Är jag en bloggare? Det frågar jag mig ibland. Jag tyckte förut att det var vansinnigt roligt att blogga och jag såg min chans till att skriva små kåserier eller små krönikor, att få min röst hörd och publicerad. Jag njöt av både positiv och negativ uppmärksamhet, en uppmärksamhet som gav mig mod och stolthet. Själva skrivandet och människors reaktioner var en fröjd. Förut räckte det.
Sen förändrades läget, livet, tillvaron. Jag och älskade Viktor påbörjade en IVF-behandling eller provrörsbefrukting om ni så vill. Mina inlägg blev färre och jag insåg att mina fåfänga behov om att att få krönikor eller kåserier skrivna och lyssnade på blev meningslösa. Meningslösa i sitt sammanhang, obetydliga. Onödiga.
Det kom en röst inifrån, ett rop. En röst matad av smärtan av att inte kunna få barn på naturlig väg, av att kanske inte kunna få barn överhuvudtaget. En röst matad av den bitterljuva kärleken, kärleken som är så lätt och svår när ångesten knackar på. Och en röst matad av ensamheten jag känner, utanförskapet, en misslänk i den sociala koden, det sociala spelet. En kvinna som är 31 år, som vill ha barn men kanske inte kan. Hon är jag. Och hon har jävligt ont inuti.
Men min nya blogg kommer inte bara handla om smärtan - utan också om kraften. För kraften är enorm. Den kommer inifrån, från ingenstans och hjälper dig när det är som värst. Just som du tror att du ska dö och aldrig mer komma upp ur det svarta. Då kommer kraften. Just då. Det är det vackra med livet och med människan. Du lever, du lever vidare.
Jo, jag är en bloggare. En bloggare som ändrat riktning och karaktär. Som bryter sig loss från det gamla och påbörjar något nytt, något mycket viktigare. 250 000 människor i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Vart 10e par kan inte få barn på naturlig väg. Vi är inte ensamma. Och vi behöver skriva, för andra och för oss själva. Välkommen till min blogg om IVF och barnlöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar