Nu börjar solen bli varm och skön och av åkte Svantes hundtäcke och mina vantar och mössa under promenaden. Efter en lång och tråkig vinter är jag liksom de flesta svältfödd på varma solstrålar och vände ansiktet mot himlen och sög i mig allt jag orkade. Den första vårsolen är så nära en religiös upplevelse som jag möjligtvis kan komma, tror jag.
Visst känner jag av magen. Som träningsvärk fast ändå inte. Men försöker att minimera analyserandet och inte lita på någonting som känns. Det kan ju betyda allt eller inget och ingen kan veta vilket.
Läser att de flesta tycker att den här delen av behandlingen är värst, men jag håller nog inte med. Visst är ruvartiden tuff att gå igenom, men för mig är det värsta redan över.
Vi har fått ett resultat på äggen och några i frysen. Och det onda onda är gjort, jag kan återgå till mitt jobb och mitt liv. Sådant gör att jag kan slappna av lite grann. Åtminstone till dagarna före det läskiga gravtestet, hu! Idag är det 13 dagar kvar, fortarande på rätt så tryggt avstånd.
Det blir en lugn lördag hemma i soffan framför melodifestivalen.
En god middag och ett mycket gott sällskap.
Jag, Viktor, Svantemannen och katten Offi.
1 kommentar:
Jag försöker också att känna efter så lite som möjligt även om det är svårt. Solen är verkligen härlig och otroligt efterlängtad.
Ta hand om dig!
Kram pez
Skicka en kommentar