Idag åkte vi ut till Gottskär för lite frisk luft och för att slippa vara hemma och gråta. Vi tog med oss Svante, gick runt lite och åt korv på en uteservering vid ett gatukök. Sen åkte vi hem igen.
Allt känns meningslöst just nu. Det är bara smärtan som känns.
Allt annat är avdomnat. Avskuret.
Jag gråter, tittar på film, går en liten sväng med hunden, pratar med vänner och familj i telefon, lägger mig ner för att jag har ont, tar en ipren, reser mig igen, kramar Viktor, försöker att se framåt.
Men det är så svårt.
Jag tror inte att jag kommer att kunna gå tillbaka till jobbet på måndag. Kan inte träffa barnen på jobbet redan, orkar inte se barn överhuvudtaget just nu. Orkar inte träffa folk.
Är helt slut och ständigt på vippen att gråta. Har tappat förmågan att le. Har tappat mig själv.
När kommer jag tillbaka?
6 kommentarer:
Låt det ta den tid det tar!
Den första sorgen är förlamande och man tror att man ska dö av smärta, men förr eller senare blir det bättre, det är det enda man kan säga säkert!
Jag var hemma i en vecka när jag fick missfall. Gå till läkaren och få sjukintyg om du känner att du behöver längre tid. Med ditt jobb så förstår jag att det är extra svårt att gå tillbaka och börja jobba igen.
Jag hoppas så att du får må iaf lite bättre snart!
Kramar
Kära vän! Du gör precis det man kan och orkar göra. Att se på film hjälpte mig mest. Då slapp man ifrån verkligheten en stund..
Stanna hemma från jobbet tills du känner att du orkar. Det viktigaste är DU just nu.
Kram
Själv kämpade jag mig tillbaka till jobbet omgående (då jag inte vågade vara hemma pga läget på jobbet). Men men, det slutade ju ist med att jag bröt ihop totalt efter ca 1 månad & det är verkligen inte att rekommendera! Stanna hemma! Gärna hela veckan (& mer därtill om det behövs!). Man måste få läka både kroppsligt & själsligt & det tar så klart tid! & låt det få göra det! Stor kram!
Hej igen! såklart att din situation inte går obemärkt förbi mig men min oro har funnits där hela tiden. Det går upp och ner varje dag. Jag är bara glad och tacksam för att jag hittat dig i bloggvärlden och har någon att dela allt detta med. Det hade jag aldrig velat vara utan!!
Kram
Klart du ska vara hemma, jobbet kan vänta.
Och du kommer hitta dig själv igen.
Det kanske tar lite tid, men det går.
Själv pratade jag och min E oss ur sorgen. Mest med varandra men även med familj och vänner. Det är en underbar känsla att veta att så många bryr sig. Var därför inte rädda att dela med er, berätta hur ni mår. Det är tillåtet att älta. Och ljuset i tunneln finns där. Jag lovar.
Tänker på er.
Jag vet inte vad jag ska skriva gumman... Jag bara gråter.
Vill i alla fall att du ska veta att jag bryr mig och tänker på dig i detta svåra.
Oändligt många kramar Helene (i kupén)
Skicka en kommentar