För första gången på länge...

Suckar högt av vardagströtthet och lite för mycket vin till grillmiddagen som kvällen bjöd på. I en grönskande försommarträdgård med doften av grillkol och mat, min älskades otvungna sällskap och en liten liten hund som tigger järnet vid fötterna på trädäcket.

För första gången sedan innan missfallet mår jag gott.
Så gott.

Terapi-planen

Började dagen med en liten joggingtur med hunden.
Som jag har längtat efter att få göra det!
Ta på mig springskorna och svettas ut sorgen, fylla kroppen med nytt. Nu är kroppen återställd och jag kunde äntligen.

Sitter just nu dödstrött efter en arbetsdag med begynnande träningsvärk lite här och var. Det gick bra på jobbet idag och kollegorna beklagade, kramade och hälsade mig varmt välkommen tillbaka. Det kändes bra och att träffa barnen var kul. Det kändes dessutom toppen att inga föräldrar frågade något, inte idag i alla fall.

Bokade tid hos kuratorn på tisdag i nästa vecka. Det ska bli skönt att få komma dit. För även om saken verkar vara över och förbi, är mitt inre fortfarande i oordning. Jag är fortfarande inte tillbaka och jag behöver verktyg inför framtiden, kommande försök och kommande graviditeter.

Men ojojojojoj vilken terapi det är att springa. Ska försöka göra det varannan morgon från och med nu och till jag inte kan mer. Det kanske också ökar våra chanser att bli gravid igen. Mina överflödskilon är ju en hel del nu för tiden, efter alla dessa behandlingar och tröstmåltider.

Surfar solskenshistorier

Är inne på Familjeliv och läser solskenshistorier. Jag vet inte om de gör mig gladare, men kanske mer hoppfull.

Jag är inte glad. Det går bara inte att bli glad. Går omkring i dimma och fungerar. Armar, ben och kropp gör saker nu. Jag fixade i trädgården igår, bakade bröd och lagade mat. Tvättade och hängde våta kläder i den varma solen.

Men något fattas.
Vår lilla pyttebebis försvann och en liten bit av mig med den. Otroligt egentligen vad en sån liten räka kan göra skillnad. Fast i mina tankar var den som bodde i min mage vår novemberbebis och ingen räka.

Miss Li har skrivit en låt om ett självupplevt missfall. "A doughter or a son" heter den. Lyssnade på den på hennes myspace-sida ett par dagar efter missfallet. Eller försökte men var tvungen att stänga av efter bara en liten stund. Så skör och vacker. Så sorglig.
Jag lämnade missfallshistorierna och surfar nu istället solskenshistorier. I ett desperat försök att må bättre.

Imorgon börjar jag jobba. Jag känner att det kan gå. Att träffa barnen ska bli rätt roligt. Att svara på frågor från föräldrar om varför jag har varit borta länge - inte så roligt.
För jag kommer att bli tvungen att ljuga. Eller säga något om att det är privat och att jag inte vill prata om det.
I vilket fall som helst känns det illa.
Ljuger man ihop någon influensahistoria så blir man tvungen att stå där och prata om hemsk hitte-på-influensa i flera minuter och sedan ha samma konversation med alla andra.
Säger jag det där om privat sfär kommer det att bli tyst och konstigt. Och alla kommer att spekulera i vad det är för hemskt som har drabbat barnens fröken.
Föräldrarna på jobbet är de enda som inte vet eftersom jag måste hålla på min yrkesroll, om de inte har halkat in på den här bloggen det vill säga.
Men ibland är det nästan så att jag önskar att de hade det, halkat in här på ett bananskal och aldrig behöver ställa en endaste fråga mer.

Jag har slutat att blöda nu i alla fall. Och jag har itne ont längre. Undrar ändå lite när man får återgå till vanligheten, dvs träna och ha sex? Någon som vet? För jag vågar inte riskera någon infektion just nu.
Vi vågar inte så där överdrivet mycket alls faktiskt under den här IVFcirkusen.
Som det där med att vi faktiskt inte har haft sex sedan i februari. Inte vågat. Varit livrädda för att framkalla missfall på något sätt. Ironi?
Så nästa gång kommer väl att kännas som första gången.
Alltid är det något att se fram emot.

Typiskt

Det har hänt något tråkigt i min familj. Ovanpå allt.
Men det är svårt att ta in något mer just nu. Så jag stänger av lite grann. Känner mig trött, sorgsen, orolig och samtidigt märkligt likgiltig.
Det är väl konstigt att allt ska hända samtidigt? Att tråkigheterna samlas på hög när de väl händer. Typiskt.

Solen lyser och har gjort varje dag i några veckor nu. Och när jag och Viktor gick hem från C inatt var himlen full med sjärnor. Världen är plågsamt vacker och som allra vackrast när man behöver det som mest.
Eller minst. Eller nåt.

Solbubbel

Vi är nu på väg till C för att äta grillad fläskfilé och dricka bubbel, rosé, rött och vitt i solskenet.

Det behövs.

Om att ro

Det var svårt. Men jag gjorde det.
Idag har jag varit i ett köpcenter och försökt shoppa mig lite gladare. Det gick väl sådär, det där med lite gladare. Men jag lyckades ändå göra något vanligt.

Kroppen och psyket är rätt otroligt egentligen. Idag lite shopping och för en vecka sedan trodde jag att jag skulle ligga och självdö i min soffa. Men tur är väl det. Att vi läker menar jag.

Men det är klart. Det är jobbigt fortfarande, det tror jag det kommer vara ett tag nu. Smärtan griper tag i mig ibland och då känns den vanliga världen omöjligt långt borta. Men det är bara att fortsätta att försöka. Kämpa.
Har man man hål i båten får man ro som fan, var det någon som sa.

Halleluja-moment

Har nyss pratat med vår doktor på IVF-kliniken i telefon.
Har inte känt något positivt sedan innan missfallet. Inte förrän just nu.
Vi får börja försöka igen så fort jag har fått min mens.
Vi kanske får en ny chans innan semestertider.

Tanken på att kanske få bli gravid igen redan i sommar förvandlar mig. Man skulle kanske till och med kunna säga att det jag känner är glädje.
Fantastiskt.

Är redo

Nu är första veckan efter katastrofen över. Och jag mår faktiskt lite lite bättre. Fortfarande avdomnad och med en känsla av overklighet, men jag klättrar mig sakta uppåt nu.

Igår kom Fia hem till mig och har sovit över till idag. Vad skulle man gjort utan fina vänner? Vi åt pizza (nej det blev ingen lagad mat igår heller), godis, drack vin och pratade. Och pratade. Det var så skönt med lite liv och ljud här i huset (särskilt när Viktor jobbade över till nio på kvällen) och skönt att komma ur bubblan. Den där bubblan som har skiljt mig och världen åt under de senaste dagarna.

Idag vet jag inte vad som händer. Fia åker hem och kvar blir jag igen med mina tankar. Idag kan jag kanske ge mig på matprojektet. Det får bli mitt projekt för dagen. Det och att gå långpromenad med stackars Svantemannen, som nog undrar vad det är frågan om och varför han inte får långpromenad varje dag.

Jag måste tänka framåt. Måste tänka att det går, att jag kommer att bli mamma så småningom. Måste se världen lite ljusare nu, vill inte stanna i detta förbannade mörker.

Jag är redo för det. Jag tar mig i kragen nu. Anstränger mig lite.

Utmaningar

Idag ringde jag sjukhuset för en sjukskrivning. Behöver i alla fall den här veckan ut innan jag kan gå tillbaka till jobbet. Ringde också upp min kurator, men hon är borta från jobbet den här veckan hon också och ringer upp nästa vecka. Det är lika bra det, eftersom jag ändå inte hade orkat ta mig tillbaka till sjukhuset just nu.

Jag ska börja försöka leva. Försöka i alla fall. Göra i alla fall något normalt om dagen. Måste nog tvinga mig till att börja göra saker så att jag inte fastnar helt och hållet i min sorg. Jag måste vidare. Jag vill vidare.
Mitt projekt för dagen är att laga någon form av mat. Riktig mat.
Det blir en utmaning.

Jag tänker också lite ljusare på framtiden idag. Förstår ju att det inte är omöjligt att bli gravid igen. Och att det inte är omöjligt att det ska bli ett riktigt barn nästa gång.

Hoppet verkar på riktigt vara det sista som lämnar människan.

Ensam

Idag är en konstig dag.

Viktor har börjat jobba igen och jag sitter själv i huset. Det är värre på något sätt. Att vara ensam hemma.

Skulle kunnat sova till imorgon om det inte vore så att djuren pockat på uppmärksamhet. Så jag är ändå tvungen att gå ur sängen och till och med ut i friska luften, vilket är bra, tror jag.

Funderade till och med igår på vad jag skulle göra för att inte känna mig för ensam idag. Kanske åka in och shoppa lite, kanske luncha med Viktor och hans kollegor. Men jag vet inte nu. Det känns som ett oöverstigligt hinder. Mellan mig och vanligheten är avståndet flera planeter.

Jag känner metallsmak i munnen ibland, annars är alla symptom borta nu. Magen har återgått till vanlig storlek.

Ja, jag är dyster. Bitter, ledsen och arg just nu.
Plågar mig igenom artiklar om missfall på nätet, diskussionsforum och spekulationer. De flesta som drabbats pratar om att bli med barn månaden efter igen. Det är deras syre, deras hoppfullhet.
Jag är inte som dom.
Hur ska jag kunna andas?

Hungrig

Jag börjar bli hungrig på mat. Vilket är rätt så bra antar jag eftersom jag inte har kunnat känna något sådant alls innan i dagarna

Har inte ätit riktig och lagad mat på flera dagar. Ingen av oss har haft orken att stå vid spisen och kocka. Ingen av oss har haft någon speciell matlust heller. Det har blivit mackor och fil, godis och tröstvin. Har inte kunnat tänka klart, så det skulle ändå vara helt omöjligt att ens planera en måltid. Var i affären idag och köpte nya filmer och lite glass. Hade en lista med mig som Viktor skrivit med kanske 4 punkter på. Ändå glömde jag att handla diskmedel. Glömde att titta på listan. Jag är liksom borta.

Ringde en kollega idag och berättade att jag inte kommer i alla fall imorgon och på tisdag. Hon var så gullig och förstående. Och i förrgår ringde min chef och frågade hur det var med oss. Jobbet ger mig allt fint stöd jag behöver just nu och det är så skönt att inte behöva ha ett dåligt jobbasamvete över sig också.

Viktor är just nu och hämtar pizza till oss och det ska bli gott att få något varmt i magen. Även om pizza inte är riktig mat är det det närmsta vi möjligen kan komma just nu.

Avskuren

Idag åkte vi ut till Gottskär för lite frisk luft och för att slippa vara hemma och gråta. Vi tog med oss Svante, gick runt lite och åt korv på en uteservering vid ett gatukök. Sen åkte vi hem igen.

Allt känns meningslöst just nu. Det är bara smärtan som känns.
Allt annat är avdomnat. Avskuret.
Jag gråter, tittar på film, går en liten sväng med hunden, pratar med vänner och familj i telefon, lägger mig ner för att jag har ont, tar en ipren, reser mig igen, kramar Viktor, försöker att se framåt.
Men det är så svårt.

Jag tror inte att jag kommer att kunna gå tillbaka till jobbet på måndag. Kan inte träffa barnen på jobbet redan, orkar inte se barn överhuvudtaget just nu. Orkar inte träffa folk.
Är helt slut och ständigt på vippen att gråta. Har tappat förmågan att le. Har tappat mig själv.

När kommer jag tillbaka?

Det svåraste någonsin

Svävande på sammanbrottets gräns tog jag mig igenom sjukhusbesök, väntrum och undersökning på sjukhuset idag. Det var bland det svåraste någonsin att finnas till där i korridorerna på abortavdelningen. Som tur var träffade vi aldrig på några andra patienter där. Bara sköterskor och läkare som småsprang skyndande fram och tillbaka.

Där i gynstolen, med rödgråtna kinder och ett inferno i kroppen konstaterades det att inget fanns kvar. Livmodern låg sluten som en mussla och ekade tom och sorglig framför oss. Jag behövde inte ta någon mer medicin. Kroppen hade klarat av att stöta ut alltsammans.

Nu är det över och förbi.
Pricken bor endast som ett vackert minne där långt inne.

Väl hemma, söndergråten och oändligt trött börjar verkligheten tränga igenom. Jag börjar acceptera vår förlust och motgång. Börjar så smått vakna igen från vår mardröm.

Kroppen börjar repa sig och jag har kunnat gå på hundpromenad idag med älskade Svantemannen. Undrar föresten om djuren förstår att något har varit på tok? Om vår lilla katt och lille vilding till hund har undrat över vad som har hänt? Hunden har stundvis legat intill mig under täcket på nätterna. Han brukar annars föredra sin egen korg för nattlig ro.

Minnena av missfallet sitter inristat i själen.
Hur fysiskt medtagen jag var av smärtan och kräkningarna. Hur Pricken halkade ur mig och ner i toaletten. Hur jag sedan knappt orkade stå av smärta,sorg och tårar när jag sedan var tvungen att ta farväl.
Jag tror att det har ärrat mig för evigt.
Jag kommer att resa mig på fötter igen och gå vidare.
Men aldrig glömma.

Drömmen lever, trots allt

Jo, jag skrev igår att bloggen skull vila lite.
Men det går liksom inte att slita sig ifrån er, ni som blivit mina ovärderliga vänner i bloggrymden.

Idag har varit en märkligt sorglig dag.
Jag är så ledsen emellanåt att det inte går att stå ut. Tårarna och maktlösheten rinner över, tar över och lämnar min kropp orkeslös.
Vår lilla Prick är saknad så att det isar i själen.

Idag kom Lennart Nilsson filmen som jag beställde för tre dagar sedan. Jag betalar men packar inte upp den. Har ställt undan allt som påminner mig om graviditeten. Tidningar, kläder. Plockat ner ultraljudsbilden från kylskåpet.
Men vem lurar jag? Allt finns kvar inom mig. För mig levde både Pricken och drömmen om novemberbebis för bara två dagar sedan. Det är svårt att förstå verkligheten.

Imorgon bär det av till sjukhuset för kontroll. Jag hoppas innerligt på att allt är borta, att vi slipper mer medicinering och fler smärtsamma värkar. Men jag tror att allt är ute. Det känns så för jag blöder inte så intensivt och mycket längre. Och jag har inte så ont heller längre, även om jag har fått ta en ipren lite då och då.
Och det enda som är kvar av mina gravidkänningar idag är metallsmaken i munnen, den vill inte ge med sig. Annars är allt borta.

Jag drömmer mig trots allt vidare även om en ny graviditet känns otroligt avlägsen just nu. Jag och Viktor har idag pratat om att mot alla odds försöka på egen hand i sommar, i väntan på att få sätta in ett av våra älskade små embryos som vi har i frysen. De är ändå en tröst för oss, våra två små liv som väntar. Som fortfarande lever.

Tills dess ska vi läka.
Och vi ska vi ta hand om varandra och kärleken.

Amputerad

Ikväll kom missfallet.
Min lilla Prick blev inte mer än en dryg centimeter lång innan hjärtat slutade slå någon gång i vecka 7-8.
Jag fick en liten tablett att svälja av doktorn. Inte långt efter det kom värkarna och höll på hela eftermiddagen.
Det finns något helvetes smärtsamt med ett missfall.
Inuti värst och utanpå som en förlossning utan belöning.
Det var obegripligt svårt att skiljas, hur litet och olevandes det än var.
Kändes omänskligt grymt att spola på toaletten, som en ovärdig begravning.

Amputerad.

Sorgen kommer i intervaller. Blir svagare och starkare. Lever sitt eget liv.
Vi låter sorgen leva färdigt.
För att vi också måste det.

På fredag ska vi in till sjukhuset igen för att se om livmodern är tom.
Annars måste vi få mer tabletter och driva ut det sista.
Men jag tror att det är över.
Det finns nog inget kvar.

Tack alla ni som skickat så fina kommentarer idag. Jag blir rörd av att ni tänker på oss. Tack från hela mitt hjärta.

Vecka 9+6 - Blöder

Imorse var det blod på toapappret.
Ett begynnande missfall och ett foster som dött bara några dagar efter vårt ultraljud i vecka 7 konstaterades sen på sjukhuset.

Sorgen bor hos oss idag.
Bloggen får vila lite.

Men vi kommer inte att ge upp.

Vecka 9+5 - Omtumlande galenskap

Gick upp och kissade vid halv 4 tiden som vanligt. Dimmig, utan glasögon och halvsovandes torkade jag mig och tittade på pappret. Jag höll på att dö. Det såg ut som rosa. MYCKET rosa. Svagt rosa. Men ändå. Vad gör man med en sån information halv fyra på morogonen?

Jag försökte att somna om, men kunde i bästa fall halvslumra tills klockan ringde halv 6. Yr av sömnbrist och undran över om jag drömt alltsammans, gick jag genast till toa och kollade. Inget. Ingenting. Nada.
Jag bestämde mig för att glömma saken, men bröt ändå ihop vid frukostbordet och berättade för Viktor om det rosa på pappret. Han lugnade mig och sa att det nog inte var någon fara. Jag hade nog sett fel.

Sen körde jag på en fågel på väg till jobbet också och höll fullständigt på att bryta samman i bilen. Djurvän som jag är.

Dagen blev dock bättre och det hela har i vaket och nyktert tillstånd bara känts som en dröm. Jag har inte ont. Jag blöder inte. Bebisen måste vara kvar.

Och väl hemma inspekterandes ovanvåningens toalett kom jag till slutsatsen att det måste vara det dunkla ljuset därinne som skapat någon slags synvilla. För helt vanligt kiss ser faktiskt lite rosabrunt ut i det ljuset.

Jag kanske håller på att bli tokig eller nåt.
Hur som helst har galenskaperna gått lite för långt.

Skärpning.

Vecka 9+3 - Vårkänslor

Såna här mornar skulle man rama in.
För tredje dagen i rad skiner solen över oss från klarblå vårhimmel.
Fåglarna sjunger kärleksvisor.
Svantemannen och jag går längs cykelvägarna och njuter av ensamheten och daggdränkta tassar.

Vi har det overkligt bra.

Tillbaka i huset funderar jag på dagen. Jag måste åka och köpa hundmat någonstans. Undrar var de har öppet på påskdagen (Svante har ju sånt där djuraffärsfoder)? Detta är mitt enda bry en dag som denna. Lite som semester.

Längtar till sommaren så att det spritter i kroppen. Fantiserar om en rund mage och lugnet före stormen.
Det skulle kunna bli en riktigt bra sommar i år. Kanske den bästa i världshistorien om vi har tur.

Vi måste ha tur. Så är det bara.

Vecka 9+2 - Tårar från ett mjölkpaket

Jag mår bra igen.
Det är så skönt att kunna skriva det.

Konstigt det där med oro, hur den går upp och ner och fram och tillbaka lite som den vill. Men nu är det lugna gatan. Har inte ont någonstans och mår så bra som en nygravid någonsin kan göra antar jag.

Illamåendet kommer ibland, men inte så starkt och inte så ofta. Tröttheten är väl det som märks mest just nu. Och humörsvängningarna som tycks ha ersatt det mesta av illamåendet och de är ibland så lustiga att det inte är riktigt klokt.
Som igår under frukosten, när jag brast i gråt läsandes på baksidan av ett mjölkpaket om kalven Malva som fick se stora världen och våren i hagen. Mina inre bilder blev så vackra och sköra att det rann över fullständigt. Och Viktor skrattade åt alltsammans så han grät han också. Nej, man är inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk nu för tiden...

Idag har vi planterat vår efterlängtade häck i trädgården. Eller rättare sagt har Viktor grävt och planterat och jag tittat på då jag inte vågar anstränga mig för mycket just nu.

Det blir en liten påsktallrik till middag och naturligtvis Robinsson och massor av kärlek ikväll som vanligt.

Och sen har vi ändå hela 2 dagar kvar av ledigheten!
Underbart!

Vecka 9+1 - Lugnande barnmorskesamtal

Min faster är barnmorska. Det tackar jag ödmjukast ödet för.

Fick prata lite med henne i går kväll i telefon. Jag beskrev hur jag mådde och hur ont jag hade haft under dagen. Hon hade två aningar att meddela mig. Överansträngning och ischiasnerven. Hu!
I mitt arbete får jag aldrig vila kroppen. Jag är ständigt på språng och går, böjer, sträcker och bär (även om jag numera överlåter bärandet av barn till mina kollegor). Tar inga raster (för det hinns inte med) och på min lunchrast åker jag hem till min hund och går ut med honom. Så håller det på.
Så här i backspegeln så kände jag ju redan av det här lite grann redan i början av veckan. Trött i mage och rygg. Och så igår. Ont.

Jag blev ordinerad att vila av min kära faster. Det blev ryggläge hela kvällen, natten och nu förmiddagen. Och jag mår mycket mycket bättre! Jätteskönt! Jag ska verkligen använda dessa fyra dagarna till vila vila och åter vila.

Men vad jag också bör tänka på är att ändå försöka ta några minuters sittpaus (och kanske liggpaus också) då och då på jobbet. Ischiasnerven och överansträngning som gravid leker man nämligen inte med förklarade faster.

Men det var i alla fall inget farligt för bebisen och jag kan andas ut igen.

Nu ska vi snart åka till svärmor och fira lite påsk med Viktors familj. Det ska bli trevligt. Särskilt en dag som denna när solen skiner, det är 15 grader varmt och kroppen känns bra.

GLAD PÅSK PÅ ER!

Vecka 9+0 - Sista skeppet sänkt

Jag har haft rätt så mycket värk idag (som mensvärk) och är därmed lite extra orolig. Jag vet ju att det kan kännas så när livmodern växer (och jag har ju känt så innan utan att det har varit något fel), men idag har värken liksom strålat ut i ena skinkan och i ljumskarna. Jag har inte haft jätteont, men tillräckligt för att det ska störa mig.

Ber på såriga knän.
För femtioelfte gången.

Ska man oroa sig så här för resten av livet?
För det har jag varken lust med eller orkar.
Jag vill ju bara ha lite lugn och ro. Lite sinnesfrid och glädje.
Hur svårt ska det vara?

Jobbet har varit fruktansvärt idag. När tankarna är rädda och kroppen öm blir jobbet med barnen slitsamt. De kräver ju min totala närvaro hela tiden Jag måste måla på mitt clownansikte och le med påklistrat lugn.Och tröttheten, den förbannade tröttheten. Den sänker det sista skeppet.

Orken är slut. Tack gode för att jag har fyra lediga dagar framför mig.

Vecka 8+6 - Goda nyheter varje dag

Det verkar vara så att Pricken har klarat det hela nionde veckan ut. Imorgon jag och Pricken in i vecka tio lagom till påsk och familjehögtid.
Vi ska till Viktors mamma på fredag och äta påskmiddag och det ska bli riktigt mysigt. Att orka umgås och vara glad, att känna hur vi också hör till och bär på fina och goda nyheter. Alla vet ju redan om graviditeten sedan flera veckor tillbaka, men det känns som att vi är goda nyheter hela tiden nu. Varje dag.

Annars kan denna dag samanfattas med ordet trött. Rätt och slätt.

Vecka 8+5 - Att välja

Det är precis som en bloggvän skrev under sin graviditet.
Man måste välja tillit.
Varje dag.
Det kommer liksom inte automatiskt.

Idag har varit en sån dag, då jag måste anstränga mig hårt för att välja tillit.
Det är nästan så att det inte går.
Inte för att det har hänt något speciellt, men jag blir bara sådär otroligt rädd ibland.
Att allt ska rinna mig ur händerna och plötsligt inte finnas mer. Lyckan, Pricken, framtiden.
Det blir nästan svårt att andas då. Så jag försöker att jaga bort de tankarna med mina fluffiga bebisdrömmar. Så mycket det bara går.

Vecka 8+3 - Mammabyxmys och äckelmätt

Kunde väl aldrig ana att mammabyxor skulle vara en sån himmelsk upplevelse för kroppen.
Tänkte först att jag bara skulle prova. För skojs skull. Mest.
Men efter att ha provat detta mjuka och underbara plagg var jag bara tvungen att köpa det. Jag köpte alltså mammabyxor igår. Halleluja!

Det var en underbar dag i stan igår. Strålande vårväder och massor av folk. Vi pratade, gick i affärer, åt falafel på en bänk och glass på trottoaren. Myste så att vi nästan inte trodde att det var sant. Igår fanns en svag föraning om sommar och många längtan som besannats. Jag i mina sköna byxor med en liten liten mage i, njutandes av livet självt. Det var så länge sedan jag var så här hoppfull och glad inför framtiden.

Idag har världen varit lite gråare. Jag gråter för ingenting fast att jag egentligen är glad. Helskumt. Som när jag knäppte på teven till min eftermiddagssmörgås och en vigsel med vacker musik kastades på mig. Det hela var så fint att jag blev rörd till tårar på tre röda sekunder. Jag var tvungen att slå över. Det går ju faktiskt inte att gråta och äta smörgås samtidigt.
Hormonerna dansar hambo i kroppen och gör mig så fruktansvärt trött och håglös. Har en glupande aptit nu, mat är så gott. Men efter att jag har ätit stannar en äcklig övermättnadskänsla, som ungefär den på julafton fast att jag inte alls ätit så mycket.

Nu ska jag försöka resa mig från soffan och hänga lite tvätt. Har jag tur så kanske jag orkar städa vardagsrummet också. Utan att behöva pausa med tupplur emellan.

Vecka 8+2 - Lunch i Göteborg (och kanske mammabyxor)

Morgonstund har guld i mun.
Det säger i alla fall Pricken.
Jag är så otroligt trött om kvällarna och väldigt pigg om mornarna. Har varit morgonpigg innan också, men inte så här tidigt! Kan vakna halv 6 och inte kunna somna om. Men det är klart. Somnar man klockan 8 på kvällarna så är det väl inte så konstigt...

Idag beger jag mig in till Göteborg för lunch och lite shopping med Maria - en vän som jag inte träffat på lääänge. Så kul! Och kanske vågar jag titta på lite mammakläder, jag är ju så svullen nu att det faktiskt hade varit skönt med mammabyxor redan. Men vågar jag?
Det ska bli skönt att bege sig någonstans nära hemma, så jag bara kan åka hem och lägga mig om jag skulle bli trött. Det tar hårt på krafterna att vara borta en hel helg som jag var förra helgen. Även om det är väldigt roligt förstås.

Känner mig på bättre humör idag, ilskan har gått över.
Jag har så nära till alla mina känslor just nu.
Även glädjen som tur är.

Vecka 8+1 - Pissed off

Jag är så arg att jag snart kokar över, börjar hulkgråta och skrika rakt ut. Vill lämna vuxenvärlens elende och bara krypa in i en varm famn och bli klappad över kinden.

I mitt jobb får man ibland uppleva det hårda och jävliga. Baksidan av mänskligheten.
I vanliga fall kan jag ruska av mig sådant, i alla fall efter en stund. Men nu när hormonerna svallar och urmodern vaknat verkar saker och ting vara sju resor värre. Det känns svårare att distansera sig och inte ta med jobbet hem, för att inte säga omöjligt.

Jag hoppas att världen ser lite ljusare ut lite längre in i fredagskvällen. När katten, hunden, jag, Viktor och vårt lilla frö ligger i soffan, knaprar godis och falsksjunger till "Så ska det låta". Då ska det väl kännas lite bättre.

Vecka 8+0 - Min kropp är nu självförsörjande

Idag går jag in i vecka 9.
Idag slutar jag helt med progesteronvagitorerna. Har gradvis trappat ner på dem under de senaste veckorna då min läkare sagt att jag egentligen kunde slutat med dem meddetsamma, men om jag ville kunde jag trappa ner istället. Kändes tryggare att trappa ner.
Men nu är det alltså dags och nu känns det lite nervöst att sluta med dem helt. Min kropp ska nu ta hand om kalaset helt själv. Helt själv...hu!

Är snart på väg till jobbet och har tagit på mig klänning och tights eftersom jag läste att lika fint väder som igår också utlovas idag. Härligt!

Vecka 7+6 - Årets första riktiga vårdag

Barnen på jobbet kunde inte riktigt fatta att det var sant. "Va? Behöver jag ingen overall? Ingen mössa? Bara fliströjan?" har de frågat och plirat misstänksamt mot mig. Som om fröken lurades eller rent av var skvatt galen. En liten knatte gick till och med tillbaka in i hallen från gården och hämtade sin overall i alla fall, detta konstiga kunde ju trots allt inte vara rätt och riktigt.
Det har själv varit svårt att förstå hur varmt det blev plötsligt. 14 grader och i solen ännu mer. Årets första riktiga vårdag.

När solen skiner varm och läkande finns egentligen väldigt lite tvivel. Det ryser av välbehag i själen när jag tänker på vad som växer inne i min kropp. Jag som har två hjärtan som slår. Rätt mycket "Alien" när man tänker efter. Spejsat.

Magen är så svullen att jag faktiskt tror att det snart kommer att synas. Eller så gör det redan det. En kollega påpekade för mig i dag att hon såg stor skillnad. Jag som längtar så mycket efter en stor mage blev förstås glad. Ju större mage, desto bättre. Och hur ofta kan man unna sig med att njuta av en sån sak?