Lite modigt sådär

Det blir en roadtrip till Skåneland i helgen. Vi åker söderut imorgon, jag och Svantemannen, till Ängelholm. Sedan börjar turnén, i liten skala den här gången. Det ska bli roligt att träffa mamma, pappa, farfar, fastrar, kusiner och vänner. Som balsam.
Imorgon kväll samlas vi alla och åker till kyrkogården. Vi ska besöka farmors grav och tusen ljus. En kyrkogård på allhelgona är så vacker. Ett ljus för varje själ. Ett ljus för varje älskad. Och ett stilla lugn.

Ännu en arbetsvecka är till ända, ännu en vecka närmare det lilla livet i frysen. Och idag känns det riktigt bra faktiskt, lite modigt sådär.

4 msk kanel senare... Part III

"Tack för kakan, den var god. Det var mjuk pepparkaka va?"

4 msk kanel senare... Part II

Jag filade till den tunna kanten på kakan och passade på att smaka lite, om det var äckligt. Ingen överaskning inte, det smakade kanel. Men det smakade fortfarande morotskaka och den var inte äcklig. Halleluja!

Funderar på att kalla den "Jeckas kryddiga morotskaka" eller "Inte äcklig i alla fall".

4 msk kanel senare...

Det skulle bakas till fredagsfikat. Till alla kära kollegor. Har detaljplanerat förfarandet. Köpte varor i söndags och har laddat mentalt för bakning på torsdag kväll. Det skulle bli en morotskaka i långpanna. Utsökt, den bästa som gjorts. Med gudomlig frosting på.

Vad händer?

Det slår slint och jag häller i 4 msk kanel i stället för 4 tsk kanel. Jag gör en kanelkaka. Jag vet inte om kanelkaka är gott. Det låter äckligt.

(Dessutom har plåten lutat i ugnen och det finns en överhängande risk att vissa får avsevärt tunnare kakor än andra. Hur ska det gå?)

Turnéplaner

Jag funderar på om jag ska åka till Skåneland i helgen. Viktor är i väg med kompisar i Norrköping från fredag till söndag, så det är bara lilla jag, hunden och katten kvar. Är lite sugen på att hälsa på folk, lite släkt och vänner. Åka på turné.

Det är alltid lika "hemma" i Skåne och alltid lika roligt att vara där. Hög mysfaktor på något vis. Vi packar en väska tidigt på lördagen, en åt mig och en åt Svantemannen, stuvar in oss i Golfen, smäcker på bilstereon och kör söderut. Lyssnar på radio, sjunger en bit, stannar och fikar. Sedan framme, mysig promenad med älskade och saknade, god mat och myskväll.

Är lite sugen faktiskt.

Laddad med inre kraft och en jäkla massa folsyra.

Ringde doktorn idag och berättade om att mensen nu har kommit. Det känns alltid så bra att prata med min doktor. Jag vet inte om det beror på att hon är kvinna eller om det faktiskt är så att hon är riktigt bra på att möta patienter, men något är det. Hon inger trygghet på något vis och en massa hopp. Hur som helst kommer hon nu att skicka recept på Femanest och Progesteronvagitorer till mig så att jag kan hämta medikamenterna redan om några dagar. Sedan vänta igen tills nästa mens. När den sätter igång börjar jag med 3 femanesttabletter om dagen och ringer doktorn för bokning av ultraljud och mätning av livmoderslemhinnans tjocklek (den ska vara tjock för att embryot ska kunna fastna). Sedan återföring vid lämplig dag och tjocklek. Phu...

Vi har åter igen en spännande tid framför oss. Och idag känns spänningen faktiskt ganska positiv, jag är ganska laddad. Med inre kraft och en jäkla massa folsyra. Fortsätter att ladda...

Stark måndag

Idag känner jag mig stark. Jag har ungefär 4 veckor kvar till att jag börjar med medicinen dvs 4 veckors chans att göra min kropp så sund som möjligt för att förbereda den för en liten bebis. Jag känner piskan på ryggen och jag gillar det. Det gör mig stark och motiverad. Helgen har varit katastrofal med mycket skitmat, godis och cigaretter. Nu får det vara nog.
Nu ska jag gå en lång promenad med hunden och sedan äta bra mat under hela dagen. Inga cigaretter mer heller. Näpp!

Sköna söndag

Att vi har fått en extra timme idag känns verkligen bra. Klockan är bara tjugo över två och jag har redan fått söndagsvila massor och dessutom hunnit med en sväng in till zooaffären. Var tvungen att köpa ett nytt halsband till hunden då det gamla igår levt sitt eget lilla liv, hoppat från kroken i hallen och rakt ner i Ulrikas väska som sedan åkt till Göteborg. Det är sånt som man inte räknar med, sånt som man aldrig skulle tro var ens möjligt, men som händer ändå. Så Svantemannen fick ett sprillans nytt i brunt läder och med tuffa nitar på, i vilket han nu kvarteret runt spatserat med hög svansföring och stolt nacke a la chihuahua.

Nu är det ändå en hel del timmar kvar att lata sig på. Mot soffan!

En bjuden gäst

Så var mensen äntligen här, precis i rätt tid! På dag 28. Jag brukar ha en något kortare cykel, men ett par dagar längre är inget att tjafsa om. Min kropp verkar inte ha rubbats så mycket alls av förra frysåterföringen och det är bra. Väldigt bra. För då kan ett kontrollfreak som jag börja räkna ut att nästa försök med vår lilla frysis kommer att ske ca den 30 november. Och om den överlever upptiningen så kommer vi att få veta om jag är gravid strax innan jul.

Kära tomten, jag önskar mig bara en liten sak....

Det är både läskigt och lite roligt att vi får veta strax innan jul. Men mest läskigt... För smärtan som blir av ett misslyckande passar inte på julen, inte alls. Under julen är vi tvungna och bundna till att möta släkten, små söta barn och familjelycka. Och jag är tvungen att möta mig själv, hur jag i flera år har tänkt att nästa jul, då har jag barn eller är gravid...
Jag älskar min familj och släkt och tycker vanligtvis att det är jättekul att träffa dem, särskilt över jul. Men jag är så rädd för att min sorg skulle förstöra detta fullständigt, att jag ska ligga i ett rum på ovanvåningen och gråta bittra tårar, medan fest och stim hörs därnere och alla andra är så jävla glada.

Ja, jag vet. Jag tar ut sorgliga saker i förskott. Fy på mig...

Så klart att jag blir gravid till jul.
Så klart att jag blir gravid till jul.
Jag kan flyga jag är inte rädd...

Helgen är vår

Idag är det fredag. Det är väldigt skönt med fredagar och det tycker jag ju varje fredag. Men den här fredagen är bättre än på länge. Jag och Viktor ska umgås med varandra i helgen. UMGÅS. Det var så längesedan vi hade en hel helg tillsammans, bara han och jag, att jag faktiskt inte kommer ihåg hur många veckor sedan det var sist. Under de senaste veckorna har vi sprungit om varandra och förbi med våra planeringar och vänner. Och förra helgen var vi på gemensam fest, men då pratade vi med alla andra.

Det ska bli så skönt, bara Viktor och jag, hundarna och katten. Och ett glas vin.

Trevlig helg på er!

Om Birro och väntan

Jag väntar på min mens nu, som ska dyka upp vilken dag som helst. Hade det inte varit så att jag medicinerat mig den sista tiden så hade den varit här redan nu. Men jag tippar på att den gör entré i helgen. Så fort vi efter det ska vi ringa doktorn och börja planera för nästa FET, som betyder Frozen Embryo Transfer. Jag är så redo som jag kan vara. Orken och livet är tillbaka nu.

Marcus Birro har stängt sin blogg. Anledningen känner vi nog alla till. Att det finns så mycket ondska i världen, att det finns de som vill trampa hårt på människor med smärta. Att det finns de som skrattar åt människor som har ont, de som är vuxna samhällsmedborgare men vägrar ta ansvar för sina ord. De är anonyma och fega. Det är de som är svaga. Kanske är det synd om dem, och att de aldrig lärt sig solidaritet eller empati, vare sig från sina nära eller från samhället.
Jag hoppas att Marcus börjar blogga igen och att svinen håller sig borta. Hans blogg är på riktigt, och hur många sådana bloggar finns det? Och hur många är de män som vågar tala öppet om det svåra i livet, som vågar blotta strupen och sitt sargade hjärta. Birro, du behövs!

Jag skickar en stor kram till både Marcus och Jonna från min blogg och från hela mitt hjärta!

Tröttheten ger vika för två små pojkar

Jag är så trött som jag bara kan vara en onsdag kväll. Har jobbat väldigt mycket den sista tiden och känner att det börjar ta ut sin rätt. Massor av jobbkvällar och massor av hjärngympa, påtvingad kreativitet och mer motion än på mycket länge. Det är superbra, naturligtvis, men jag blir sååå trött. Mitt jobb suger verkligen ut allt och ibland undrar jag hur länge jag orkar jobba heltid som lärare i förskolan. För även om det är roligt, så är det så tungt både känslomässigt och fysiskt. Och i perioder näst intill omöjligt. Men nu har jag en bra period och det är riktigt kul faktiskt, varje dag!

Jag njuter av kvällen. Den där ostörda, rofyllda kvällen framför teven med min Viktor, hunden och katten. Och idag har vi dessutom fått sällskap av en liten hund till. Han heter Gunther och är dvärgpinscher och ska bo hos oss till på lördag. Min hund Svante är salig. Det kommer bli mycket bus och lek de närmaste dagarna. Tröttheten kommer det inte att finnas så mycket plats för. Men vad gör det när det snart är helg och vi dessutom får en extra timme. Ni glömmer väl inte att ställa tillbaka klockan på söndag (hoppas att jag skrev rätt nu...)?!

Septembermorgon

Jag drömmer under natten.
Osammanhängande drömmar om saker som jag inte förstår. Om farmor och hennes vinbärsbuskar. Om honom i målarkläder, renoveringen av huset och färgvalet på väggarna i gästrummet. Ljusa, varma bilder om drömmar och förväntansfulla dagar. Om insidan av mig, som kanske växer sig starkare för varje minut, kanske för varje minut en minut större.
Jag väcker honom redan tjugo i fem.
Kissnödig.
Utan ett ord och med lätthet rinner tröttheten bort och vi blir på en halv sekund klarvakna. Jag kan känna hans förväntan i ryggen, hur han också har väntat på den här morgonen.
Morgonen som ska bli vår.
Det är som om jag fortfarande drömmer. Som om farmor är med tätt bakom och som om glädjen skymtar utanför sovrumsdörren. Vi tassar ut i hallmörkret och tänder lampan på toaletten. Hjärtat slår i mitt bröst, jag känner det tydligt. Det slår svagt och hårt.
Jag mår illa. Jag mår bra och jag mår illa. Vågar inte titta på honom, utan riktar blicken målmedvetet på handfatet där plastmuggen och teststickan ligger. Vill inte se demonen i hans ögon som bor hos oss båda. Det är dags för sanningen. För den förhatliga och förlösande sanningen.
Jag mår så illa. Tar den genomskinliga plastmuggen i handen, drar ner trosorna med den andra och sätter mig på toalettringen. Placerar muggen undertill och fyller den till hälften med morgonurin.
Han står i dörröppningen, alldeles stilla i min ögonvrå. Han har öppnat plasten som omsluter graviditetstestet och räcker det till mig.
"Vänta", säger jag plötsligt. "Vi måste läsa instruktionerna. Var är instruktionerna?"
Jag är hård och kantig på rösten. Allvarlig. Stressad.
Befallande räcker jag ut handen och nickar mot det lilla häftet på golvet.
Jag har läst instruktionerna förut. Han har läst dem förut. Tusen gånger. Men ändå är jag tvungen att läsa, så att vi inte gör fel. Nu får det inte bli fel. Positivt är ett plus, negativt är ett minus. Precis som vanligt.
Stickan åker ner i urinen och jag räknar tyst till noggranna fem sekunder. Sen väntar vi.
Jag stirrar på testet och håller andan. Kan inte andas.
Han har blivit till en skugga i ögonvrån.
Försöker framkalla ett plus på stickan med tankekraft. Det är vår tur nu. Det är vår tur nu.
Minus. Jag kan inte andas och ser honom inte längre. Jag faller handlöst. Hålet går inte att leva i. Paniken förlamar mig och mina små rörelser tycks vara långsamma och mekaniska. Min hand lägger ner stickan på toalettgolvet, sakta och försiktigt, som om det fortfarande går att ändras på. Tittar, vänder, flyttar på det och tar upp det igen för att studera det nära.
Vi låter minuterna gå.
Resultatet blir kvar, fastetsat. Jag är inte gravid. Jag är inte gravid den här gången heller.
Jag räcker över testet till skuggan bredvid.
Det är så tyst. Demonen borrar sig längre in.
Långt borta hör jag hur hans steg försvinner mot sovrummet, täcket som prasslar och tystnaden som tar över.

Rädslan

Jag är 31 år. Jag var på en hejdundrande 50årsfest i lördags. Vi kom i säng klockan 4 på söndagsmorgonen. Jag är 31 år och trött flera dagar efter något sådant. Det vill säga att jag fortfarande inte känner mig hel idag. Gäspningarna avlöser varandra och mina otränade vader värker av lördagsdansen.
Men idag är en bra dag trots allt. Någonstans inneifrån har energin kommit och fått mig att uträtta mycket på jobbet. Och faktiskt, till och med, med ett leende på läpparna. Har slitit som ett djur med morgondagens föräldramöte och vilda barn.
Jag jobbar som lärare i förskolan. Ett traditionellt kvinnligt yrke. Barn överallt och kollegor som hela tiden blir gravida. Det är min vardag, vilket oftast är väldigt roligt, stimulerande och positivt. Oftast. För det är ju så förbannat typiskt att en förskollärare går och får svårt för att få egna barn. Till och jag förstår tragikomiken i det. Men det funkar, för yrkesrollen är inte den samma som den privata rollen. Tack och lov.

Under behandlingen i våras var det tufft att jobba. Under nedregleringen bara grät jag, över allt och inget och under äggstimuleringen hade jag ont. Dessutom gick jag upp 8 kg på ingen tid alls. Tror att jag var hemma från jobbet i sammanlagt 4 veckor under behandlingen. Trodde aldrig att min kropp skulle reagera så kraftigt på medicinerna, men det gjorde den ändå. Naturligtvis.
Jag är lite rädd för att jag ska behöva göra om behandlingen. En IVF (ICSI) till... Vi har nu ett litet embryo kvar i frysen och jag hoppas så innerligt på att det kommer att ge oss en liten bebis. Att den lilla i frysen är en kämpe. Att jag och Viktor kan få lämna denna tortyr och få vara lite lyckliga. Men om inte vårt frysta embryo vill bli ett barn är vi så illa tvungna att göra en ny IVF, med allt vad det innebär. Visst, vi gör det, vi gör allt. Hade någon garanterat oss att det skulle bli barn bara vi genomgick timslånga elchocker varje dag i en hel månad, så hade vi gjort det. Utan tvekan. Viljan att få barn verkar vara en uråldrig kraft, större än oss själva. Och rädslan för att inte någonsin få några, att aldrig någonsin få använda sig av kraften, att aldrig någonsin få bära ett barn, verkar vara ännu större. Jag inser nu att jag aldrig varit riktigt rädd förut. Inte på riktigt. Inte förrän nu.

I väntan på nästa embryo

Just är livet rätt så normalt, mitt emellan två försök till graviditet. Ett misslyckat försök bakom oss och ett oskrivet framför oss. Då löper livet på. Dagarna går snabbt och jag tänker inte hela tiden på det sorgliga.

I våras gjorde vi vår första IVF-behandling. Den var hemsk på alla tänkbara sätt. Medicinerna och misslyckandet höll på att dränka oss. Vi som skulle vara så starka, vi som skulle vara som vanligt. Fast med lite mera kämparglöd, lite mera glädje och hopp. Och så blev det tvärtom. Det var hemskt. Men vi fick två embryos till frysen och vi gick så småningom mot ljusare tider. Mot en underbar sommar, alldeles oförstörd och utan behandlingar och hormoner.

I september försökte vi med ett av våra frysta embryos. Och misslyckades. Igen. Ett kapitalt misslyckande. Så hårt och obegripligt. Plötsligt är hela världen full av gravida och barn. Helt plötsligt, ja det är märkligt. Jag som lovat mig själv att aldrig må dåligt av andras graviditeter och bebisar...

Jag börjar förbereda mig nu. För försök nummer tre. Tredje gången gillt kanske? I början på december bör det vara dags, om min kropp är som den brukar. Jag måste nämligen ha mens två gånger till innan nästa försök har doktorn sagt. Tack gode gud för mina korta menscykler (kan inte komma ihåg när jag överhuvudtaget har varit glad för dem innan). Tills dess förbereder jag mig. Med extra folsyra, vitaminer, ingen rökning och lite nyttigare mat. Tja, det där med lite nyttigare mat är ju fruktansvärt svårt, särskilt med tanke på att jag arbetar som lärare och äter skolmat (ni har väl sett matakuten?). Men jag ska försöka att äta nyttigare här hemma i alla fall, anstränga mig lite. För min kommande bebis gör jag precis allt. Så det så.

Den andra vågen, det andra försöket, den andra dagboken.

Är jag en bloggare? Det frågar jag mig ibland. Jag tyckte förut att det var vansinnigt roligt att blogga och jag såg min chans till att skriva små kåserier eller små krönikor, att få min röst hörd och publicerad. Jag njöt av både positiv och negativ uppmärksamhet, en uppmärksamhet som gav mig mod och stolthet. Själva skrivandet och människors reaktioner var en fröjd. Förut räckte det.

Sen förändrades läget, livet, tillvaron. Jag och älskade Viktor påbörjade en IVF-behandling eller provrörsbefrukting om ni så vill. Mina inlägg blev färre och jag insåg att mina fåfänga behov om att att få krönikor eller kåserier skrivna och lyssnade på blev meningslösa. Meningslösa i sitt sammanhang, obetydliga. Onödiga.

Det kom en röst inifrån, ett rop. En röst matad av smärtan av att inte kunna få barn på naturlig väg, av att kanske inte kunna få barn överhuvudtaget. En röst matad av den bitterljuva kärleken, kärleken som är så lätt och svår när ångesten knackar på. Och en röst matad av ensamheten jag känner, utanförskapet, en misslänk i den sociala koden, det sociala spelet. En kvinna som är 31 år, som vill ha barn men kanske inte kan. Hon är jag. Och hon har jävligt ont inuti.

Men min nya blogg kommer inte bara handla om smärtan - utan också om kraften. För kraften är enorm. Den kommer inifrån, från ingenstans och hjälper dig när det är som värst. Just som du tror att du ska dö och aldrig mer komma upp ur det svarta. Då kommer kraften. Just då. Det är det vackra med livet och med människan. Du lever, du lever vidare.

Jo, jag är en bloggare. En bloggare som ändrat riktning och karaktär. Som bryter sig loss från det gamla och påbörjar något nytt, något mycket viktigare. 250 000 människor i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Vart 10e par kan inte få barn på naturlig väg. Vi är inte ensamma. Och vi behöver skriva, för andra och för oss själva. Välkommen till min blogg om IVF och barnlöshet.