Drömmen lever, trots allt

Jo, jag skrev igår att bloggen skull vila lite.
Men det går liksom inte att slita sig ifrån er, ni som blivit mina ovärderliga vänner i bloggrymden.

Idag har varit en märkligt sorglig dag.
Jag är så ledsen emellanåt att det inte går att stå ut. Tårarna och maktlösheten rinner över, tar över och lämnar min kropp orkeslös.
Vår lilla Prick är saknad så att det isar i själen.

Idag kom Lennart Nilsson filmen som jag beställde för tre dagar sedan. Jag betalar men packar inte upp den. Har ställt undan allt som påminner mig om graviditeten. Tidningar, kläder. Plockat ner ultraljudsbilden från kylskåpet.
Men vem lurar jag? Allt finns kvar inom mig. För mig levde både Pricken och drömmen om novemberbebis för bara två dagar sedan. Det är svårt att förstå verkligheten.

Imorgon bär det av till sjukhuset för kontroll. Jag hoppas innerligt på att allt är borta, att vi slipper mer medicinering och fler smärtsamma värkar. Men jag tror att allt är ute. Det känns så för jag blöder inte så intensivt och mycket längre. Och jag har inte så ont heller längre, även om jag har fått ta en ipren lite då och då.
Och det enda som är kvar av mina gravidkänningar idag är metallsmaken i munnen, den vill inte ge med sig. Annars är allt borta.

Jag drömmer mig trots allt vidare även om en ny graviditet känns otroligt avlägsen just nu. Jag och Viktor har idag pratat om att mot alla odds försöka på egen hand i sommar, i väntan på att få sätta in ett av våra älskade små embryos som vi har i frysen. De är ändå en tröst för oss, våra två små liv som väntar. Som fortfarande lever.

Tills dess ska vi läka.
Och vi ska vi ta hand om varandra och kärleken.