Vecka 25.
Allt är bra, säger barnmorskan. Bebisen har fina hjärtljud och växer som han ska. Mina värden är fina och jag mår till och med bättre i fogarna nu när jag har gått ner på halvtid. Det går bra nu. Det går sannerligen bra nu.
Viktor jobbar resande måndag till torsdag varje vecka och jag försöker fylla mina dagar med lite jobb och mycket kärlek. För båda mina djur, hunden och katten är ju lyckliga nu när jag tillbringar så mycket tid med dem. Dock är hunden lite lite missnöjd med alldeles för lite motion för tillfället, men det är ju jag också så vi får väl båda gilla läget tänker jag.
September i antågande.
Magen växer sig riktigt stor nu och jag ser äntligen gravid ut på riktigt, inga missförstånd om plötslig fetma längre alltså. För jag såg faktiskt bara fet ut ganska länge men nu äntligen syns det att vi går i väntans tider.
Om ett par veckor ska vi få gå på stort bröllop i fin mammaklänning och om tre veckor fyller lilla jag år.
Och för första gången på flera år gör det absolut inget alls att bli ett år äldre, det blir bara roligt!
tisdag 31 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
Sjukskriven
Var hos doktorn igår och blev undersökt och som väntat sjukskriven på halvtid.
Det som dock var oväntat var vad doktorn inledde med, den information om försäkringskassan som verkar nödvändig.
Försäkringskassan har ett väldigt konstigt förhållningssätt till gravida kvinnor, förstod jag när jag fick höra att de egentligen vill att min arbetsgivare ska ge mig en "låtsattjänst" istället för mitt vanliga arbete. Alltså en tjänst som min arbetsgivare hittar på och som inte finns annars för att jag ska kunna vara på arbetet 8 timmar om dagen. Det finns ingen sån tjänst på en förskola, det vet både jag och doktorn, försäkringskassan och resten av världen, men försäkringskassan vill ändå detta istället för att betala ut sjukersättning. Och vem ska göra mitt jobb medan jag sitter (eller ligger) och gör andra saker som inte ens behöver göras? Vém ska ha hand om barnen? Tror försäkringskassan att det finns möjligheter för min chef att anställa en person till för detta ändamål?
Eller tror försäkringskassan rent av att mina smärtor ska försvinna om jag får höra att jag inte får någon sjukpenning?
Visst, detta är inga nyheter på sätt och vis, då jag ändå har hängt med i nyhetsflödet. Men ändå. Suck och stön. Jag får väl se om jag får någon ersättning, annars måste jag jobba deltid i alla fall. Och be till gudarna om att åtminstone havandeskapspenningen blir godkänd från och med 18 oktober.
För jag har ont. Faktiskt. PÅ RIKTIGT. Om nu någon berörd handledare på försäkringskassan nu mot all förmodan skulle läsa detta.
Så nu är jag alltså sjukskriven för smärtor i bäckenet på halvtid och det är ändå rätt så skönt. För nu kanske jag slipper att få så där vansinnigt ont, som jag haft tidigare. Nu kanske jag kan tillbringa mina kvällar kanske hyfsat normal istället för dimmig och gråtsnorig. Det är ändå rätt så underbart, hur urfattig jag än nu kanske kommer att bli.
Det som dock var oväntat var vad doktorn inledde med, den information om försäkringskassan som verkar nödvändig.
Försäkringskassan har ett väldigt konstigt förhållningssätt till gravida kvinnor, förstod jag när jag fick höra att de egentligen vill att min arbetsgivare ska ge mig en "låtsattjänst" istället för mitt vanliga arbete. Alltså en tjänst som min arbetsgivare hittar på och som inte finns annars för att jag ska kunna vara på arbetet 8 timmar om dagen. Det finns ingen sån tjänst på en förskola, det vet både jag och doktorn, försäkringskassan och resten av världen, men försäkringskassan vill ändå detta istället för att betala ut sjukersättning. Och vem ska göra mitt jobb medan jag sitter (eller ligger) och gör andra saker som inte ens behöver göras? Vém ska ha hand om barnen? Tror försäkringskassan att det finns möjligheter för min chef att anställa en person till för detta ändamål?
Eller tror försäkringskassan rent av att mina smärtor ska försvinna om jag får höra att jag inte får någon sjukpenning?
Visst, detta är inga nyheter på sätt och vis, då jag ändå har hängt med i nyhetsflödet. Men ändå. Suck och stön. Jag får väl se om jag får någon ersättning, annars måste jag jobba deltid i alla fall. Och be till gudarna om att åtminstone havandeskapspenningen blir godkänd från och med 18 oktober.
För jag har ont. Faktiskt. PÅ RIKTIGT. Om nu någon berörd handledare på försäkringskassan nu mot all förmodan skulle läsa detta.
Så nu är jag alltså sjukskriven för smärtor i bäckenet på halvtid och det är ändå rätt så skönt. För nu kanske jag slipper att få så där vansinnigt ont, som jag haft tidigare. Nu kanske jag kan tillbringa mina kvällar kanske hyfsat normal istället för dimmig och gråtsnorig. Det är ändå rätt så underbart, hur urfattig jag än nu kanske kommer att bli.
lördag 21 augusti 2010
Stolt som en tupp!
Vecka 24.
Nu har jag hunnit jobba 2 veckor och också hunnit med att konstatera att mina fogar krånglar rejält. Jag hinner jobba ungefär halva veckor innan smärtan kickar in. Har så ont i ljumskar, över blygdben och i skinkorna efter några dagars ansträngning att det blir svårt att göra annat än att just bara ligga på sidan med en kudde mellan knäna.
Hoppsan. Så känns det. För så här tidigt hade jag ju inte tänkt mig någon foglossning. Min plan var ju helt enkelt att få min ansökta havandeskapspenning godkänd från och med mitten på oktober och klara mig fint med det.
Men icke.
Det blir ett litet besök hos doktorn på tisdag och så får vi väl se om jag får en deltidssjukskrivning.
Typiskt eftersom jag just nu är pigg och glad och illamåendet tycks ha flugit sin kos.
Magen växer och jag delar nu med mig av första bilden på magen till bloggen. Bebisen växer och mitt hopp med den. För varje spark därinneifrån blir jag mer och mer säker på att jag är mamma nu. Kan fortfarande inte riktigt greppa och vågar kanske inte heller. Men visst känner jag mig stolt som en tupp nu när magen har börjat att synas på riktigt.
Måtte det bli jul snart...
söndag 15 augusti 2010
Mellan dröm och verklighet
Nu har jag hunnit jobba en vecka efter semestern. Det känns bra, förutom att mitt bäcken gör ont. Inte bra alls, för jag är ju bara i vecka 23 och har åtminstone två månader kvar att jobba. Men nu har jag blivit remitterad till sjukgymnast 1 september, så jag hoppas att jag kan klara mig någorlunda fram tills dess.
Viktor, jag, magen och djuren har en underbar sensommarhelg tillsammans med Viktors syster och hennes familj som bor på campingen här i Åsa över helgen. Vi har haft det så mysigt med grill, promenad och hundlek! Tack Viktoria!
Inatt drömde jag att vår bebis föddes frisk och stark den 22 december och förlossningen gick bra. Det var en så skön dröm att den fortfarande sitter kvar i hjärtat. Mer sånt!
Jag längtar till december nu så att jag snart blir tokig. Längtar så mycket efter att få träffa sprallisen därinne.
Nu får tiden skynda på, tycker jag!
Viktor, jag, magen och djuren har en underbar sensommarhelg tillsammans med Viktors syster och hennes familj som bor på campingen här i Åsa över helgen. Vi har haft det så mysigt med grill, promenad och hundlek! Tack Viktoria!
Inatt drömde jag att vår bebis föddes frisk och stark den 22 december och förlossningen gick bra. Det var en så skön dröm att den fortfarande sitter kvar i hjärtat. Mer sånt!
Jag längtar till december nu så att jag snart blir tokig. Längtar så mycket efter att få träffa sprallisen därinne.
Nu får tiden skynda på, tycker jag!
fredag 6 augusti 2010
Magstök
Vecka 22.
Semestern har förflutit lugnt och smidigt. Fortfarande oändligt lycklig.
Dock har tankar på havandeskapspenning smugit sig på sakta men säkert. Jag mår fortfarande illa och börjar bli trött i ljumskarna vid ansträngning och är därmed lite orolig över min arbetssituation i höst. Förskollärarjobbet är inte helt enkelt under en graviditet och jag gissar att det kommer att bli ohållbart i mitt fall. Med den oro jag känner för vår bebis som skvalpar runt därinne vill jag ta hand om mig ordentligt. Får jag ont så slutar jag jobba. Så är det bara.
Jag kommer att söka hel havandeskapspenning från och med oktober och jag hoppas innerligt att jag inte får avslag. Kommer att göra allt som står i min makt för att få rätt till den. Skriva allt om arbetets tunga och många lyft, konstiga arbetsställningar, obefintliga möjligheter till att ta rast och vila, den höga infektionsrisken, mina krämpor och oro.
Sedan några dagar tillbaka känner jag bebisen stöka omkring därinne. Väldigt dovt och väldigt långt inne, men jag är så gott som helt säker nu på att det är fosterrörelser jag känner. Och idag lyssnade barnmorskan på hjärtljuden. De var fina sa hon.
Underbara ord.
Vi har målat om i extrarummet nu. Fast det där extrarummet är ju inte något extrarum utan ett barnrum. Ibland går jag in dit bara för att försöka förstå att allt det här är verkligt. Att vi ska få barn. Att vi faktiskt redan har ett, alldeles levandes och varmt i min mage.
Och så tittar jag på det där förlossningsprogrammet på tv och drömmer mig dit. Ja ni läste rätt. För inom en snar framtid är det vår tur. Ja, så måste det vara och så måste det bli. Jag vågar inte tänka på annat just nu, även om oron fortfarande skaver emellanåt.
Idag hos barnmorskan grät jag en skvätt när vi talade om förlossningen. För min enda rädsla är att det ska hända bebisen något hemskt. Jag berättade om min oro för att gå över tiden och för att råka ut för ett katastrofsnitt. Kan man inte få beställa en perfekt och orosfri förlossning, undrade jag? Det kunde man inte.
Men barnmoskan var lyhörd och lovade att jag skulle få lov att komma på täta kontroller mot slutet av graviditeten. Och att vi själva skulle få bestämma hur vi skulle göra om det blev så att vi gick över tiden. Det var skönt att höra.
Nu ska jag njuta av sista helgen innan semestern är slut och vardagen tar vid. Det har varit den bästa semestern på flera år och på ett sätt den lättaste att också lämna bakom mig. Jag och magen har ju bara två månader kvar att jobba om allt går bra.
Semestern har förflutit lugnt och smidigt. Fortfarande oändligt lycklig.
Dock har tankar på havandeskapspenning smugit sig på sakta men säkert. Jag mår fortfarande illa och börjar bli trött i ljumskarna vid ansträngning och är därmed lite orolig över min arbetssituation i höst. Förskollärarjobbet är inte helt enkelt under en graviditet och jag gissar att det kommer att bli ohållbart i mitt fall. Med den oro jag känner för vår bebis som skvalpar runt därinne vill jag ta hand om mig ordentligt. Får jag ont så slutar jag jobba. Så är det bara.
Jag kommer att söka hel havandeskapspenning från och med oktober och jag hoppas innerligt att jag inte får avslag. Kommer att göra allt som står i min makt för att få rätt till den. Skriva allt om arbetets tunga och många lyft, konstiga arbetsställningar, obefintliga möjligheter till att ta rast och vila, den höga infektionsrisken, mina krämpor och oro.
Sedan några dagar tillbaka känner jag bebisen stöka omkring därinne. Väldigt dovt och väldigt långt inne, men jag är så gott som helt säker nu på att det är fosterrörelser jag känner. Och idag lyssnade barnmorskan på hjärtljuden. De var fina sa hon.
Underbara ord.
Vi har målat om i extrarummet nu. Fast det där extrarummet är ju inte något extrarum utan ett barnrum. Ibland går jag in dit bara för att försöka förstå att allt det här är verkligt. Att vi ska få barn. Att vi faktiskt redan har ett, alldeles levandes och varmt i min mage.
Och så tittar jag på det där förlossningsprogrammet på tv och drömmer mig dit. Ja ni läste rätt. För inom en snar framtid är det vår tur. Ja, så måste det vara och så måste det bli. Jag vågar inte tänka på annat just nu, även om oron fortfarande skaver emellanåt.
Idag hos barnmorskan grät jag en skvätt när vi talade om förlossningen. För min enda rädsla är att det ska hända bebisen något hemskt. Jag berättade om min oro för att gå över tiden och för att råka ut för ett katastrofsnitt. Kan man inte få beställa en perfekt och orosfri förlossning, undrade jag? Det kunde man inte.
Men barnmoskan var lyhörd och lovade att jag skulle få lov att komma på täta kontroller mot slutet av graviditeten. Och att vi själva skulle få bestämma hur vi skulle göra om det blev så att vi gick över tiden. Det var skönt att höra.
Nu ska jag njuta av sista helgen innan semestern är slut och vardagen tar vid. Det har varit den bästa semestern på flera år och på ett sätt den lättaste att också lämna bakom mig. Jag och magen har ju bara två månader kvar att jobba om allt går bra.
onsdag 14 juli 2010
Idolbild 2
Vecka 18.Nu har vi varit på rutinultraljud och bebisen visade sig vara helt som den ska. Underbart!
Jag har tidigare skrivit om hur lycklig jag är och det verkar bara bli mer och mer. Nu är nästa steg att göra fint och måla om i bebisens rum. Nu vågar vi! Dessutom får vi passa på nu under semestertider. Vi tänkte måla i en neutral och lugn färg, ingen uppenbar barnfärg, så har vi sejfat på alla tänkbara sätt.
Nu hopar sig nya frågor. När är det dags att köpa vagn? När ska jag tillåta mig att börja frossa i klädinköp till bebisen och när kommer det kännas bra att köpa säng och skötbord?
Det känns nytt och förvirrande, och otroligt lyckosamt. Viktor och jag som väntar barn i vecka 18 har nyss börjat ta det till oss på allvar. Vi myser.
Vi har ännu ett tillkännagivande att ge. Vi kunde inte bärga oss. Det liksom kliade och skavde. Vem bor därinne? Vem är du?
Vi ville ha så mycket information om vårt älskade barn av barnmorskan som möjligt.
För även om det inte är helt 100% säkert att barnmorskan kan se rätt på ultraljudet så ville vi ändå.
Och det fick vi.
Vi väntar en pojke.
onsdag 2 juni 2010
Lyckligast i världen, tror jag
De senaste dagarna har jag svävat på små moln, rusig och bubblande, med hoppet som segrat över oron. För just så är det. Min oro är faktiskt nästan borta och det trodde jag väl aldrig skulle ske. Kanske beror det på att jag förbjuder mig själv att tänka negativt just nu, eller så har jag gått och blivit mentalt frisk.
Fast mentalt frisk förresten? Alla hormoner som surrar runt gör mig inte direkt frisk. Jag har varit så illamående (och är fortfarande) att dagarna i princip enbart har gått ut på att hitta den perfekta födan som ska göra mig lite bättre. Att ständigt tänka ut mat som funkar, åka till affären flera gånger om dagen och hela tiden hålla gråten borta är fullständigt utmattande. Och tråkigt.
Som idag när jag vid halv sju på kvällen, dödstrött och platt i soffan, tvingar mig själv ut för att köpa korv med bröd. Och det måste vara kycklingkorv, för det smakade jag i måndags och mottogs varmt och innerligt av kroppen. Vilket i sin tur är helt mot strömmen eftersom jag haft jättesvårt för att äta kött överhuvudtaget de senaste veckorna.
Hur som helst, jag satte mig i bilen, trampade på gasen och var snart vid ICA-affären. Susade genom dörrarna, greppade en varukorg i farten och styrde kosan mot målet. Det var nära, och nu menar jag otroligt nära, att jag helt tappade fattningen och började gråta av renaste lycka när jag såg att min ICA-butik hade kycklingkorv. Med glansiga ögon tog jag mig hemåt, stekte på korven, stoppade i brödet, på med senap och ketchup och sen.... INGENTING. Det hände INGENTING. Det var inte särskilt gott och verkligen inte illamåendedämpande. INGENTING. Nu kom tårarna. Vilken besvikelse.
Ja, så här ser dagarna ut. Från morgon till kväll. Jag hoppas innerligt att det snart kommer att gå över, eller åtminstone dämpas. Och kanske, men bara kanske hittar jag redan nu små glimtar då jag mår bättre, vanligtvis på förmiddagarna.
Men lycklig är jag. Lyckligast i världen, tror jag.
Fast mentalt frisk förresten? Alla hormoner som surrar runt gör mig inte direkt frisk. Jag har varit så illamående (och är fortfarande) att dagarna i princip enbart har gått ut på att hitta den perfekta födan som ska göra mig lite bättre. Att ständigt tänka ut mat som funkar, åka till affären flera gånger om dagen och hela tiden hålla gråten borta är fullständigt utmattande. Och tråkigt.
Som idag när jag vid halv sju på kvällen, dödstrött och platt i soffan, tvingar mig själv ut för att köpa korv med bröd. Och det måste vara kycklingkorv, för det smakade jag i måndags och mottogs varmt och innerligt av kroppen. Vilket i sin tur är helt mot strömmen eftersom jag haft jättesvårt för att äta kött överhuvudtaget de senaste veckorna.
Hur som helst, jag satte mig i bilen, trampade på gasen och var snart vid ICA-affären. Susade genom dörrarna, greppade en varukorg i farten och styrde kosan mot målet. Det var nära, och nu menar jag otroligt nära, att jag helt tappade fattningen och började gråta av renaste lycka när jag såg att min ICA-butik hade kycklingkorv. Med glansiga ögon tog jag mig hemåt, stekte på korven, stoppade i brödet, på med senap och ketchup och sen.... INGENTING. Det hände INGENTING. Det var inte särskilt gott och verkligen inte illamåendedämpande. INGENTING. Nu kom tårarna. Vilken besvikelse.
Ja, så här ser dagarna ut. Från morgon till kväll. Jag hoppas innerligt att det snart kommer att gå över, eller åtminstone dämpas. Och kanske, men bara kanske hittar jag redan nu små glimtar då jag mår bättre, vanligtvis på förmiddagarna.
Men lycklig är jag. Lyckligast i världen, tror jag.
söndag 30 maj 2010
De farliga veckorna är äntligen över!
Jag är nu i vecka 12.
Än mer otroligt är att ultraljudet i fredags (11+0) såg perfekt ut. "Lilla Vild" sparkade, boxades och stutsade runt där inne, alldeles levandes. Jag får en tår i ögonvrån bara jag tänker på det, det är så fantastiskt.
Jag ska bli mamma. Min äskade Viktor ska bli pappa. Nu kan vi tro på det, nu MÅSTE vi tro på det. Så här nära har vi aldrig varit och snart blir magen stor.
Jag har nog aldrig varit så här lycklig.
Mår fortfarande ruskigt illa, men inte ens det har kunnat förstöra humöret den här helgen.
En liten vild bor i min mage.
Grattis till mig på mors dag!
Och grattis alla ni andra blivande, nuvarande, som skulle blivit och drömmande mammor därute!
Än mer otroligt är att ultraljudet i fredags (11+0) såg perfekt ut. "Lilla Vild" sparkade, boxades och stutsade runt där inne, alldeles levandes. Jag får en tår i ögonvrån bara jag tänker på det, det är så fantastiskt.
Jag ska bli mamma. Min äskade Viktor ska bli pappa. Nu kan vi tro på det, nu MÅSTE vi tro på det. Så här nära har vi aldrig varit och snart blir magen stor.
Jag har nog aldrig varit så här lycklig.
Mår fortfarande ruskigt illa, men inte ens det har kunnat förstöra humöret den här helgen.
En liten vild bor i min mage.
Grattis till mig på mors dag!
Och grattis alla ni andra blivande, nuvarande, som skulle blivit och drömmande mammor därute!
torsdag 13 maj 2010
Däckad och inskriven
Igår skrev jag in mig på mödravården.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.
På riktigt.
Ja, det är sant.
Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).
Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.
Två sega veckor kvar. Seeega.
På riktigt. Ja, det är sant.
Det togs prover, bestämdes tid för kommande ultraljud i vecka 12 och 18 och jag fick massor av information om kommande föräldragrupper osv.
På riktigt.
Ja, det är sant.
Imorgon går jag in i vecka 10, vilken är min "scary-vecka" eftersom missfallet hände just då förra gången. Men på många sätt har jag redan passerat förra gången med många stora positiva skillnader. Den här gången mår jag verkligen uruselt. Jag är så illamående hela tiden att jag ibland nästan inte vet hur jag ska stå ut. Det enda som hjälper är att äta, äta, äta. Det tillsammans med i princip obefintlig motion gör att jag har gått upp fyra kilo redan. (Nej, jag känner mig inte vidare snygg. Men vem behöver vara snygg. Egentligen. Med lite perspektiv.)
Och så gjorde vi ju ultraljudet förra veckan med strålande resultat. Plutten levde i vecka 9, vilket gör att jag faktiskt redan då hade sprungit om förra graviditeten med en hel vecka (eftersom man tror att förra knytet slutade leva i början av vecka 8).
Så visst går det bra, absolut. Och jag kanske kan börja slappna av snart. Fast aldrig före vecka 12 och nästa ultraljud. Det klarar jag inte, hur bra det än ser ut just nu.
Två sega veckor kvar. Seeega.
lördag 8 maj 2010
Idolbild
På dagen 8+0 fick vi se. Ett perfekt och fint pyre lever i min mage. Att allt såg finare än finast ut var nästan ogreppbart. Vi är farligt lyckliga just nu och hoppas så innerligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)