Vecka 9+1 - Lugnande barnmorskesamtal

Min faster är barnmorska. Det tackar jag ödmjukast ödet för.

Fick prata lite med henne i går kväll i telefon. Jag beskrev hur jag mådde och hur ont jag hade haft under dagen. Hon hade två aningar att meddela mig. Överansträngning och ischiasnerven. Hu!
I mitt arbete får jag aldrig vila kroppen. Jag är ständigt på språng och går, böjer, sträcker och bär (även om jag numera överlåter bärandet av barn till mina kollegor). Tar inga raster (för det hinns inte med) och på min lunchrast åker jag hem till min hund och går ut med honom. Så håller det på.
Så här i backspegeln så kände jag ju redan av det här lite grann redan i början av veckan. Trött i mage och rygg. Och så igår. Ont.

Jag blev ordinerad att vila av min kära faster. Det blev ryggläge hela kvällen, natten och nu förmiddagen. Och jag mår mycket mycket bättre! Jätteskönt! Jag ska verkligen använda dessa fyra dagarna till vila vila och åter vila.

Men vad jag också bör tänka på är att ändå försöka ta några minuters sittpaus (och kanske liggpaus också) då och då på jobbet. Ischiasnerven och överansträngning som gravid leker man nämligen inte med förklarade faster.

Men det var i alla fall inget farligt för bebisen och jag kan andas ut igen.

Nu ska vi snart åka till svärmor och fira lite påsk med Viktors familj. Det ska bli trevligt. Särskilt en dag som denna när solen skiner, det är 15 grader varmt och kroppen känns bra.

GLAD PÅSK PÅ ER!

Vecka 9+0 - Sista skeppet sänkt

Jag har haft rätt så mycket värk idag (som mensvärk) och är därmed lite extra orolig. Jag vet ju att det kan kännas så när livmodern växer (och jag har ju känt så innan utan att det har varit något fel), men idag har värken liksom strålat ut i ena skinkan och i ljumskarna. Jag har inte haft jätteont, men tillräckligt för att det ska störa mig.

Ber på såriga knän.
För femtioelfte gången.

Ska man oroa sig så här för resten av livet?
För det har jag varken lust med eller orkar.
Jag vill ju bara ha lite lugn och ro. Lite sinnesfrid och glädje.
Hur svårt ska det vara?

Jobbet har varit fruktansvärt idag. När tankarna är rädda och kroppen öm blir jobbet med barnen slitsamt. De kräver ju min totala närvaro hela tiden Jag måste måla på mitt clownansikte och le med påklistrat lugn.Och tröttheten, den förbannade tröttheten. Den sänker det sista skeppet.

Orken är slut. Tack gode för att jag har fyra lediga dagar framför mig.

Vecka 8+6 - Goda nyheter varje dag

Det verkar vara så att Pricken har klarat det hela nionde veckan ut. Imorgon jag och Pricken in i vecka tio lagom till påsk och familjehögtid.
Vi ska till Viktors mamma på fredag och äta påskmiddag och det ska bli riktigt mysigt. Att orka umgås och vara glad, att känna hur vi också hör till och bär på fina och goda nyheter. Alla vet ju redan om graviditeten sedan flera veckor tillbaka, men det känns som att vi är goda nyheter hela tiden nu. Varje dag.

Annars kan denna dag samanfattas med ordet trött. Rätt och slätt.

Vecka 8+5 - Att välja

Det är precis som en bloggvän skrev under sin graviditet.
Man måste välja tillit.
Varje dag.
Det kommer liksom inte automatiskt.

Idag har varit en sån dag, då jag måste anstränga mig hårt för att välja tillit.
Det är nästan så att det inte går.
Inte för att det har hänt något speciellt, men jag blir bara sådär otroligt rädd ibland.
Att allt ska rinna mig ur händerna och plötsligt inte finnas mer. Lyckan, Pricken, framtiden.
Det blir nästan svårt att andas då. Så jag försöker att jaga bort de tankarna med mina fluffiga bebisdrömmar. Så mycket det bara går.

Vecka 8+3 - Mammabyxmys och äckelmätt

Kunde väl aldrig ana att mammabyxor skulle vara en sån himmelsk upplevelse för kroppen.
Tänkte först att jag bara skulle prova. För skojs skull. Mest.
Men efter att ha provat detta mjuka och underbara plagg var jag bara tvungen att köpa det. Jag köpte alltså mammabyxor igår. Halleluja!

Det var en underbar dag i stan igår. Strålande vårväder och massor av folk. Vi pratade, gick i affärer, åt falafel på en bänk och glass på trottoaren. Myste så att vi nästan inte trodde att det var sant. Igår fanns en svag föraning om sommar och många längtan som besannats. Jag i mina sköna byxor med en liten liten mage i, njutandes av livet självt. Det var så länge sedan jag var så här hoppfull och glad inför framtiden.

Idag har världen varit lite gråare. Jag gråter för ingenting fast att jag egentligen är glad. Helskumt. Som när jag knäppte på teven till min eftermiddagssmörgås och en vigsel med vacker musik kastades på mig. Det hela var så fint att jag blev rörd till tårar på tre röda sekunder. Jag var tvungen att slå över. Det går ju faktiskt inte att gråta och äta smörgås samtidigt.
Hormonerna dansar hambo i kroppen och gör mig så fruktansvärt trött och håglös. Har en glupande aptit nu, mat är så gott. Men efter att jag har ätit stannar en äcklig övermättnadskänsla, som ungefär den på julafton fast att jag inte alls ätit så mycket.

Nu ska jag försöka resa mig från soffan och hänga lite tvätt. Har jag tur så kanske jag orkar städa vardagsrummet också. Utan att behöva pausa med tupplur emellan.

Vecka 8+2 - Lunch i Göteborg (och kanske mammabyxor)

Morgonstund har guld i mun.
Det säger i alla fall Pricken.
Jag är så otroligt trött om kvällarna och väldigt pigg om mornarna. Har varit morgonpigg innan också, men inte så här tidigt! Kan vakna halv 6 och inte kunna somna om. Men det är klart. Somnar man klockan 8 på kvällarna så är det väl inte så konstigt...

Idag beger jag mig in till Göteborg för lunch och lite shopping med Maria - en vän som jag inte träffat på lääänge. Så kul! Och kanske vågar jag titta på lite mammakläder, jag är ju så svullen nu att det faktiskt hade varit skönt med mammabyxor redan. Men vågar jag?
Det ska bli skönt att bege sig någonstans nära hemma, så jag bara kan åka hem och lägga mig om jag skulle bli trött. Det tar hårt på krafterna att vara borta en hel helg som jag var förra helgen. Även om det är väldigt roligt förstås.

Känner mig på bättre humör idag, ilskan har gått över.
Jag har så nära till alla mina känslor just nu.
Även glädjen som tur är.

Vecka 8+1 - Pissed off

Jag är så arg att jag snart kokar över, börjar hulkgråta och skrika rakt ut. Vill lämna vuxenvärlens elende och bara krypa in i en varm famn och bli klappad över kinden.

I mitt jobb får man ibland uppleva det hårda och jävliga. Baksidan av mänskligheten.
I vanliga fall kan jag ruska av mig sådant, i alla fall efter en stund. Men nu när hormonerna svallar och urmodern vaknat verkar saker och ting vara sju resor värre. Det känns svårare att distansera sig och inte ta med jobbet hem, för att inte säga omöjligt.

Jag hoppas att världen ser lite ljusare ut lite längre in i fredagskvällen. När katten, hunden, jag, Viktor och vårt lilla frö ligger i soffan, knaprar godis och falsksjunger till "Så ska det låta". Då ska det väl kännas lite bättre.

Vecka 8+0 - Min kropp är nu självförsörjande

Idag går jag in i vecka 9.
Idag slutar jag helt med progesteronvagitorerna. Har gradvis trappat ner på dem under de senaste veckorna då min läkare sagt att jag egentligen kunde slutat med dem meddetsamma, men om jag ville kunde jag trappa ner istället. Kändes tryggare att trappa ner.
Men nu är det alltså dags och nu känns det lite nervöst att sluta med dem helt. Min kropp ska nu ta hand om kalaset helt själv. Helt själv...hu!

Är snart på väg till jobbet och har tagit på mig klänning och tights eftersom jag läste att lika fint väder som igår också utlovas idag. Härligt!

Vecka 7+6 - Årets första riktiga vårdag

Barnen på jobbet kunde inte riktigt fatta att det var sant. "Va? Behöver jag ingen overall? Ingen mössa? Bara fliströjan?" har de frågat och plirat misstänksamt mot mig. Som om fröken lurades eller rent av var skvatt galen. En liten knatte gick till och med tillbaka in i hallen från gården och hämtade sin overall i alla fall, detta konstiga kunde ju trots allt inte vara rätt och riktigt.
Det har själv varit svårt att förstå hur varmt det blev plötsligt. 14 grader och i solen ännu mer. Årets första riktiga vårdag.

När solen skiner varm och läkande finns egentligen väldigt lite tvivel. Det ryser av välbehag i själen när jag tänker på vad som växer inne i min kropp. Jag som har två hjärtan som slår. Rätt mycket "Alien" när man tänker efter. Spejsat.

Magen är så svullen att jag faktiskt tror att det snart kommer att synas. Eller så gör det redan det. En kollega påpekade för mig i dag att hon såg stor skillnad. Jag som längtar så mycket efter en stor mage blev förstås glad. Ju större mage, desto bättre. Och hur ofta kan man unna sig med att njuta av en sån sak?

Vecka 7+5 - Impulsköp från lyckliga hyllan

Igår gjorde jag det stora förbjudna. Jag överträdde en brutalt riskabel gräns och hoppade orädd och våldsamt förmäten in i det drömmande nuet.

Jag köpte en gravidtidning.

Den lockade intensivt från sin hylla. Den med Marcus och Jonna på. Och jag tänkte att om nu Marcus och Jonna är med i tidningen så kan jag ju köpa den för att jag läser deras bloggar. Jag tog tag i den med svettiga fingrar och styrde snabbt mot kassan. Den åkte på bandet till en leende kassörska och jag betalade leende tillbaka.
I bilen hem grät jag.
Var det dags? Kunde jag köpa den? Blir jag straffad nu?

Och sen grät jag för att det blev så tydligt att jag faktiskt är gravid. Och lycklig. På riktigt.
Går och köper gravidtidingar. Bara sådär.
Mindes att jag för nästan 4 år sedan längtansfullt börjat att snegla på de där tidningarna i hyllan. Kom ihåg hur jag månad efter månad, år efter år gradvis började undvika att titta på de där glada tidningarna, hur de retfullt stirrade på mig, hur jag avskydde dem. Jag som inte kunde bli med barn.

Med vilken kraft det slog mig. I bilen på väg hem.

Jag är med barn.
Och åker hem med en sån där gravidtiding i väskan.