PMS och utebliven middag

Dagen har kantats av PMS och en middag som aldrig blev.
Vi var bjudna till några vänner ikväll, men av en rad anledingar uteblev det hela och vi sitter nu hemma i soffan och tittar på webb-tv.

Vi har fastnat galet hårt i den danska tv-serien Klovn som ger dansk humor när den är som allra bäst. Hård, kantig och lite sjuk.
Så rolig serie!

Under tiden dricker vi öl, äter ostbågar tills vi är alldeles kladdiga och pussas i soffan. Vilket egentligen är en perfekt lördagkväll om ni frågar mig. Han och jag, ostbågarna och kärleken. Ahhh...

Nu blir det några avsnitt Klovn till att njuta av innan vi alldeles mätta av allt möjligt rullar upp för trappan och i säng.

Önskelista

Nu har jag sagt god jul till de flesta barnen på jobbet och till många kollegor. Fått fina julklappar av föräldrar och barn (bl a en Alladinask som redan nu står på vid gavel) och massor av julkramar.
Nu har jag en dag kvar att jobba, på måndag, innan jag själv får gå på julledighet. En enda ynka dag, hur härligt är inte det?

I fyra jular på raken har jag tänkt "nästa jul har vi barn eller så är jag gravid".
Resultatlöst. Den här julen känns just så, resultatlös.
Vi står och stampar, på samma fläck utan minsta rörelsemönster framåt. Vår jul i år ser likadan ut som alltid, den liksom drunknar i mängden.
Skillnaden är väl att nästan alla andra har fått barn så här långt. De får pynta gran med sina små, köpa julklappar och vänta stort på tomten. Får titta på Kalle Anka i soffan med en liten varm i knäet.
Julen är barnens högtid. Det har jag hört så många gånger att mina ledsna öron snart trillar av.

Jag erkänner villigt att jag är avundsjuk. Men inte missunsam.
Jag älskar mina vänner och gläds ändå å deras vägnar. Samtidigt påminner deras tillvaro om allt jag saknar, allt som jag längtar efter men är livrädd för att jag aldrig någonsin kommer att få.
Det skulle vara ett jävla skitöde.

Men ändå. Hoppet är med hela vägen. Vägrar lämna tåget. Knackar med jämna och täta mellanrum med hårt och bestämt finger på min axel och viskar ihärdigt:
"Allt kommer att bli bra. Bara vänta lite till så får du också. Du kommer att lyckas snart. Snart.
Du ska få se. Och nästa jul har du barn eller så är du gravid..."

Årets önskelista är tom men jag skriver in en graviditet på nästa års, knäpper händerna och ber intensivt till tomten.

Jag har tur

Jag har haft tur idag.
För det är onsdag och jag har varit ledig och fått den unika möjligheten att sova bort min influensa. Efter 13 timmars sömn och 1 vaken timme började jag så smått att må mycket bättre. Huvudvärken och febern är borta. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått nu om jag hade gått och jobbat idag. Hu!

Viktor är iväg och handlar de sista julklapparna till hans systerbarn och jag går förnöjt runt i huset och myser med katten och hunden. Kan jag bara må så här under min julledighet så kommer den att bli fantastiskt skön. Jag har nu tre arbetsdagar kvar tills dess och det är inte alls en så dum känsla.

Idag har varit en bra dag.

En bra dag med glöggfika och trevligt sällskap. Min nya vän som också gör IVF kom på besök och vi pratade om allt och inget.
Jag är så glad för att få ha träffat en sån som hon, en sån som mig.
Det är som om perspektivet förändras i hennes sällskap, onormalt blir normalt och spegelbilden lite vackrare.
Mötena ger positiv energi i flera dagar efteråt.
Och det behövs verkligen!

Idag är jag glad för många saker. För mina djur som är så gosiga, för min man som är det finaste och för mitt liv som faktiskt inte och trots allt är så himla tokigt.

Och snart kanske jag får lov att hålla min alldeles egna bebis i armarna. Pussa den på den fjuiga pannan och gå stolt med barnvagnen i affären.
Inom snar framtid är jag kanske en mamma.
En sån där som bläddrar glatt i mammatidingar och ordnar med barnkalas.
En sån som sover dåligt om nätterna men det gör inget för hon lever sin dröm som hon längtat lite för länge efter.
En sån som sällan men ibland minns tillbaka på de svåra åren men inte riktigt kan komma ihåg hur det en gång var, hur ledsen hon var.

Det hela är alldeles möjligt.
För vi är faktiskt redan på väg.

Idag är glaset halvfullt.

Feber

Under eftermiddagens kuratorsamtal kände jag febern slå rot i kroppen. Väl hemma la jag mig i soffan med tjockt täcke och blev liggande. Är helt slut och bloggar nu hjälpligt med ipren som räddaren i nöden. Viktor är i affären och köper glass, det enda jag kan tänka mig att äta...

Men kuratorsamtalet var bra. Samtalet föll mycket in på relation och samliv under behandling. Något som verligen visade sig vara hur svårt som helst under behandlingen i våras. Och ett samtal om min rädsla för vad medicinerna gör med mig, hur jag tappar kontrollen och blir ömsom känslokall, ömsom översvämmande.
Jag ska träffa kuratorn igen i januari, då vi påbörjat IVF nr2.
Det känns tryggt på något vis.

Nu ska jag febra och äta glass resten av kvällen, frysa under mitt täcke och tycka synd om mig själv lite grann.

Kuratortankar

Imorgon är det dags för min första träff med kuratorn. Jag tog äntligen tjuren vid hornen i förra veckan och bokade in mig för lite samtalsterapi.

Men det är lite förvirrande.
För vad är en kurator och vad är det för skillnad på kurator och psykolog? Och finns det inte några som är terapeuter också?
Jag har varit hos en psykolog en gång för några år sedan när jag halvt jobbade ihjäl mig. Då satt jag i en fåtölj och psykologen satt i en. Och sedan pratade vi. Jag kommer ihåg att hon var duktig på att lyssna och ge mig tips. Jag pratade och det var skönt. I sammanhanget var jag helt normal. Ledsen men normal och jag kommer ihåg att det var en god känsla.

Det är väl detta i runda slängar som jag nu också söker. Men i det stora hela är jag ändå lite osäker på vad jag vill ska ske inom mig på kuratormötet.
Det är ju bara att vända ansiktet mot den trista sanningen och erkänna att jag mår riktigt uselt vissa dagar. Vissa dagar vill jag inte fungera, träffa folk eller något alls.
Då ser jag med bitterhet och halvpanik på mitt liv ur fågelperspektiv. Jag ser en mardröm som har blivit verklighet, som jag inte kan springa ifrån hur jag än försöker. Jag springer som på ett löpband, stilla och kämpandes i uppförsbacke. Jagad och på jakt, med svetten rinnandes i tinningarna och blodsmak i munnen.
Är detta verkligen jag?
Är detta mitt liv, min tillvaro?

Hur slår man sig till ro med en sådan tillvaro?

Jag hoppas att det blir ett bra möte med kuratorn imorgon, att jag kan känna mig trygg. Att det ger mig något, vad som helst.

För jag behöver. Något. Vad som helst.

Fastlimmad

Vaknar varje morgon med ett huvud tungt som cement och igenbommad hals och näsa. Det är hemskt att gå upp ur sängen, även nu på helgen då jag egentligen får sova hur länge jag vill. Är helt orkeslös och mår inte bättre när jag tänker på att jag ska gå upp halv fem imorgon bitti. Har det tidiga passet imorgon, blä...

Men det är sol ute idag och jag sitter och laddar stenhårt för att orka gå ut på promenad med hunden. Det skulle vara så skönt, samtidigt är jag som fastlimmad i soffan under mitt varma täcke.

Jag och Viktor har nyss tittat på filmen "Four Christmases" med Vince Vaughn och Reese Witherspoon. Det är precis min humor. Ni känner säkert till den där Vince-humorn, rapp i käften och oväntade, opassande repliker.
Det piggade upp för en stund.

Blev lite sugen på att göra (eller bara äta) julgodis när jag var inne och läste hos bloggsystern Pez. Kanske ska jag ta tag i något sånt? Åka till affären och handla på mig lite julstök?

Eller så ligger jag här i soffan hela dagen. Halvsjuk och självömkande.
Vi får väl se om limmet löser sig.

Det är redan tredje advent.
Tiden tickar fort i december.
Jag ska snart ha semester och det flyger runt glädjefjärilar i hela kroppen varje gång jag tänker på det. Första lediga dagen är den 23 december och jag ska inte vara tillbaka på jobbet förrän den 7 januari.
Det är lite mer än två veckors semester.
Två veckor av julfirande, allt och inget. Så lyxigt.
Jag bestämde mig redan i höstas för att jag skulle ta rejält med ledigt över jul.
Bara för att jag förtjänar det.

Jakten på non smoking generation

Nu har duktiga Viktor varit snusfri i snart hela två dagar!
Det är så skönt, även för mig, att han har kommit igång med snusstoppet. Doktorn har ju varit på honom från början och menat på att hans redan dåliga spermier blir ännu sämre med snus under läppen. Och han har velat sluta, och slutat så många gånger, men inte klarat det riktigt mer än en vecka eller så. Inte utan att ha blivit lite smått galen.
Men den här gången är det annorlunda, det är jag säker på. Piskan hjälper nog honom också.
Heja Viktor! Heja nikotintuggummmi!

Själv känner jag att det är lätt att vara rökfri nu efter en månad, det går av bara farten. Har inget sug längre. Men kan känna en viss och barnsligt tjurig sorg när jag tänker på att jag aldrig mer får feströka.
Dock är min längtan att bli mamma mycket större, det är självklart.
Tycker mest att det är skönt att vara rökfri. Slippa gå ut i vinterkylan, slippa lägga vansinniga pengar på att faktiskt skada sig själv och slippa stressen och undran över om det är ok att röka i vissa situationer.

Men det har inte alltid varit lätt.
Jag har alltid tänkt att jag ska sluta röka när jag blir gravid. Så när vi började försöka för lite mer än tre år sedan, så tänkte jag att mina rökardagar var över. Jag slutade då i förebyggande syfte och höll faktiskt upp i nästan ett helt år. Jag höll mig till feströkning och det fungerade väldigt bra. Och tänkte att snart, snart blir jag gravid och då slutar jag helt.
Vad som hände blev istället helt tvärtom. Jag blev inte gravid, och började röka igen. Alla ansträngningar för att bli gravid blev för mycket som ett myrornas krig i huvudet. En omöjlig kamp mot mig själv. Tankarna och besattheten rann över av att försöka äta rätt, inte röka, motionera, slappna av, inte stressa.
I våras slutade jag röka igen, inför vårt första IVF-försök. Men det gick väl sådär. Var så ledsen och förvirrad, gick igenom en åtta veckor lång helvetesnedreglering och en rädsla som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag klarade inte att vara helt rökfri då, det blev några cigaretter under den behandlingen, och det är jag verkligen inte stolt över.
Helt vansinnigt egentligen. När det var så viktigt, när det verkligen gällde. Då klarade jag ingenting. Som om jag var förlamad.

Men nu ska vi klara det.
Vi fick fram fina ägg förra gången och nu ska vi kämpa för ännu finare.
Den här gången ska jag bli gravid!

Trött och förkyld

Min mage mår inte bra av alla halstabletter. Ändå kan jag inte sluta ta dem. Jag smakar så mycket bättre i munnen med en Fisherman tillrättalagd på tungan och framför allt har jag inte lika ont. Känner mig inte lika dålig.
Dagen kan summeras trött. Från det jag vaknade till nustatus har jag varit så trött att jag har fått gnugga ögonen med jämna mellanrum. Den där jäkla infektionen har tagit över och
helgen kommer väl till pass.

Sitter framför tvn och tittar på Idolfinalen, som förhoppningsvis kommer att vinnas av Kevin. Men, egentligen, om jag nu tycker bäst om Kevin, vill jag då inte att han ska bli tvåa eftersom tvåorna oftast lyckas bättre?

Kropp och sinne har stängts in av tät förkylningsdimma och jag har svårt att se längre fram än en kvart i taget. Vilket i sin tur gör omöjliggör utrymme och ork för funderingar och spekulationer om kommande IVF.
Det är ändå skönt.

Tack Ipren

Jag har ungefär 5 minuter på mig att blogga idag.
Har jättemycket att göra men tänker för allt i världen inte bryta min bloggrutin!
Såklart.

Idag vaknade jag med väldigt ont i kroppen och halsen. Ingen bra grej, då jag ska spela och sjunga med i barnens Luciatåg i eftermiddag...
Men jag kom trots allt på fötter och åkte till apoteket innan jobbet för att plocka på mig lite Ipren och halstabletter.
Passade även på att köpa nikotintuggummi till Viktor som ska sluta snusa inför nästa IVF. Det brukar nämligen flytta in ett litet monster i honom när han slutar snusa...

Nu är jag på väg tillbaka till jobbet efter en liten Svanterastning och ska jobba intensivt hela eftermiddagen med både vanligt jobb och Luciatåg.
Efteråt åker jag och arbetslaget in till stan för att äta något riktigt gott.

Tack Ipren.
Tack halstablett.

Förberedelser

Har just suttit i telefon med min doktor och planerat nästa IVF.
Jag ringde henne i förmiddags och bokade en telefontid, då jag annars inte skulle fått möjligheten att prata med henne innan jul, då hon också håller på med forskningsarbete.
Så jag valde att ta det hela på telefon, det går ju lika bra nu när vi är "inne i svängen" och ändå känner till allt.

Vi kom fram till att jag börjar nästa IVF runt den 18 januari, och ska börja nedreglera på första mensdagen. Jag kommer också att slippa Suprecur-sprayen, eftersom jag mådde så dåligt av den förra gången. Nedregleringen blir av med en Decapeptyl-spruta istället, vilket passar mig mycket, mycket bättre (Hann både prova spray och spruta under förra omgångens åtta veckor långa nedreglering). Sen blir det en något ökad dos Menopur, eftersom jag inte fick fram så många ägg förra gången.
Vi diskuterade även våra chanser och hon bedömmer dem som mycket goda. Det blev fina befruktade ägg, vilket hon sa var ett bevis för att både ägg och spermier fungerar som de ska. Det finns alltså inget som säger att vi inte kommer att lyckas nästa gång.
Halleluja!

Dessutom är både jag och doktorn osäkra på hur många gratisförsök vi faktiskt har kvar. Om det är en eller två IVF (färskförsök), eftersom vi bara har gjort 1 färsk och 1 frysförsök (2 frysförsök bytes mot 1 färsk här i Halland).
Tycker ni att det är rörigt?
Well, det tycker vi också...

Så, nu har jag i alla fall lite bättre grepp om saker och ting igen. Kontroll och ordning. Saker och ting flyter inte riktigt omkring och planlöst som innan. Dessutom har jag hunnit boka en tid hos kuratorn. Jag ska dit på tisdag nästa vecka och lätta på trycket. Skönt.

Nu ska jag bara förbereda mig på 18 januari.
18 januari - here I come!