Sprutdag 9 - Väntar

Nu väntar jag.

Så känns det.
Att jag bara finns här och väntar på att något ska hända.
Som om jag enbart finns till för mina äggblåsor, ultraljudet imorgon och vidare besked.
Jag saknar lättheten i kroppen, att göra saker i vanlig takt och att må bra. Nu längtar jag verkligen efter att bli plockad. Inte själva plocket dock, ajaj, men några dagar efteråt när vi vet hur saker och ting ser ut.

Frågorna snurrar. Hur många ägg blir det? Hur många ägg blir befruktade? Kommer vi att få göra 5-dagarsodling den här gången (blastocystodling görs när man får minst 5 befruktade ägg)? Kommer vi att få tillbaka något överhuvudtaget? Kommer vi att få något till frysen? Kommer jag att bli gravid? Kommer vi att få vår bebis nu?
Jag blir jättetrött av att tänka på allt.
Måste försöka att koppla bort, men det är inte lätt.

Igår kom Ulrika och hennes lille hund på besök. Vi körde oss ner till stranden och tittade på havet och solen. Det var väldigt skönt med både sällskap och sol. Och Svantemannen och Ulrikas hund som busade runt våra ben fick ordentligt med motion, vilket var jättebra eftersom jag inte kan gå några långpromenader just nu.
Sen tittade vi på melodifestivalen, åt god mat och hade det mysigt.
En perfekt lördag.

Och nu är söndagen här och tiden sniglar sig närmare avgörandet.
Har ingen aning om vad jag ska göra idag för att få tiden att gå.

Sprutdag 8 - Chokladhjärtan

Det är Alla hjärtans dag idag och det hade jag glömt.
Men inte Viktor som på morgonkvisten plockade fram en stor godispåse med chokladhjärtan ur lådan i nattygsbordet. Till mig.
Åh, vad jag blev glad!

Jag känner mig svullen och otymplig, svagt illamående och trött vid ansträngning. Dock inte så farligt synligt svullen (ännu?), men ojojoj vad det känns. Dagen kommer nog mest att bjuda på ryggläge, men skönt är att det är helg och Viktor är hemma. Det finns en välsignad tröst i hans målande och pysslande närvaro i hallen.

Tarmarna är också i uppror. Det är som om saker och ting därinne inte riktigt får plats, för så fort jag äter något börjar det brumma och låta därinne. Och jag måste gå på toa nr 2 flera gånger om dagen nu sedan ett par dagar tillbaka.

Men jag är på strålande humör idag.
Solen skiner vårvarm trots iskallt väder utanför fönstret och jag ska nog ta Svantemannen med mig i bilen och köra ner oss till stranden så vi får lukta på solen och havet.

Idag gör hoppet mig gott.
Idag värmer jag mina äggblåsor med vackra drömmar.

Till min Viktor

Kärleken bor hemma hos oss.

För det mesta nära inpå. Kännbar. Underbar.
En himmelsk gåva och en gränslös uppoffring.

Den tycks växa sig starkare för varje svagt ögonblick.
Verkar vilja klamra sig fast och hänga sig kvar.
Vi blir starkare.
Vi också.

En lugnande hand på min svettiga panna.
En tröst och en tyst gemensam bön.
En varm hand runt min kalla,
i ett väntrum på obestämd tid.

Det behövs mycket kärlek för att göra ett IVF-barn,
hörde jag någon säga.

Då har vi allt vi behöver för att lyckas.

Sprutdag 7 - 17 äggblåsor

Nu är jag hemma från ultraljudet. Med delat humör.

Är jätteglad över att allt såg fint ut. Lite i överkant med äggblåsor, 17 stycken, men inte så farligt. Jag ska fortsätta med 225 ikväll och sedan minska till 150 imorgon och på söndag. På måndag stundar ett nytt ultraljud där vi bestämmer äggplockdagen. Den blir troligtvis på onsdag sa doktorn.
Jag pratade också med doktorn om min oro för äggplocksmärtan (eftersom jag sist fick så ont att jag inte kunde ligga stilla) och jag kommer att få mer lugnande den här gången, plus extra smärtstillande.
Fantastiska nyheter i plural: 17 äggblåsor, kanske äggplock på onsdag och mer droger mot smärtan.

Men.

Samtidigt blöder mitt hjärta för min IVF-vän och hennes man som just nu genomlider sitt andra missfall på raken. Livet är alltför hårt mot vissa av oss, flera gånger om. Jag önskar så att de snart mår bättre igen och orkar fortsätta sin resa mot drömmarna.

Chihuahuahumor

Det här klippet förgyller min morgon.

Bör jag vara orolig?

Det ser ut som att jag inte behöver oroa mig för att medicinen inte ska räcka. Men en oro byts ut mot en annan.
Blodprovet visade ett för högt värde och jag ska in på ultraljud redan imorgon kl 9.
Samtidigt sa sköterskan i telefonen att jag skulle ta samma dos ikväll som innan, dvs 225 enheter Menopur.

Mardrömsläget just nu är överstimulering och avbrutet försök. Jag vågar nästan inte tänka tanken...

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera eller tänka. Bör jag vara orolig? Jag menar, doktorn hade väl inte ordinerat mig bibehållen dos till ikväll om det hade varit fara på färde på riktigt? Samtidigt, varför ett akut ultraljud?
Snurrigt. Just nu skulle jag vilja spola tillbaka tiden till då jag hade sköterskan i luren bara för att få svar på mina miljoner frågor.

Jag fick gå hem efter halva arbetsdagen idag. Det fungerar inte längre att jobba. Omöjligt att arbeta med böjd överkropp, vilket en förskollärare gör mest hela tiden.
Det kommer att bli tråkiga, oroliga och långa dagar nu.

Sprutdag 6 - Menopuristens vardag

Nu är jag på väg till kliniken för att ta blodprov. Den här gången för att se hur äggstockarna har hittills har regerat på medicinen, om jag ska höja, sänka eller bibehålla dosen. I eftermiddag ringer doktorn och meddelar.

Jag hoppas på att jag inte behöver öka, för då finns risken att medicinen tar slut i helgen. Ve och fasa och antagligen alla IVFares stora mardröm. Det finns en del av mig som hela tiden är pyttenervös för just detta. Jag ser senariot framför mig hur jag med skenande hjärta och fullständigt hysterisk måste åka land och rike runt för att hitta ett apotek som har just min medicin hemma utan att behöva beställa i flera dagar i förväg (och det är inte så vanligt att de har ska jag säga).
Som den alldaglige heroinisten ungefär.

Och appropå det så känner jag mig verkligen som en världsvan sprutnarkoman när jag 20:45 varje kväll plockar fram min lilla nessesär med nålar och sprutor, radar upp de små ampullerna på bordet och blandar och bereder.
Yr av bara tanken på vad som komma skall och med stick-klar spruta, vinglar jag sedan in på toaletten, försöker att tänka så lite som möjligt (eller på vår framtida bebis) och tar ett stadigt grepp och fettet nedanför naveln. Sen sticker jag rakt in utan krussiduller och sprutar i mig det värdefulla. Efter varje gång oroar jag mig för om jag har gjort fel. Men det har jag inte.

Det blir en spännande dag.
Hur ser blodprovet ut (höja, sänka eller bibehålla dosen)?
Kommer jag att klara av en hel arbetsdag (för jag känner mig rätt svullen idag)?
Spännande.

Sprutdag 5 - Jag borde sluta

Jag vaknade med näsblod.
Tror att det lade ribban för dagens humör.

Jag är på uruselt humör och trött som aldrig förr.
Huset är i en enda röra men orkar inte ta tag i något alls. Orkar bara ligga har under mitt täcke och tycka hemskt hemskt synd om mig själv.

Det är tråkigt att tycka synd om sig själv.
Jag borde sluta med det.

Orderstatus på den beställda dvd-boxen "Tell me you love me" är nu skickad och dimper snart ner i brevlådan. Jag ska snart äntligen få se enligt ryktet den riktigt bra serien som jag missade på svt för ett tag sedan. Det är bra att ha något att se fram emot när mörkret tränger in.

Annars känns det mest som träningsvärk i magen nu. Lite jobbigt när jag sitter, men det gör inte ont. Mer svagt obehagligt och otympligt på något sätt. Det verkar trots allt finnas hopp om att smärtan uteblir lite till. Gärna många dagar extra den här gången.

Rädd och orolig.
För allt nu.
Borde sluta med det också.

Sprutdag 4 - Expresståg

Min lediga onsdag har aldrig förr kommit så väl till pass som imorgon.
Det har varit riktigt tufft idag på jobbet. Jobbigt att hjälpa barnen med sina overaller och skor, lyfta småttingarna och resa mig upp och ner från golvet hela tiden. Men det går fortfarande. Och så länge det gör det och slipper vara fastkedjad vid soffan här hemma är jag ändå rätt nöjd. Och kanske, kanske kan jag jobba veckan ut tack vare min välsignade lediga onsdag.

Men gudars vad trött jag var när jag kom hem. Det var en himmelsk fröjd att få inta ryggläge och sova någon timma. Och nu är jag lite mer utvilad än vad jag har varit på hela dagen.

Fjärde sprutdagen idag.
Under pågående behandlingen har tiden gått som ett expresståg, något som jag inte alls minns ifrån förra. Ibland känns det som att hjärnan inte riktigt hänger med, som att allvaret närmar sig för lite fort. Redan nästa vecka kanske det blir äggplock. Redan nästa vecka kanske jag sitter med lossade ägg och otåligt väntar in framtiden som ligger i värmeskåp.

Nu ska hoppet snart sättas på prov på allvar.
Jag försöker göra som Finnjonna gjorde.
Välja tillit.

Längtar efter solen

Tänk om.

Det är det värsta.
Tänk om vi aldrig får plåster på våra öppna sår.
Tänk om vi förblir barnlösa för resten av våra sorgliga liv.

Andas.

Soffligger. Känner. Tänker för mycket.
Lycka vore en fjärrkontroll med on/off knapp.
Magen spänner och drar.
Jag hoppas att fina ägg växer därinne.

Det gör ont att hoppas ikväll.
Men jag gör det ändå.
Herregud, jag hoppas så att hjärtat nästan brister.
Att livet ska vända min oturslott mot solen.