Idag är en konstig dag.
Viktor har börjat jobba igen och jag sitter själv i huset. Det är värre på något sätt. Att vara ensam hemma.
Skulle kunnat sova till imorgon om det inte vore så att djuren pockat på uppmärksamhet. Så jag är ändå tvungen att gå ur sängen och till och med ut i friska luften, vilket är bra, tror jag.
Funderade till och med igår på vad jag skulle göra för att inte känna mig för ensam idag. Kanske åka in och shoppa lite, kanske luncha med Viktor och hans kollegor. Men jag vet inte nu. Det känns som ett oöverstigligt hinder. Mellan mig och vanligheten är avståndet flera planeter.
Jag känner metallsmak i munnen ibland, annars är alla symptom borta nu. Magen har återgått till vanlig storlek.
Ja, jag är dyster. Bitter, ledsen och arg just nu.
Plågar mig igenom artiklar om missfall på nätet, diskussionsforum och spekulationer. De flesta som drabbats pratar om att bli med barn månaden efter igen. Det är deras syre, deras hoppfullhet.
Jag är inte som dom.
Hur ska jag kunna andas?
2 kommentarer:
Smärtan kan ibland vara avgrundsdjup.
Känslan av att vara orkeslös och håglös. Känna sig ganska hopplös.
Men det kommer bra dagar också, det tar kanske sin lilla tid bara, hoppas ni tillåter er det.
Man behöver kunna andas för att återgå till verkligheten igen.
kram!
Men du är du och inte alla andra. Jag kände mig inte redo förrän 1 år senare. Så vi tog en paus och fokuserade på varandra. Insåg dock en dag att längtan efter barn var större än rädslan att förlora ett frö. Då visste jag att tidpunkten var inne och vi började försöka igen.
Ta hand om dig och din V.
Tänker på er.
Kram!
Skicka en kommentar