Önskelista

Nu har jag sagt god jul till de flesta barnen på jobbet och till många kollegor. Fått fina julklappar av föräldrar och barn (bl a en Alladinask som redan nu står på vid gavel) och massor av julkramar.
Nu har jag en dag kvar att jobba, på måndag, innan jag själv får gå på julledighet. En enda ynka dag, hur härligt är inte det?

I fyra jular på raken har jag tänkt "nästa jul har vi barn eller så är jag gravid".
Resultatlöst. Den här julen känns just så, resultatlös.
Vi står och stampar, på samma fläck utan minsta rörelsemönster framåt. Vår jul i år ser likadan ut som alltid, den liksom drunknar i mängden.
Skillnaden är väl att nästan alla andra har fått barn så här långt. De får pynta gran med sina små, köpa julklappar och vänta stort på tomten. Får titta på Kalle Anka i soffan med en liten varm i knäet.
Julen är barnens högtid. Det har jag hört så många gånger att mina ledsna öron snart trillar av.

Jag erkänner villigt att jag är avundsjuk. Men inte missunsam.
Jag älskar mina vänner och gläds ändå å deras vägnar. Samtidigt påminner deras tillvaro om allt jag saknar, allt som jag längtar efter men är livrädd för att jag aldrig någonsin kommer att få.
Det skulle vara ett jävla skitöde.

Men ändå. Hoppet är med hela vägen. Vägrar lämna tåget. Knackar med jämna och täta mellanrum med hårt och bestämt finger på min axel och viskar ihärdigt:
"Allt kommer att bli bra. Bara vänta lite till så får du också. Du kommer att lyckas snart. Snart.
Du ska få se. Och nästa jul har du barn eller så är du gravid..."

Årets önskelista är tom men jag skriver in en graviditet på nästa års, knäpper händerna och ber intensivt till tomten.