Sprutdag 6 - Menopuristens vardag

Nu är jag på väg till kliniken för att ta blodprov. Den här gången för att se hur äggstockarna har hittills har regerat på medicinen, om jag ska höja, sänka eller bibehålla dosen. I eftermiddag ringer doktorn och meddelar.

Jag hoppas på att jag inte behöver öka, för då finns risken att medicinen tar slut i helgen. Ve och fasa och antagligen alla IVFares stora mardröm. Det finns en del av mig som hela tiden är pyttenervös för just detta. Jag ser senariot framför mig hur jag med skenande hjärta och fullständigt hysterisk måste åka land och rike runt för att hitta ett apotek som har just min medicin hemma utan att behöva beställa i flera dagar i förväg (och det är inte så vanligt att de har ska jag säga).
Som den alldaglige heroinisten ungefär.

Och appropå det så känner jag mig verkligen som en världsvan sprutnarkoman när jag 20:45 varje kväll plockar fram min lilla nessesär med nålar och sprutor, radar upp de små ampullerna på bordet och blandar och bereder.
Yr av bara tanken på vad som komma skall och med stick-klar spruta, vinglar jag sedan in på toaletten, försöker att tänka så lite som möjligt (eller på vår framtida bebis) och tar ett stadigt grepp och fettet nedanför naveln. Sen sticker jag rakt in utan krussiduller och sprutar i mig det värdefulla. Efter varje gång oroar jag mig för om jag har gjort fel. Men det har jag inte.

Det blir en spännande dag.
Hur ser blodprovet ut (höja, sänka eller bibehålla dosen)?
Kommer jag att klara av en hel arbetsdag (för jag känner mig rätt svullen idag)?
Spännande.