Rädslan

Jag är 31 år. Jag var på en hejdundrande 50årsfest i lördags. Vi kom i säng klockan 4 på söndagsmorgonen. Jag är 31 år och trött flera dagar efter något sådant. Det vill säga att jag fortfarande inte känner mig hel idag. Gäspningarna avlöser varandra och mina otränade vader värker av lördagsdansen.
Men idag är en bra dag trots allt. Någonstans inneifrån har energin kommit och fått mig att uträtta mycket på jobbet. Och faktiskt, till och med, med ett leende på läpparna. Har slitit som ett djur med morgondagens föräldramöte och vilda barn.
Jag jobbar som lärare i förskolan. Ett traditionellt kvinnligt yrke. Barn överallt och kollegor som hela tiden blir gravida. Det är min vardag, vilket oftast är väldigt roligt, stimulerande och positivt. Oftast. För det är ju så förbannat typiskt att en förskollärare går och får svårt för att få egna barn. Till och jag förstår tragikomiken i det. Men det funkar, för yrkesrollen är inte den samma som den privata rollen. Tack och lov.

Under behandlingen i våras var det tufft att jobba. Under nedregleringen bara grät jag, över allt och inget och under äggstimuleringen hade jag ont. Dessutom gick jag upp 8 kg på ingen tid alls. Tror att jag var hemma från jobbet i sammanlagt 4 veckor under behandlingen. Trodde aldrig att min kropp skulle reagera så kraftigt på medicinerna, men det gjorde den ändå. Naturligtvis.
Jag är lite rädd för att jag ska behöva göra om behandlingen. En IVF (ICSI) till... Vi har nu ett litet embryo kvar i frysen och jag hoppas så innerligt på att det kommer att ge oss en liten bebis. Att den lilla i frysen är en kämpe. Att jag och Viktor kan få lämna denna tortyr och få vara lite lyckliga. Men om inte vårt frysta embryo vill bli ett barn är vi så illa tvungna att göra en ny IVF, med allt vad det innebär. Visst, vi gör det, vi gör allt. Hade någon garanterat oss att det skulle bli barn bara vi genomgick timslånga elchocker varje dag i en hel månad, så hade vi gjort det. Utan tvekan. Viljan att få barn verkar vara en uråldrig kraft, större än oss själva. Och rädslan för att inte någonsin få några, att aldrig någonsin få använda sig av kraften, att aldrig någonsin få bära ett barn, verkar vara ännu större. Jag inser nu att jag aldrig varit riktigt rädd förut. Inte på riktigt. Inte förrän nu.