Tänk om.
Det är det värsta.
Tänk om vi aldrig får plåster på våra öppna sår.
Tänk om vi förblir barnlösa för resten av våra sorgliga liv.
Andas.
Soffligger. Känner. Tänker för mycket.
Lycka vore en fjärrkontroll med on/off knapp.
Magen spänner och drar.
Jag hoppas att fina ägg växer därinne.
Det gör ont att hoppas ikväll.
Men jag gör det ändå.
Herregud, jag hoppas så att hjärtat nästan brister.
Att livet ska vända min oturslott mot solen.
1 kommentar:
DU måste tillåta dig själv att hoppas. Jag vill också hoppas men oturstankarna förföljer mig.
Vi får peppa varandra, vem vet om några veckor kanske vi båda är gravida. Det är inte omöjligt och det kan hända oss!!!
kram
Skicka en kommentar