Är redo

Nu är första veckan efter katastrofen över. Och jag mår faktiskt lite lite bättre. Fortfarande avdomnad och med en känsla av overklighet, men jag klättrar mig sakta uppåt nu.

Igår kom Fia hem till mig och har sovit över till idag. Vad skulle man gjort utan fina vänner? Vi åt pizza (nej det blev ingen lagad mat igår heller), godis, drack vin och pratade. Och pratade. Det var så skönt med lite liv och ljud här i huset (särskilt när Viktor jobbade över till nio på kvällen) och skönt att komma ur bubblan. Den där bubblan som har skiljt mig och världen åt under de senaste dagarna.

Idag vet jag inte vad som händer. Fia åker hem och kvar blir jag igen med mina tankar. Idag kan jag kanske ge mig på matprojektet. Det får bli mitt projekt för dagen. Det och att gå långpromenad med stackars Svantemannen, som nog undrar vad det är frågan om och varför han inte får långpromenad varje dag.

Jag måste tänka framåt. Måste tänka att det går, att jag kommer att bli mamma så småningom. Måste se världen lite ljusare nu, vill inte stanna i detta förbannade mörker.

Jag är redo för det. Jag tar mig i kragen nu. Anstränger mig lite.