Septembermorgon

Jag drömmer under natten.
Osammanhängande drömmar om saker som jag inte förstår. Om farmor och hennes vinbärsbuskar. Om honom i målarkläder, renoveringen av huset och färgvalet på väggarna i gästrummet. Ljusa, varma bilder om drömmar och förväntansfulla dagar. Om insidan av mig, som kanske växer sig starkare för varje minut, kanske för varje minut en minut större.
Jag väcker honom redan tjugo i fem.
Kissnödig.
Utan ett ord och med lätthet rinner tröttheten bort och vi blir på en halv sekund klarvakna. Jag kan känna hans förväntan i ryggen, hur han också har väntat på den här morgonen.
Morgonen som ska bli vår.
Det är som om jag fortfarande drömmer. Som om farmor är med tätt bakom och som om glädjen skymtar utanför sovrumsdörren. Vi tassar ut i hallmörkret och tänder lampan på toaletten. Hjärtat slår i mitt bröst, jag känner det tydligt. Det slår svagt och hårt.
Jag mår illa. Jag mår bra och jag mår illa. Vågar inte titta på honom, utan riktar blicken målmedvetet på handfatet där plastmuggen och teststickan ligger. Vill inte se demonen i hans ögon som bor hos oss båda. Det är dags för sanningen. För den förhatliga och förlösande sanningen.
Jag mår så illa. Tar den genomskinliga plastmuggen i handen, drar ner trosorna med den andra och sätter mig på toalettringen. Placerar muggen undertill och fyller den till hälften med morgonurin.
Han står i dörröppningen, alldeles stilla i min ögonvrå. Han har öppnat plasten som omsluter graviditetstestet och räcker det till mig.
"Vänta", säger jag plötsligt. "Vi måste läsa instruktionerna. Var är instruktionerna?"
Jag är hård och kantig på rösten. Allvarlig. Stressad.
Befallande räcker jag ut handen och nickar mot det lilla häftet på golvet.
Jag har läst instruktionerna förut. Han har läst dem förut. Tusen gånger. Men ändå är jag tvungen att läsa, så att vi inte gör fel. Nu får det inte bli fel. Positivt är ett plus, negativt är ett minus. Precis som vanligt.
Stickan åker ner i urinen och jag räknar tyst till noggranna fem sekunder. Sen väntar vi.
Jag stirrar på testet och håller andan. Kan inte andas.
Han har blivit till en skugga i ögonvrån.
Försöker framkalla ett plus på stickan med tankekraft. Det är vår tur nu. Det är vår tur nu.
Minus. Jag kan inte andas och ser honom inte längre. Jag faller handlöst. Hålet går inte att leva i. Paniken förlamar mig och mina små rörelser tycks vara långsamma och mekaniska. Min hand lägger ner stickan på toalettgolvet, sakta och försiktigt, som om det fortfarande går att ändras på. Tittar, vänder, flyttar på det och tar upp det igen för att studera det nära.
Vi låter minuterna gå.
Resultatet blir kvar, fastetsat. Jag är inte gravid. Jag är inte gravid den här gången heller.
Jag räcker över testet till skuggan bredvid.
Det är så tyst. Demonen borrar sig längre in.
Långt borta hör jag hur hans steg försvinner mot sovrummet, täcket som prasslar och tystnaden som tar över.