Ruvardag 5 - Vårsol

Nu börjar solen bli varm och skön och av åkte Svantes hundtäcke och mina vantar och mössa under promenaden. Efter en lång och tråkig vinter är jag liksom de flesta svältfödd på varma solstrålar och vände ansiktet mot himlen och sög i mig allt jag orkade. Den första vårsolen är så nära en religiös upplevelse som jag möjligtvis kan komma, tror jag.

Visst känner jag av magen. Som träningsvärk fast ändå inte. Men försöker att minimera analyserandet och inte lita på någonting som känns. Det kan ju betyda allt eller inget och ingen kan veta vilket.
Läser att de flesta tycker att den här delen av behandlingen är värst, men jag håller nog inte med. Visst är ruvartiden tuff att gå igenom, men för mig är det värsta redan över.
Vi har fått ett resultat på äggen och några i frysen. Och det onda onda är gjort, jag kan återgå till mitt jobb och mitt liv. Sådant gör att jag kan slappna av lite grann. Åtminstone till dagarna före det läskiga gravtestet, hu! Idag är det 13 dagar kvar, fortarande på rätt så tryggt avstånd.

Det blir en lugn lördag hemma i soffan framför melodifestivalen.
En god middag och ett mycket gott sällskap.
Jag, Viktor, Svantemannen och katten Offi.

Ruvardag 4 - Testklurar

Idag har jag bestämt mig för när jag ska testa. Tanken på graviditetstest svider och kliar. Jag ha utvecklat en slags graviditetstest-fobi över åren och mår väl inte direkt toppen när jag tänker på att ett sådant måste göras för eller senare.

Jag vet nu bättre än att bara testa hipp som happ rakt upp och ner.
Jag vet nu att jag måste förbereda mig grundligt.
Att aldrig tjuvtesta (vilket bara leder till ännu större oro och besatthet för att inte tala om vad det kostar att avverka ett tiotal tester) och att det måste ske före en viss ledighet från jobbet (eftersom sorgen är så förlamande och hemsk efter ett negativt resultat att varesig Viktor eller jag är speciellt arbetsföra direkt efteråt).

Med detta i bakhuvudet har jag kommit fram till att testdag måste bli på ruvardag 18, fredagen den 13 mars. Fredagen den trettonde... Ja ja, jag är inte vidskeplig så det har inte så stor betydelse. Den största betydelsen ligger i att det är en fredag och att det har gått så pass långt in i ruvningen att testresultatet bör var säkert.
Under mina tidigare ruvningar har mensen inte kommit förrän jag har slutat med progesteronet, vilket man inte gör förrän man säkert vet att det inte har blivit något (moment 22?). Så att inte få mens trots negativt resultat betyder ingenting förutom då att jag måste vänta lite längre med att testa. Och sen lite till för nytt test och sen lite till. Så därför är det VERKLIGEN INTE någon bra idé för mig att testa för tidigt.

Blir trött bara av att fundera på det. Men nu är det bestämt. Den officiella testdagen blir alltså på ruvardag 18.

(Och bara för att jag har skrivit det här och för att jag är inställd på att jag inte brukar få någon mens även vid negativt resultat så kommer säkert den där jäkla mensen som gubben i lådan.
Man vet och sen vet man ändå inget, så brukar det ju vara.)

Tiden går lååångsamt.
Men äggstockarna känns i alla fall lite bättre.

Ruvardag 3 - Hemska drömmar

Regnet öser från himlen och både jag och Svante förstår vår rätt till att bara gå en kort runda och istället parkera oss i soffan en stund före jobbet.

Äggstockarna värker, trycker på utåt, inåt och åt sidorna. Blä.
Men det går nog över snart, inom ett par dagar. Doktorn sa ju att de fylls på med ny vätska efter äggplocket för att sedan sakta återgå till normalläge.

Jag går till jobbet ändå, men jag har lovat mig själv att jag ska ta det lugnt. Jag ska ändå sitta i möte hela förmiddagen både idag och imorgon och sedan övrigt försöka göra allting långsamt.
Jag varken vill eller kan vara borta från jobbet mer nu. Tur att det ändå är en viss skillnad ändå mot före äggplocket, nu kan jag ju röra mig hyfsat.
Hoppas att det inte blir värre bara.

Drömmarna har jagat mig inatt. Hemska drömmar om att bli lämnad ensam och om bebisar som aldrig kan bli mina.
Vaknade nästan kallsvettig och fick skynda mig in i duschen för att vakna till verkligheten.
Duschen lyckades nästan.
En svag sorsen känsla hänger sig envist kvar.

Ruvardag 2 - Skön paus

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderar på hur det ser ut därinne i magen. Om jag inte funderar på om lilla pricken har det bra och om h*n har fastnat som h*n ska.
För det är nämligen så att det är den dagen idag, då pricken förväntas att borra sig fast inne i livmodern för att växa sig större.
Vissa säger att man kan känna ett stick eller hugg när detta händer, vilket innebär att lilla pricken kan ha satt sig flera gånger om nu.
För sticker gör det hit och dit och hur många gånger som helst.

Jag är öm över äggstockarna och livmodern, känner mig svullen och illamående.
Precis som innan insättningen.
Omöjligt att avgöra vad som är mediciner och vad som skulle varit utan mediciner, så jag försöker att låta bli att känna efter.
Men hur lätt är det när man lycklig som få konstant har bilden av vår starkt lysande stjärna från ultrlljudet på näthinnan?

Jag får inte en hel ledig onsdag idag eftersom jag ska vara med på ett möte på jobbet i eftermiddag. En och en halv timme av min lediga dag offrar jag för detta, och det kan tyckas vara nästan inget. Men jag är så trött att jag egentligen skulle vilja sova hela eftermiddagen.
Både jag och Viktor är dödströtta.
Inte konstigt med tanke på hur mycket stress som har varit och som vi får en välbehövlig paus ifrån nu.

Paus i några dagar till.

Ruvardag 1 - Spöken på avstånd

Enligt trist erfarenhet så vet jag ju att det är snart som navelskådningen börjar på riktigt. Det är snart som jag börjar leta efter symptom, känna efter och vrida och vända på varje hittad och påhittad känsla i kroppen.

Det verkar därför sunt (medan sunda förnuftet fortfarande råder) att dokumentera att illamående, trötthet och ont i brösten redan började ett par dagar innan den här ruvningen. Så.

Det är de där progesteron-vagitorerna som jag måste ta tre gånger om dagen som ställer till det. Progesteron som är det hormon som kroppen frigör i början av en "vanlig" graviditet och skapar vanliga graviditetssymptom. Alltså får många IVFare graviditetssymptom under ruvning, gravida eller ej.
Vi har bara progesteron-spöken och hjärnspöken att gå på, vilket i princip är absolut ingenting.

Men spökena har inte hittat mig ännu.
Jag är fortfarande rusigt lycklig av tanken på den lilla pricken i min mage.
Och för att göra saken ännu bättre så ringde kliniken idag och berättade att vi fått en blastocyst till att frysa. Så nu har vi två stycken i frysen, vilket är otroligt bra.

Såna här dagar borde man spara på i en liten ask.

Det bor en prick i min mage

Jag var nästan gråtfärdigt nervös när doktorn kallade in oss från väntrummet.
Men det gick väldigt bra.
Vi har fått ett fint resultat.

Av fem befruktade ägg har ALLA blivit blastocyster!
Det är så fantastiskt.
Två av dem var jättefina, så en till mig och en till frysen. Gällande de andra tre så väntar de till imorgon och ser vad det blir av dem, de hade bara hunnit till första blastocyst-fasen idag sa de.
Vi får alltså besked imorgon om hur många vi får till frysen. Men minst en!

Det bor en älskad prick i min mage.
Syntes som en stark liten stjärna på ultraljudet, från sin plats i livmodern.
Att en upplevelse i en gynstol kan vara så fin.
Men det är den, varje gång.
Livets mirakel åker hem genom en liten plastslang.

Om drygt 2 veckor vet vi hur det har gått, om lilla pricken har fastnat hos oss.

Nervositeten har släppt, jag kan tillfälligt andas ut och få vara glad en stund.

Tänk, den här gången kanske det funkar.
Den tanken är så vacker att det spritter i hela hjärtat.

Surfar på vansinnets gräns

Känner mig panikslagen inför morgondagen.
Är så rädd, så fruktansvärt rädd för att det inte ska ha blivit något alls där i labbet över helgen. Att vi inte ska ha någon blastocyst alls att sätta in.
Mina nerver håller inte för sånt här, jag är tydligen inte särskilt rustad. Jag var farligt nära en panikattack igår och surfar just nu oavbrutet på vansinnets gräns.
Åh, vad har jag gjort för att förtjäna detta elende...

Och nu har jag velat så mycket fram och tillbaka med mina önskemål om telefonsamtal från kliniken att jag inte riktigt vet vad vi har bestämt. De stackars människorna som jobbar där måste i nuläget vara alldeles förvirrade och inte veta alls vad jag vill att de ska göra eller inte.
För nu har jag bestämt mig för att jag INTE vill ha något telefonsamtal.
Jag vill INTE under några omständigheter få några besked på telefon. Av den enkla anledningen att jag inte vill bli svimfärdig varje gång telefonen låter.
Jag vill vänta med att få besked om hur saken ligger till tills vi är på kliniken kl 14.
Nu har jag bestämt det. Så.
Måste bara ringa kliniken imorgon bitti och meddela så att de inte ringer.
DE FÅR INTE RINGA!!

Javisst, ni har uppfattat saker och ting korrekt.
Jag har fullständigt tappat greppet.

Försöker köpa oss ur

Jagad.
I tankarna på dagen och i drömmarna på natten.
Magen i uppror och själen rastlös.
Var sjutton är off-knappen?

Jag vågar inte tänka och ändå tänker jag.
Jag bor i en skräckfilm.
Hur hamnade jag här?

Jag vaknar av ilsken signal klockan sex på morgonen, tar min progesteron-vaggis och försöker sedan somna om.
Att somna om är svårt, det går bara en lite stund.
Sedan är jag klarvaken och måste gå ur sängen och ner.
Tar täcket med mig, sätter mig i soffan och trycker på datorn.
Dagen har redan börjat.
För tidigt.

Vi åker på spa idag, tar in på hotell, äter en fantastisk middag.
Försöker köpa oss ur.
Det kanske lyckas lite grann.
Lite grann skulle vara välsignat.

Ska snart sätta mig och skriva en Svante-manual till hundvakten. När han ska äta och hur mycket, vad han inte får äta och hur han brukar vara på promenaderna.
Tro mig, en manual behövs.
Svantemannen kan vara charmigt bångstyrig.

Kanske ska jag gå ut och gå en rask hundpromenad.
På lördagsmorgonen när det bara är jag och Svante och en ny dag som knappt vaknat. Så här dags är vi nästan ensamma ute. Möter bara någon enstaka och sömnig hundägare.

Jag ska försöka tänka positivt.
Att inget är omöjligt och allt är möjligt.
Att vi kommer att få en blastocyst tillbaka.
Att vi kommer att få ett barn.

Jag ska försöka tänka positivt idag.
En dag i taget.

Tillbaka till jobbet

Det är inte många gånger i livet som man kan säga " Jag har längtat så mycket efter att gå till jobbet och nu äntligen!".
Men dag kan jag det.
Det ska bli skönt att fungera igen, att träffa barnen och att göra lite nytta.
Intressant är att bara en och en halv vecka i stillhet kan skapa så mycket uppdämd energi som jag har nu.

Har nyss kommit tillbaka efter en underbar vinterpromenad nere vid stranden med hunden. Idag var havet stilla blyfärgat mot den vita snöstranden. Otroligt vackert och påtagligt rogivande.
Havet skiftar från dag till dag, ser aldrig lika ut.
Som livet ungefär.

En liten spavistelse är bokad till helgen.
På lördag lämnar vi Svante hos min kusin i Göteborg och så checkar vi in på hotellet vid 15-snåret. Sen ska vi bara mysa och ta hand om varandra och om oss själva.
Jag längtar mycket efter det.
Det är precis vad vi behöver.

Jag önskar bara att jag kunde sluta oroa mig hela tiden.
Att jag kunde vara lite sådär cool och lugn.
Ointresserat intresserad.

Men det är jag inte.
Tänker hela tiden på våra älskade små celler i värmeskåpet.

Hoppas så att jag nästan dör att våra små mår bra därinne hela långa vägen fram till måndag.

Kommer vi fram?

Vaknade med en lätthet i kroppen som jag inte känt på över en vecka nu. Hurra, jag har fått tillbaka min rörliga kropp! Det firades med en långpromenad i snön och en mycket lycklig hund.

Under promenaden ringde kliniken och meddelade att vi hade 5 befruktade ägg. 4 av 9 ägg hade varit omogna och resten hade reagerat positivt och befruktats.
So far so goood, men en krypande rädsla har krupit innanför skinnet. Jag hade önskat att fler var befruktade. Och 4 omogna ägg? Är inte det lite för många?

Så dagen kan ändå beskrivas med att jag ändå inte vet något. Att hundratusen frågor ändå snurrar och att paniken sakta stiger inuti. Kommer någon av dessa ynka 5 bli en blastocyst. Kommer vi vara tomhänta på måndag? Halsen snörper ihop av bara tanken. Det får fan inte gå fel nu.

Det måste gå bra nu.

Helgen kommer att bli plågsamt lång och med tanke på detta måste vi fly hemmet. Jag och Viktor kan inte bara gå här nu och inte göra något alls medan paniken slukar oss. Vi måste boka in oss på något hotell, äta gott och dricka lite vin. Byta miljö. Komma bort.

Så nu försöker jag ordna hundvakt och styra upp förberedelserna.
Jag orkar verkligen inte vara hemma i helgen.