Hej alla!
Efter snart ett helt underbart år tillsammans med vår Vilgot började jag fundera på om man inte skulle kunna göra något bra och konstruktivt av min blogg. Inte minst för att Vilgot själv ska kunna läsa om hur hans mamma och pappa längtade efter honom när han blivit stor nog.
Sagt och gjort så började jag läsa och sortera i bloggen, göra lite kosmetiska ändringar här och var, välja ut texter och inlägg och sedan publicera det färdiga materialet på förlaget Vulcan. Nu är boken färdig och ligger nu för allmän försäljning på https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=54958.
Priset är tyvärr högt eftersom man trycker upplagor efter beställning, men om ni är intresserade så kan ni beställa ett exemplar direkt av mig för en betydligt billigare peng.
Givetvis kommer bloggen att ligga kvar för gratis läsning här på nätet om man så föredrar.
Men om du är intresserad av att läsa Skål från ensamheten i bokform skicka mig ett mail på hindsfors@tele2.se.
söndag 27 november 2011
måndag 31 januari 2011
torsdag 30 december 2010
Skål från tresamheten
Vilgot är fantastisk.De här första dagarna tillsammans med honom är en vild kärleksstorm. Jag är så gränslöst lycklig att jag inte ens vet hur jag ska kunna skriva om det. När jag ammar, sjunger, pratar och tittar på min fina pojke är det som om jag också nyss föddes. Världen är helt ny och att bli mamma är allt jag kunnat föreställa mig. Fast gånger en miljon ungefär.
Ibland trillar lyckotårarna hejdlöst. Kärleken är så stor, så stor. Som om den inte riktigt ryms i ett och samma hjärta.
Det är dels den stora kärleken till vår gosse och dels en evig lättnad över att vår barnlöshet är över som gör allt så fantastiskt.
Tänk att Vilgot var vårt allra sista lilla embryo i frysboxen.
Som vi inte hyste så mycket hopp om men ändå satte in, ja för sakens skull.
Och så blev det så himla bra. En livs levandes liten ny människa blev gjord och vi får äntligen bli föräldrar. Han är inget mindre än ett stort mirakel.
Vilgot kommer för alltid att påminna oss om vilken tur vi har. Att få barn har inte någonstans varit självklart hur väl läkarna än har pratat om våra chanser via IVF. Vi gav nästan upp flera gånger. Sorgen förlamade oss, vi visste periodvis varken ut eller in och vår kärlek sattes på prov om och om igen. Men på något sätt höll vi oss strax ovanför vattenytan och det är jag så oändligt glad över idag.
Ensamheten är besegrad och nu börjar en helt ny resa. Tack än en gång för att ni stöttat mig och för att ni finns. Det allra svartaste kunde nog aldrig besegrats utan min blogg, utan er - min ventil.
Men nu gör jag avslut här inne. Bloggen har tjänat sitt syfte och jag låter den ligga kvar för att kanske hjälpa någon annan genom sin resa.
Äntligen!
tisdag 28 december 2010
Förlossningen
Torsdagen 23 december vaknade jag av en riktigt ond värk vid 1.30 ca, ställde mig upp ur sängen och då rann slemproppen ut. Jag trodde då att det var fostervatten, men eftersom de senare tog hinnorna på mig så gissar jag att det var en väldigt lös slempropp istället.
Hur som helst så ringde jag förlossningen och de bad mig komma på kontroll följande förmiddag och uppmanade mig till att ta en panodil och sova lite.
Jag hann nog inte mer än att lägga på luren då täta värkar tog rejält fart och avlöste varandra. De var så täta att det inte var någon idé ens att klocka dem, så jag ringde förlossningen igen och berättade att vi skulle komma in meddetsamma.
20 min senare satt vi i bilen på väg till Varberg. Det var fruktansvärt att sitta ner med värkarna och jag skrek som en gris hela vägen.
Väl framme konstaterades det att jag var helt öppen 3 cm med kraftigt värkarbete. Jag fick både lustgas och akupunktur med en gång, men tyckte väl aldrig riktigt att det hjälpte. Stunden senare var det dags för att ta hinnor och EDA och jag hade vid detta lag så ont att jag nu stängde både det mesta av medvetande och ögon för resten av förlossingen. Värkarna var täta, täta och jag fick inte vila emellan. Även mellan värkarna gjorde det djävulskt ont. Psykoprofilaxkurs, släng dig i väggen, det funkade inte alls. Ville bara vara ifred. Viktor fick inte röra, inte prata, bara finnas. Jag gick så djupt in i mig själv under hela förlossningen att jag kommer ihåg att jag var sjukt irriterad bara någon frågade mig något eller erbjöd mig dricka.
Även efter att ryggmärgsbedöviningen var lagd hade jag så ont att jag inte riktigt fick någon paus. Och nu började det trycka på rejält nedåt. Jag fick för tidiga krystvärkar, sådana som inte går att stå emot. Barnmorskan bad mig att INTE krysta, men det var stört omöjligt. Jag stod upp i gåstol (för jag kunde inget annat) och tog i för kung och fosterland.
Jag var nu öppen ungefär 7 cm och jag kommer ihåg att jag inte riktigt trodde på det. Jag hade ju krystvärkar och var rädd att lilleman skulle åka ut på golvet där jag stod i gåstolen. Bad barnmorskan att undersöka mig om och om igen, allt medan krystvärkarna avlöste varandra. Jag upplevde det som ett inferno i kroppen, en helt ostoppbar kraft som hade tagit helt över. Jag blev dock konstigt nog aldrig rädd, utan tänkte bara på att få ut barnet. "Barnet kommer nu!" kommer jag ihåg att jag skrek flera gånger.
Jag hade krystvärkar i fyra timmar och min kropp har nog aldrig jobbat hårdare. Pga tidiga krystvärkar och förväntat stort barn (läst i journalen efteråt), fick jag också värkstimulerande dropp som reglerades fram och tillbaka. Detta minns jag knappt faktiskt, då jag ändå upplevde att värkarna var enorma och täta under hela förloppet.
Klockan 8.49 på morgonen kom äntligen Vilgot ut och alltihop tog ca 7 timmar. Han skrek med en gång, vilket var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Jag och Viktor grät ikapp med honom medan världen stod stilla.
Världen står fortfarande stilla.
Hur som helst så ringde jag förlossningen och de bad mig komma på kontroll följande förmiddag och uppmanade mig till att ta en panodil och sova lite.
Jag hann nog inte mer än att lägga på luren då täta värkar tog rejält fart och avlöste varandra. De var så täta att det inte var någon idé ens att klocka dem, så jag ringde förlossningen igen och berättade att vi skulle komma in meddetsamma.
20 min senare satt vi i bilen på väg till Varberg. Det var fruktansvärt att sitta ner med värkarna och jag skrek som en gris hela vägen.
Väl framme konstaterades det att jag var helt öppen 3 cm med kraftigt värkarbete. Jag fick både lustgas och akupunktur med en gång, men tyckte väl aldrig riktigt att det hjälpte. Stunden senare var det dags för att ta hinnor och EDA och jag hade vid detta lag så ont att jag nu stängde både det mesta av medvetande och ögon för resten av förlossingen. Värkarna var täta, täta och jag fick inte vila emellan. Även mellan värkarna gjorde det djävulskt ont. Psykoprofilaxkurs, släng dig i väggen, det funkade inte alls. Ville bara vara ifred. Viktor fick inte röra, inte prata, bara finnas. Jag gick så djupt in i mig själv under hela förlossningen att jag kommer ihåg att jag var sjukt irriterad bara någon frågade mig något eller erbjöd mig dricka.
Även efter att ryggmärgsbedöviningen var lagd hade jag så ont att jag inte riktigt fick någon paus. Och nu började det trycka på rejält nedåt. Jag fick för tidiga krystvärkar, sådana som inte går att stå emot. Barnmorskan bad mig att INTE krysta, men det var stört omöjligt. Jag stod upp i gåstol (för jag kunde inget annat) och tog i för kung och fosterland.
Jag var nu öppen ungefär 7 cm och jag kommer ihåg att jag inte riktigt trodde på det. Jag hade ju krystvärkar och var rädd att lilleman skulle åka ut på golvet där jag stod i gåstolen. Bad barnmorskan att undersöka mig om och om igen, allt medan krystvärkarna avlöste varandra. Jag upplevde det som ett inferno i kroppen, en helt ostoppbar kraft som hade tagit helt över. Jag blev dock konstigt nog aldrig rädd, utan tänkte bara på att få ut barnet. "Barnet kommer nu!" kommer jag ihåg att jag skrek flera gånger.
Jag hade krystvärkar i fyra timmar och min kropp har nog aldrig jobbat hårdare. Pga tidiga krystvärkar och förväntat stort barn (läst i journalen efteråt), fick jag också värkstimulerande dropp som reglerades fram och tillbaka. Detta minns jag knappt faktiskt, då jag ändå upplevde att värkarna var enorma och täta under hela förloppet.
Klockan 8.49 på morgonen kom äntligen Vilgot ut och alltihop tog ca 7 timmar. Han skrek med en gång, vilket var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Jag och Viktor grät ikapp med honom medan världen stod stilla.
Världen står fortfarande stilla.
lördag 25 december 2010
Välkommen älskade lilla du!
I en raketförlossing kom du till världen den 23 december klockan 8.49. 4330g och 53cm lång! Mammas och pappas stora pojke som fått namnet Vilgot.
Alla mår toppen, har kommit hem idag och jag återkommer snart med förlossningsbeättelse.
Tack alla ni som stöttat och stöttat i både med- och motvind. Ni betyder allt.
onsdag 22 december 2010
BF +5
Ingenting händer och då menar jag absolut ingenting.
Värkarna stannade av igår och det kommer på sin höjd lite molvärk emellanåt.
Börjar verkligen tänka klassiskt sjuka tankar som att det här barnet aldrig kommer att komma ut. Det blir ingen förlossning. Inget ont. Inget jäkla värkarbete. Ha! Vad trodde jag egentligen?
Nu är i alla fall Viktor ledig och vi ska försöka ha så sköna dagar som möjligt över jul. Även utan att bebis kanske har kommit. Och nu även också utan vår gosiga hund, som på grund av väderprogroser får åka hemifrån till hundvakten redan idag.
Så snart är det alltså bara jag, magen, Viktor och katten som är kvar hemma till jul. En jul som i sämsta och numera högst tänkbara fall kommer att tillbringas hemma i soffan framför André Pops på SVT.
I bästa fall på BB.
Jäkla unge, kom ut nu!!!!
Värkarna stannade av igår och det kommer på sin höjd lite molvärk emellanåt.
Börjar verkligen tänka klassiskt sjuka tankar som att det här barnet aldrig kommer att komma ut. Det blir ingen förlossning. Inget ont. Inget jäkla värkarbete. Ha! Vad trodde jag egentligen?
Nu är i alla fall Viktor ledig och vi ska försöka ha så sköna dagar som möjligt över jul. Även utan att bebis kanske har kommit. Och nu även också utan vår gosiga hund, som på grund av väderprogroser får åka hemifrån till hundvakten redan idag.
Så snart är det alltså bara jag, magen, Viktor och katten som är kvar hemma till jul. En jul som i sämsta och numera högst tänkbara fall kommer att tillbringas hemma i soffan framför André Pops på SVT.
I bästa fall på BB.
Jäkla unge, kom ut nu!!!!
tisdag 21 december 2010
Ugglor i mossen?
Efter ett par nätters finfin sömn sitter jag nu och nattugglar igen. Denna gång med täta sammandragningar som faktiskt gör lite ont och trycker ordentligt nedåt. Åh, som jag hoppas på att detta är starten på förlossningen!
Viktor har lyckats med att få jobba nära hemma den här veckan och kommer hem varje kväll. Det är en sådan befrielse och trygghet att ha honom snusandes på ovanvåningen medan jag sitter här och väntar ut natten. Min älskade, älskade man. Som jag behöver honom just nu och det känns verkligen i både kropp och själ att vi just nu sitter ihop, laddade inför den stora stunden. Det är vackert.
Är just nu så glad för mina onda sammandragningar att det är svårt att koppla av. Men jag ska försöka sova lite om en stund igen. Bara sudda lite till.
Sudd sudd.
Viktor har lyckats med att få jobba nära hemma den här veckan och kommer hem varje kväll. Det är en sådan befrielse och trygghet att ha honom snusandes på ovanvåningen medan jag sitter här och väntar ut natten. Min älskade, älskade man. Som jag behöver honom just nu och det känns verkligen i både kropp och själ att vi just nu sitter ihop, laddade inför den stora stunden. Det är vackert.
Är just nu så glad för mina onda sammandragningar att det är svårt att koppla av. Men jag ska försöka sova lite om en stund igen. Bara sudda lite till.
Sudd sudd.
måndag 20 december 2010
BF +3
Vecka 41.
Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.
Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.
Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!
Det är som dom säger.
Att gå över tiden är tortyr.
Långsamt och segt.
Humöret upp och ner.
Jag hoppas så innerligt på att allt är igång innan torsdag. För på torsdag stundar läkarbesök och då måste jag vara stark så att de ger mig en igångsättning senast nästa vecka. Är ju livrädd för att gå över tiden för mycket, har mardrömmar om att fostervatten och moderkaka tar slut. Att livet där inne ska ta slut för oss. Att fina bebisen inte ska klara sig.
Jag hatar min oro. Men den är där tills bebis är ute och jag kan se att bebis mår fint. Den kommer inte att gå över, utan bara förvärras. Det är det jag måste få läkaren att förstå. Att mina samlade negativa erfarenheter påverkar mig så starkt att jag inte klarar av tanken på eventuella komplikationer. Inte står ut.
Dagen idag får helt enkelt tillägnas tjat på fina bebis om att komma ut meddetsamma. Komsikomsi!
fredag 17 december 2010
Klarvaken
Inget nytt alls egentligen mer än att det är dagen D idag. Beräknad-förlossings-dagen och den dagen vi har väntat så länge och andäktigt på.
Sitter och nattsuddar igen, men tyvärr inte på grund av värkar. Jag kunde helt enkelt inte somna om efter toalettbesöket klockan tre. Klarvaken, hungrig och bebis alldeles vild och galen. Så jag och hunden gick ner i köket för en nattmacka och sen blev jag sittandes/ liggandes framför Musikhjälpen i vardagsrummet. Fattar inte varför jag inte kan sova. Och jag blir lite stressad med tanke på att det är så viktigt att vara utvilad så här dags i graviditeten. Jag som ALDRIG har sömnproblem, äter på natten eller inte kan somna om!
Ska försöka somna igen om en stund, för längre än till klockan nio blir det ingen sömn. Ska till barnmorskan imorgon för kontroll. Tycker att det är riktigt trist att jag inte känner någon värk längre och ska seriöst diskutera en hinnsvepning med barnmorskan, som jag skulle vilja ha senast vid läkarbesöket om en vecka. Ett läkarbesök som jag har bokat in just därför jag är så rädd att det ska hända bebis något om jag går över tiden. En oro och påtaglig rädsla som jag har burit med mig hela graviditeten.
Nu känner jag att ögonen kanske möjligtvis är lite dimmiga...gäsp... Jag provar att lägga mig en stund.
Sitter och nattsuddar igen, men tyvärr inte på grund av värkar. Jag kunde helt enkelt inte somna om efter toalettbesöket klockan tre. Klarvaken, hungrig och bebis alldeles vild och galen. Så jag och hunden gick ner i köket för en nattmacka och sen blev jag sittandes/ liggandes framför Musikhjälpen i vardagsrummet. Fattar inte varför jag inte kan sova. Och jag blir lite stressad med tanke på att det är så viktigt att vara utvilad så här dags i graviditeten. Jag som ALDRIG har sömnproblem, äter på natten eller inte kan somna om!
Ska försöka somna igen om en stund, för längre än till klockan nio blir det ingen sömn. Ska till barnmorskan imorgon för kontroll. Tycker att det är riktigt trist att jag inte känner någon värk längre och ska seriöst diskutera en hinnsvepning med barnmorskan, som jag skulle vilja ha senast vid läkarbesöket om en vecka. Ett läkarbesök som jag har bokat in just därför jag är så rädd att det ska hända bebis något om jag går över tiden. En oro och påtaglig rädsla som jag har burit med mig hela graviditeten.
Nu känner jag att ögonen kanske möjligtvis är lite dimmiga...gäsp... Jag provar att lägga mig en stund.
onsdag 15 december 2010
Falsklarm
Har sovit så gott så gott hela natten.
Allting har avtagit och jag har nu inga fler "värkar", så jag vågar nu vid detta laget kalla gårdagen för ett falsklarm. Är otroligt besviken...
Nu känns allting så himla tråkigt och långsamt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av min dag. Får fundera ut något, för jag tror faktiskt att jag kommer att dö om jag måste stanna hemma hela dagen. Urk.
Allting har avtagit och jag har nu inga fler "värkar", så jag vågar nu vid detta laget kalla gårdagen för ett falsklarm. Är otroligt besviken...
Nu känns allting så himla tråkigt och långsamt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av min dag. Får fundera ut något, för jag tror faktiskt att jag kommer att dö om jag måste stanna hemma hela dagen. Urk.
tisdag 14 december 2010
Nattsudd
Sitter uppe mitt i natten och har värk. Vad för slags värk har jag ingen som helst aning om, men visst känns det lite hoppfullt!
Hade många sammandragningar och lite molvärk igår kväll, men det är ju inte så speciellt ovanligt nu för tiden. Så inatt vid halv 2 vaknade jag av att jag hade riktigt ont, sådär som man har när man har rejäl mensvärk. Kunde absolut inte somna om, gick på toaletten flera gånger och vände och vred mig i ungefär en timme innan jag tillslut gick upp ur sängen och satte på tv och dator. Som tur är sänder SVT "Musikhjälpen" hela natten så jag har lite sällskap :-).
Molvärken med sammandragningar kommer lite då och då, men inte regelbundet eller vad jag tycker särskilt starkt. Bara starkt nog för att jag inte ska kunna koppla av och sova, så jag hoppas att de snart antingen tilltar eller avtar.
Vågar knappt hoppas på att det är på gång, men känner mig ändå lite pirrig. För något är det ju som händer med kroppen. Och fina bebis tycks också känna av något, han är helt sjövild!
Hade många sammandragningar och lite molvärk igår kväll, men det är ju inte så speciellt ovanligt nu för tiden. Så inatt vid halv 2 vaknade jag av att jag hade riktigt ont, sådär som man har när man har rejäl mensvärk. Kunde absolut inte somna om, gick på toaletten flera gånger och vände och vred mig i ungefär en timme innan jag tillslut gick upp ur sängen och satte på tv och dator. Som tur är sänder SVT "Musikhjälpen" hela natten så jag har lite sällskap :-).
Molvärken med sammandragningar kommer lite då och då, men inte regelbundet eller vad jag tycker särskilt starkt. Bara starkt nog för att jag inte ska kunna koppla av och sova, så jag hoppas att de snart antingen tilltar eller avtar.
Vågar knappt hoppas på att det är på gång, men känner mig ändå lite pirrig. För något är det ju som händer med kroppen. Och fina bebis tycks också känna av något, han är helt sjövild!
söndag 12 december 2010
Snuslängtan
Vecka 40.
Nu är bebis klar och färdigbakad.
Jag som nästan var helt säker på att jag skulle föda lite tidigare har nu endast fem dagar kvar till det magiska datumet. Och kanske jag till och med måste gå över tiden. Hu!
Status är oförändrad. Jag känner fortfarande likadant som för några dagar sedan. Ibland kommer det en lite starkare sammandragning, men inget mer. Jag är otålig nu. Vill att fina bebisen ska komma ut till oss så vi kan hälsa ordentligt. Nej, nu får det minsann räcka med graviditet, vill ha min kropp tillbaka och min bebis att snusa på.
Åh, bebis att snusa på! Jag blir tårögd av att bara tänka på att det bara är några dagars väntan kvar innan han är här. Det är så overkligt och verkligt på en och samma gång att det rusar i kroppen när jag tänker på det.
Och förlossningen? Ja, bring it on! Jag är redo!
Nu är bebis klar och färdigbakad.
Jag som nästan var helt säker på att jag skulle föda lite tidigare har nu endast fem dagar kvar till det magiska datumet. Och kanske jag till och med måste gå över tiden. Hu!
Status är oförändrad. Jag känner fortfarande likadant som för några dagar sedan. Ibland kommer det en lite starkare sammandragning, men inget mer. Jag är otålig nu. Vill att fina bebisen ska komma ut till oss så vi kan hälsa ordentligt. Nej, nu får det minsann räcka med graviditet, vill ha min kropp tillbaka och min bebis att snusa på.
Åh, bebis att snusa på! Jag blir tårögd av att bara tänka på att det bara är några dagars väntan kvar innan han är här. Det är så overkligt och verkligt på en och samma gång att det rusar i kroppen när jag tänker på det.
Och förlossningen? Ja, bring it on! Jag är redo!
torsdag 9 december 2010
Överanalys
Ingen bebis i sikte ännu. Damn.
Inatt vaknade jag av att jag hade ont. Som ont i en värk. Yippi, tänkte jag. Men det bjöds tydligen bara på en. Kändes som en kramp i hela magen och jag fick ont ut i skinkorna och ner i ljumskarna och det hela höll på i någon minut.
Men sedan dess är det snålt med värkar. Har just nu bara den där molande mensliknande värken, djävulsk foglossning, lite sammandragningar (som inte gör ont) då och då och krånglande tarmar.
Min vän Fia har beställt en förlossning till mig imorgon kväll. Jag hoppas verkligen att sådana beställningar fungerar.
Inatt vaknade jag av att jag hade ont. Som ont i en värk. Yippi, tänkte jag. Men det bjöds tydligen bara på en. Kändes som en kramp i hela magen och jag fick ont ut i skinkorna och ner i ljumskarna och det hela höll på i någon minut.
Men sedan dess är det snålt med värkar. Har just nu bara den där molande mensliknande värken, djävulsk foglossning, lite sammandragningar (som inte gör ont) då och då och krånglande tarmar.
Min vän Fia har beställt en förlossning till mig imorgon kväll. Jag hoppas verkligen att sådana beställningar fungerar.
lördag 4 december 2010
Aj aj aj aj!
Vecka 39.
Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!
Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.
Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!
Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått så fruktansvärt ont i blygdbenet. Det trycker hårt nedåt och känns som att bäckenet ska gå sönder, snyft. Min gångstil a la anka är nu ännu värre och folk börjar göra sig ordentligt lustiga över den. Men jag ser det hela positivt, att bebis trycker hårdare nedåt och snart vill ut. Och molvärken, som jag nu lärt mig heter förvärkar, är högst närvarande. Tarmarna krånglar. Åh, vad jag vill föda barn nu!
Lyckan är också ständigt med mig. Fina bebis buffar nästan ständigt och har ryggen till höger och de små tassarna till vänster. Buff buff. Lyckliga jag kan inte förstå, inte greppa att det är mitt eget barn där inne. Han är min, mitt barn, vårt barn. Ofattbart.
Helgen blir lugn, om vi nu inte ska föda barn dvs (vilket jag ändå hoppas på). Jag och Viktor ska bara mysa och njuta av de sista dagarna vi är själva. "Its the end of an era", som någon i sitcomen Vänner uttryckte det när det var dags för stor förändring. Välsingnade förändring :-)!
torsdag 2 december 2010
måndag 29 november 2010
Längtar efter bebis, Viktor och promenader
Vecka 38.
Det har varit några lugna dagar nu. Molvärken har hållit sig i stort sett borta och vi har haft en riktigt mysig helg. Jag har lyckats sova rätt så gott och känner mig gladare och piggare.
I fredags var vi hos barnmorskan och allting ser fortsatt bra ut. SF-måttet på 35 cm visade att bebis fint följer sin kurva, något större än medel, och alla värden och hjärtljud var perfekta.
Veckans roliga detalj: Ibland knäpper och knakar det i magen när bebis rör sig. Det är små luftbubblor som spricker enligt barnmorskan. Nu när bebisen är så här stor så trycker den ut bubblor i fostervattnet. Så det är tack och lov inte bebisens leder som knakar, vilket jag och Viktor först undrade över.
Nu har vi två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning och spänningen stiger ytterligare. Jag drömmer bebis både på dagen och på natten, han finns ständigt i tankarna. Jag längtar så oerhört efter att få snusa på vår lille pojke (eller flicka om ultraljudet skulle visa sig varit fel). Längtar så jag nästan spricker.
Viktor har som vanligt på måndagar åkt iväg och kommer inte hem förrän på torsdag.
Det börjar kännas svårt och jobbigt när han åker iväg, något som jag inte alls brukar känna. Jag känner att jag behöver honom mer än någonsin och det blir en liten otrygghet när han måste ge sig iväg. Men så ser våra liv ut och det är bara att smälta undan, dessutom kommer han ju hem så fort jag ringer. Tänker att bara, bara inte förlossingen går för snabbt så att han inte hinner hem... (men sannolikheten för det är ju försvinnande liten...)
Ska nog slänga in hunden och mig i bilen och köra ner till stranden idag. Det är så härligt att se vovven bli sådär galet glad när han får släppa loss tassarna i vild sandgalopp (eller snögalopp). Det är så synd om honom i dessa dagar, det blir inte mycket motion. Jag har ju så ont att vanliga promenader inte är att tänka på. Men snart snart blir det långpromenader igen och då med både vagn och hund. Herregud vad jag längtar!
Det har varit några lugna dagar nu. Molvärken har hållit sig i stort sett borta och vi har haft en riktigt mysig helg. Jag har lyckats sova rätt så gott och känner mig gladare och piggare.
I fredags var vi hos barnmorskan och allting ser fortsatt bra ut. SF-måttet på 35 cm visade att bebis fint följer sin kurva, något större än medel, och alla värden och hjärtljud var perfekta.
Veckans roliga detalj: Ibland knäpper och knakar det i magen när bebis rör sig. Det är små luftbubblor som spricker enligt barnmorskan. Nu när bebisen är så här stor så trycker den ut bubblor i fostervattnet. Så det är tack och lov inte bebisens leder som knakar, vilket jag och Viktor först undrade över.
Nu har vi två och en halv vecka kvar till beräknad förlossning och spänningen stiger ytterligare. Jag drömmer bebis både på dagen och på natten, han finns ständigt i tankarna. Jag längtar så oerhört efter att få snusa på vår lille pojke (eller flicka om ultraljudet skulle visa sig varit fel). Längtar så jag nästan spricker.
Viktor har som vanligt på måndagar åkt iväg och kommer inte hem förrän på torsdag.
Det börjar kännas svårt och jobbigt när han åker iväg, något som jag inte alls brukar känna. Jag känner att jag behöver honom mer än någonsin och det blir en liten otrygghet när han måste ge sig iväg. Men så ser våra liv ut och det är bara att smälta undan, dessutom kommer han ju hem så fort jag ringer. Tänker att bara, bara inte förlossingen går för snabbt så att han inte hinner hem... (men sannolikheten för det är ju försvinnande liten...)
Ska nog slänga in hunden och mig i bilen och köra ner till stranden idag. Det är så härligt att se vovven bli sådär galet glad när han får släppa loss tassarna i vild sandgalopp (eller snögalopp). Det är så synd om honom i dessa dagar, det blir inte mycket motion. Jag har ju så ont att vanliga promenader inte är att tänka på. Men snart snart blir det långpromenader igen och då med både vagn och hund. Herregud vad jag längtar!
torsdag 25 november 2010
Går här och hoppas
Ungefär varannan natt får jag sova bra.
Så har veckan hittills sett ut.
Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.
Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?
Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.
Hoppas, hoppas, hoppas...
Så har veckan hittills sett ut.
Hade molvärk hela natten till måndagen och en bra bit in på dagen. På tisdagen fick jag slippa den och igår kom den tillbaka med större kraft och har lämnat mig rätt så sömnlös inatt. Den känns som mensvärk och det får ju mig att undra lite över det här med hur en första förlossningsfas kan kännas.
Jag har ju inga värkar, alltså inga regelbundna sammandragningar eller egentligen särskilt många. Bara en konstant molvärk som blir lite värre då och då. Kan något vara på gång eller?
Har googlat järnet på just detta och det verkar som att man kan ha molvärk i flera veckor innan det är dags för förlossning. Fy vad jobbigt, tänker jag. Och hur trött är man inte då när förlossningen väl startar på allvar?
Så nu går jag här och hoppas på att det kanske max är en eller två veckor kvar tills vi får träffa vårt älskade barn. Kanske mindre än så.
Hoppas, hoppas, hoppas...
måndag 22 november 2010
Tappar andan
Vecka 37.
Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.
Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.
Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.
Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.
Ibland gråter jag.
För det gör så förbannat ont överallt.
Som tex efter en natt utan någon vidare sömn, uppallad med kuddar under mage och mellan knän och måste vända på mig stup i kvarten för att fogarna inte tål att jag ligger stilla i ett och samma läge för länge plus att jag måste upp och kissa varannan timme.
Trött. Mensvärk. Fogvärk. Kanske lite förstoppad eller är det någon annan typ av oidentifierad ont. Det skär och ilar i underlivet lite då och då av fina bebishuvudet och sammandragningarna kommer och går.
Jo, ibland gråter jag.
Av både smärta och lycka på en och samma gång.
För jag har nog aldrig varit så här lycklig. Aldrig så lycklig som när jättebebis bökar runt och gör att lilla mamma nästan tappar andan.
onsdag 17 november 2010
Skräckblandat men mest av allt förtjusning
Nu är det kokta fläsket snart stekt och jag ska snart föda ut ett riktigt barn. Rätt ut bara.
Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.
Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.
Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!
Jag har längtat så länge och känner mig så laddad och mentalt förberedd att jag inte är särskilt rädd. Men dock lite allvarlig inför den stora stunden. Tänk att jag ska föda barn! Och hur kommer det att hända? Kommer jag hinna ringa hem Viktor om han är iväg och jobbar (han är ju sådär en 4-5 timmars resväg hemifrån)? Man har ju inte en susning om hur lång tid just min förlossning kommer att ta. Det kanske bara säger poff. Eller så säger det inget alls utan segar sig i flera dygn. Tankeverksamheten knakar just nu.
Jag hoppas ändå att jag inte behöver vänta på dagen D sådär våldsamt länge till. Och jag hoppas så innerligt så innerligt att fina bebisen vill komma ut innan jul, för jag tycker faktiskt att jag och Viktor har väntat tillräckligt. I närmare bestämt ganska exakt fem och ett halvt år.
Herrejösses. I fem och ett halvt år har vi längtat oss blåa efter just det som nu håller på att hända. Nyp mig i armen!
lördag 13 november 2010
Kommer bebisen snart?
Vecka 36.
Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.
Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!
Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!
Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...
Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.
Besöket hos barnmorskan igår bjöd på fler fina provresultat. Havandeskapsförgiftningsrisken verkar vara ett minne blott och det är så himla skönt.
Bebis följer sin kurva strax ovanför medel och hjärtat slår starkt och fint. Och som sagt, alla mina prover är fina. Vad dippen förra fredagen berodde på vet ingen, men min hemmasnickrade teori är att jag kanske möjigtvis blev påverkad av att bebis borrade sig djupare ner i bäckenet, för det var ju just då omkring som den fixerade sig verkar det som. Plus överansträngningen av shoppningen dagen innan.
Det är bara ca 5 veckor till beräknad förlossning nu. En månad. En evighet och kort om tid.
Vi var på sista föräldrautbildningstillfället igår och barnmorskorna gick igenom förlossningens aktiva skeden, de som sker på sjukhuset. Och så fick vi se en fin liten film om några par som födde barn. Är så känslig nu att jag nästan fick titta bort när bebisarna kom till världen för att inte börja hulkgråta mitt på föräldrautbildningen. Sånt där är ju så förskräckligt vackert!
Min kropp börjar göra ordentligt ont. Fogarna är värre än någonsin och jag orkar nästan inte ta mig någonstans längre. Dessutom ligger bebis huvud så långt ner nu att det skär i hela underlivet ibland. Och jag har mycket sammandragningar/ förvärkar. Igår så många att jag började tro att förlossningen var på gång. De gör inte ont, men är kraftfulla och obehagliga. Med kombinationen att det skär i underlivet är de inte roliga alls. Så allt jag gör tar sådan oerhörd lång tid. Hundpromenaderna tex, de är inte särskilt långa i meter, men varar lääänge :-)!
Jag hörde med barnmorskan om det här med mina sammandragningar, om det kanske kunde vara så att jag kommer att föda tidigare. Men hon hävdade att det inte alls behöver vara på det viset, att det är fullständigt normalt med så här mycket sammandragningar. Men jag undrar jag... Bebis fixerad och jättemycket sammandragningar både gåendes och vilandes. Min vän Mia berättade att hon hade det så här en ungefär vecka innan hon födde. Hmmmm...
Men vi får väl se. Hur som helst börjar jag bli lite stressad över att hinna färdigt med alla bestyr innan bebis är här. Och packningen av BB-väskan har jag börjat med nu, men vill gärna bli färdig så fort som möjligt. Nästa vecka blir det till att ta tag i en del projekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)