstone havandeskapspenningen blir godkänd från och med 18 oktober.
För jag har ont. Faktiskt. PÅ RIKTIGT. Om nu någon berörd handledare på försäkringskassan nu mot all förmodan skulle läsa detta.

Så nu är jag alltså sjukskriven för smärtor i bäckenet på halvtid och det är ändå rätt så skönt. För nu kanske jag slipper att få så där vansinnigt ont, som jag haft tidigare. Nu kanske jag kan tillbringa mina kvällar kanske hyfsat normal istället för dimmig och gråtsnorig. Det är ändå rätt så underbart, hur urfattig jag än nu kanske kommer att bli.

Stolt som en tupp!

Vecka 24.

Nu har jag hunnit jobba 2 veckor och också hunnit med att konstatera att mina fogar krånglar rejält. Jag hinner jobba ungefär halva veckor innan smärtan kickar in. Har så ont i ljumskar, över blygdben och i skinkorna efter några dagars ansträngning att det blir svårt att göra annat än att just bara ligga på sidan med en kudde mellan knäna.

Hoppsan. Så känns det. För så här tidigt hade jag ju inte tänkt mig någon foglossning. Min plan var ju helt enkelt att få min ansökta havandeskapspenning godkänd från och med mitten på oktober och klara mig fint med det.

Men icke.

Det blir ett litet besök hos doktorn på tisdag och så får vi väl se om jag får en deltidssjukskrivning.

Typiskt eftersom jag just nu är pigg och glad och illamåendet tycks ha flugit sin kos.

Magen växer och jag delar nu med mig av första bilden på magen till bloggen. Bebisen växer och mitt hopp med den. För varje spark därinneifrån blir jag mer och mer säker på att jag är mamma nu. Kan fortfarande inte riktigt greppa och vågar kanske inte heller. Men visst känner jag mig stolt som en tupp nu när magen har börjat att synas på riktigt.

Måtte det bli jul snart...

Mellan dröm och verklighet

Nu har jag hunnit jobba en vecka efter semestern. Det känns bra, förutom att mitt bäcken gör ont. Inte bra alls, för jag är ju bara i vecka 23 och har åtminstone två månader kvar att jobba. Men nu har jag blivit remitterad till sjukgymnast 1 september, så jag hoppas att jag kan klara mig någorlunda fram tills dess.

Viktor, jag, magen och djuren har en underbar sensommarhelg tillsammans med Viktors syster och hennes familj som bor på campingen här i Åsa över helgen. Vi har haft det så mysigt med grill, promenad och hundlek! Tack Viktoria!

Inatt drömde jag att vår bebis föddes frisk och stark den 22 december och förlossningen gick bra. Det var en så skön dröm att den fortfarande sitter kvar i hjärtat. Mer sånt!
Jag längtar till december nu så att jag snart blir tokig. Längtar så mycket efter att få träffa sprallisen därinne.
Nu får tiden skynda på, tycker jag!