Grattis alla mammor!

Till alla er.

Mammor till barn, husdjur och embryos.
Och mammor till dem som aldrig fick bli.

Till alla oss.

Lugnet före måndagsstormen

När jag känner mig orolig så brukar jag försöka tänka att jag gör allt jag kan.
Och sen kan man inte göra mer.
Att det blir som det blir.
Att allt ligger utanför min kontroll ändå.

Jag kan inte göra mer.

Men hjärnan liksom letar utvägar.
Bakdörrar.
X-et i ekvationen, någon dold och hemlig möjlighet och de fysiska lagarnas svagaste länk.
Som om det finns något därute som jag har missat.
En lösning eller två som gått mig förbi.

Men det finns inga fler lösningar. This is it.
Jag gör allt jag kan för att bli gravid och det går inte att göra mer.

När jag väl lyckas landa i den tanken blir jag lugnare.
Det blir skönare på något vis.
Nu för tiden lyckas jag oftare med just detta. Att bibehålla lugnet.
Eller så är det bara lugnet före stormen.
Måndagsstormen.

Rik

Det har varit en jobbig och lång arbetsvecka och nu ska jag bara njuta av sommaren och helgens lediga dagar. Påta lite i trädgården, pussa på Viktor och busa med mina djur. Och så får vi en hund till i helgen. Vi ska passa Ulrikas söta dvärgpinsher som heter Gunther. Vi kommer alltså att ha två små vilda gossar i huset. Supermysigt!

Jag var på apoteket och hämtade ut fler progesteronvagitorer idag. Sju paket. Och högkostnadsskyddet hade gått ut, jag som hunnit vänja mig vid att alla medicier är gratis. Men idag fick jag betala dryga tusenlappen.
Nu är jag rik på progesteron.

Sommaren är här nu.
Det doftar syrén och vinbärsbuskar, liv och fågelsång.
Och imorgon, innan jag klipper gräsmattan, kanske jag tar upp en sån där fröig maskros och blåser. Så som man gjorde som barn. Och önskar mig.

Frozen Embryo Transfer

Om fyra dagar är det dags.
För Frozen Embryo Transfer, eller FET som vi i svängen säger.
Ett först fryst men sen upptinat embryo som förs in med kateter in i livmodern.

Frozen Embryo Transfer.
Det låter som något från ett dramatiskt sci-fi-laboratiorium från år 2623.
Våra två små embryos. Även kallade blastocyster. Nedfrysta, styckespaketerade och färdiga att växa.
Det verkar kliniskt och i ärlighetens namn rätt konstigt.

Men det är det inte.
Det är den största kärleken en frys någonsin rymmer.
En liten bit av mig och en liten bit av Viktor. Våra.
Det låter säkert lite konstigt, men mitt hjärta blir alldeles varmt av tanken på att de finns.
De finns och väntar. Våra små.
Att man kan känna så för några hundra celler.
Att man kan älska något så litet så stort.

Frozen Embryo Transfer.
Om 4 dagar.

Har tagit semester på måndag för att i lugn och ro kunna vara sönderstressad.
Det blir långa, sega och svettiga timmar fram till klockan 14, då det stora ska ske.
Ringer telefonen på dagen är vi rökta. Då har våra små inte överlevt upptiningen och vi göra oss icke besvär med att åka in till Göteborg.
De tinar upp en i taget. Vi får bara tillbaka en i taget.
Vi är tydligen för fertila och riskerar att bli tvillingföräldrar. Man menar att tvillinggraviditeter är riskgraviditeter, vilket man undviker i det längsta.
Vi är tydligen för fertila. Ha! Har ni hört...

Men vi måste tro att åtminstone en av de små kommer att klara sig. Kommer frisk och stark att få bli införd i min livmoder och stanna där i 9 månader.
För tro, det måste man.

Det är just det vi håller på med just nu.
Det är allt vi gör.
Vi tror dagarna i ända.

Degar

Vissa dagar känner jag mig riktigt fet.
Det är ingen överdrift på något sätt. Bara ett trist konstaterande.
Det är som om jag har ätit hundra vetebullar varje dag.
Som om hela jag är en enda stor deg.

På ett år har jag gått upp nästan 10 kilo. Upp och ner, ner och upp.
Men nu denna våren är det mest upp förstås.
Jag är för det mesta överfylld av hormoner, väldigt stilla under rätt så långa perioder och tröstäter lite då och då.
För jag får ju inte röka längre och nåt skit får man väl ha kvar när stormarna härjar.
Eller?

Har ständigt dåligt samvete för mina överflödskilon.
Här skulle man lätt kunna misstaga mig för en sån där som vill vara smal och snygg.
Men näpp. Inte ens det. Inte jag.
Jag vill vara gravid. Med mage som en luftballong och vätskestinna armar och ben.
Det är ju just det som gör mig så eftertänksam när det gäller min vikt just nu. Kommer vikten att påverka min nästa chans till graviditet?
Jag vet, det gör den förmodligen inte eftersom jag faktiskt blev gravid förra gången.
Men jag är funderar över det mesta så varför inte det. Mitt BMI är nog strax passerat 30 nu och det är inte roligt.
Särskilt inte när jag inte kan göra så mycket åt saken. Ja inte just nu i alla fall.
Inte med bara 5 dagar kvar till nästa försök.

5 dagar.
Det är konstigt för jag känner ännu inget.
Inget pirr och ingen riktig nervositet.
Jag kanske inte orkar.

Det är rätt skönt att inte orka ibland.

För det är ju jätteovanligt med VISA....

Stressade som en idiot in till kliniken i morse, när jag kommit på längst bort på hundpromenaden att jag inte mynt till parkeringen vid kliniken och att Viktor hade fått statoilkortet med sig till jobbet (för automaterna i Gbg tar nämligen inte vilka kort som helst, som tex såna där jätteovanliga VISA...).
Svängde snabbt in på den lokala macken för lite växling av en tjuga, men det gick minsann inte för macken hade haft inbrott under natten och alla växelpengarna var bortrövade. Jag som aldrig växlar något alls och den dagen jag väl ska göra det, (och dessutom har skitbråttom för det gäller liv och död där borta på kliniken) ja då har någon idiot snott alla växelpengarna. Vad är oddsen för det egentligen?

Sen var det inte så där jättekul att vara tillbaka på kliniken. Dels för att jag hela tiden tänkte att jag måste vara tillbaka på parkeringen till klockan 10 för att inte få parkieringsböter. Och dels för att jag nu satt där i alla fall. På samma klinik som jag för ett par månader sedan lämnade bakom mig med fjäderlätta steg, huvudet ovanför molnen och ett pickande hjärta i magen. Med minnet färskt om hur fantasktiskt alltihop var den där dagen, blev väntrummet extra trist. Lite hånskrattande nästan. För att jag så naivt för ett par månader sedan trodde att mitt liv ändtligen hade vänt. In my face.

Väl inne hos doktorn tittades det med ultraljud och konstaterades att slemhinnan såg finfin ut, alla 8 millimetrarna av den.
Min lilla hjärna började skrika ONSDAG, ONSDAG, ONSDAG, det blir ta mig tusan en frysåterföring på ONSDAG. Tills doktorn tog ner lilla hjärnan på jorden igen och förklarade att långtidsodlade embryos, som vi har i frysen, måste man ta progesteronvagitorer 6 dagar innan återinförande för att få tillbaka.
Det krävdes inget mattegeni för att snabbt räkna ut att återinföring inte ens blir den här veckan. Ingen liten plutt i vecka 22. Nej, vi måste snällt vänta till nästa måndag.

Pust, stön och stånk. För så här är det ofta tycker jag. Lilla hjärnan räknar ut, ställer in sig och måste i hast ställa om. Har beräknat fel.
Jag vet, det verkar såklart lite löjligt. Att en halv vecka extra kan vara så där trist.
Men det är det.

Nåväl, jag börjar alltså med 2 progesteronvagitorer om dagen från och med onsdag och på måndag 1/6 kommer vi förhoppninsvis få sätta in en av våra små fryspluttar i min mage.

Sen har dagen flutit på, så klart lite snårigare än vanligt.
Har känt mig lite nedstämd. Märkbart påverkad av väntrummet på kliniken och pånyttfödd längtan efter vår bebis som dröjer.

Men imorgon är en annan dag.
Får jag verkligen hoppas.

Världen är bara vår

Nu är vi hemma, fyllda till bredden av rusigt firande i Smålands skogar.

Fast inte bara Småland.
Vi var först vid Tjolöholms slott och åt picknick-brunch långt uppe på ett berg med fantastisk utsikt över Kungsbackas vackra skärgård.
Sen lämnade vi Svante hos Ulrika i Göteborg och styrde kosan ner mot Falkenberg, svängde av inåt landet och hamnade tillslut i småländska Unnared.
Där paddlade vi kanot, drack öl i solen, åt frukt och pimplade champagne mellan lakanen som värsta glamourparet och avslutade med en 3-rätters middag god nog åt kungligheter.

En mycket mycket lyckad bröllopsdag med en alldeles underbar man.
Vissa dagar är världen bara vår. Snurrar liksom åt rätt håll.
Till och med vädergudarna ville oss väl.

Imorgon bär det av till kliniken och ett ultraljud.
Mäta lite slemhinna.

Sen får vi se när vi får dejt med våra små frysisar.

Väderstress

Har sovit jättedåligt inatt.
Regnet har fullkomligt vräkt ner och jag har legat och stressat över just detta.
Det måste vara uppehåll idag, annars kan vi inte göra allt som jag har planerat för oss.
Och det vore hemskt tråkigt.

Tittar på SMHIs sida och ser inget regn idag. Andas ut. Lite.
För SMHI är inga vädergudar eller så. SMHI kan faktiskt ta miste.

Nu har regnet slutat att regna i alla fall, men inte kunde jag sova mer för det. Kommer att vara dödstrött ikväll är jag rädd, men kan inte göra mer åt saken nu. Snart är det hög tid att börja hemligstöka i köket igen. Packa ner vad som ska packas ner. Och sånt.

Bröllopsfirarpyssel

Jag minns inte riktigt från i höstas (får gå in i bloggarkivet och titta efter) om jag då kunde känna av Femanesttabletterna, men jag tycker mig göra det nu. Ett litet litet illamående ibland som egentligen inte stör och ägglossningskänningar i magen. Eller ägglossningskänningar och ägglossningskänningar, det känns lite svullet på något vis.
Det händer i alla fall något därinne. Precis som det ska göra.
Jag hoppas på att slemhinnan ser fin ut på måndag. Då ska den ha växt till minst 7mm. För om den har det, så blir det insättning i veckan.
Halleluja!

Idag är jag ledig från jobbet och det är nästan tyst i huset. Det är bara djurens små tassar och fnysningar som hörs. Viktor jobbar.
Det är perfekt. För då kan jag börja förbereda det stora bröllopsdagsfirandet som går av stapeln imorgon. Då kan hemligt smyga omkring här hemma och pyssla med sånt som ska pysslas med utan att någon stör.

Imorgon bär det alltså av på firande och jag kan inte skriva vart efter som det är hemligt hemligt.
Han är som ett barn inför julafton. Frågar och spanar och klurar. Men han har ingen aning. Och det blir ju roligast så.

Nästa vecka på onsdag har vi varit gifta i 3 år. I 3 år!
Det är egentligen ganska mycket. Vad säger man? Bommul, papper eller nåt?
Det är mycket som har hänt på bara de åren. Vi är inte samma nu som då.
Gått igenom mycket tillsammans. Är starkare tillsammans.
Tänk vilken tur.
För det kunde ju varit tvärtom. Att den här resan splittrat oss i tusen bitar.

Vi är inte samma nu som då.
Och ibland önskar jag att vi inte skulle behöva prövas så jäkla mycket. Att vägen kunde vara lite rakare.
För vi är inte samma nu som då, på både gott och ont.
Vi är ju starkare.
Men också äldre. Har nästan växt ur våra unga kroppar.
Och allvarligare, lite tystare.

Vi är inte utbytbara.
Vi älskar tills sista droppen.
Vi betalar vad som måste betalas. I tårar, kärlek, vänskap, ungdomlig oförstördhet, överflödskilon och pengar.
Vi håller krampaktigt om varandra för att släppa taget ens bara lite grann kan vara förödande.
Vi står starka tillsammans för var för sig är för omöjligt.
Har vi lärt oss.

På 3 år.
I ett annat liv som vi fått lära oss leva.

Vi har allt att fira imorgon.

Idag - Ernst

Det finns dagar då jag känner mig lite "Ernst".
Lite myspys och hemmaskrot.
När kattguldet glimmar. Liksom.

Här sitter jag och känner in rummet.

Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.

Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.

Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.

Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

Det blir som ett vattenfall av ek.

Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.

Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.

Se så vackert stenen tar emot oljan

Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.

När en katt ligger och sover i ett rum finns det
inte mycket mer för en inredare att göra där.

Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.

Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.

Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.

Först kramar jag alla i familjen – sedan ställer jag mig vid spisen.

Sagt av Ernst Kirchsteiger, Sommartorpet, SVT

Himlen gråter

Himlen gråter, som allas vår Astrid en gång skrev.
Jag och Svantemannen förlorar vår långa morgonpromenad och väntar istället i soffan på en lite kortare innan jag åker till jobbet.

Drömde att jag var sen till våra älskade i frysen. Kanske för sen.
Sprang så att att jag nästan snubblade genom den längsta parken någonsin och Viktor stod vid andra änden och väntade.
Jag var sen, mycket sen.
Hjärtat bultade, tårarna väntade där bakom.

I drömmen hinner oro och rädsla ikapp.
Jagar med blåslampa.

Men jag vill inte vara rädd längre.
Protesterar.
Vägrar så länge det bara är möjligt.

Gosar vovven och tittar på vackert regn genom rutan.

Jag är en glad pensionär

Det är en kort vecka det här. Det är nästan som fredag redan imorgon. Lyckan över det breder ut sig inifrån som ett silkeslent täcke.

Jag är nöjd i dessa dagar.
Jag antar att det hårda gjort mig mjuk.
Berikat mig med mentalitet värdig en glad pensionär.
Fått mig att uppskatta det lilla.
Det som jag ändå har.

Den 27 maj har jag varit en gift och ärbar kvinna i tre hela år.
Vi firar vår bröllopsdag på lördag, jag och min Viktor.
Vartannat år är det min tur att ordna med överaskning och vartannat år är det Viktors. Så är det bestämt och i år är det min tur.
Det hela är så hemligt att jag inte kan skriva här vad det är vi ska göra. Men det handlar såklart om livsnjuteri. Och jag hoppas på fint väder...
Det roligaste är att Viktor är sjukligt nyfiken och försöker fiska ledtrådar hela tiden.
Vilket väderstreck? Är det långt iväg? Blir det övernattning? Osv.
Det blev tillslut så tröttsamt att jag sa att jag avslöjar hela skiten och att vi ska femkampa på Liseberg. Då slängde han sig uppgivet och frustrerat raklång i soffan och tog sig för pannan.
Han förstår ju såklart att vi inte alls ska till Liseberg och femkampa, vilket är starkt förknippat med vanlig hederlig fylla med kompisarna. Inte så värst med romantiska bröllopsdagar.
Fast visst hade det varit roligt svänga inom Lisebergs parkering på lördag bara för att se hans min...

Nu ska jag och Svantemannen gå ner till djuraffären och köpa katt- och hundmat.
I solen den sköna.

Livet as we know it

Har jobbat häcken av mig idag. Först en vanlig dag på förskolan och sen kvällsmöte. Lite mer än 12 timmar i sträck. Såna dagar är jobbiga. Fast dagen efter är nästan värre, man är trött så man ser dubbelt. Så det är väl det jag har att se fram emot imorgon när klockan ringer fem.
Vissa människor är begåvade med energi. Jag är inte en av dem. Tyvärr. Jag är snarare en sån där som tvunget behöver minst 8 timmars sömn för att inte dö, orkar absolut inte jobba mer än nödvändigt och kräver en hel del fritid i horisontalläge.
Arbetsnarkomani ligger inte för mig även om jag tycker om mitt jobb.
Det har alltid varit så men nu är fritiden och vilan viktigare än någonsin.
Ägnar mycket av min lilla energi åt att dämpa stress och oro. Försöka må bra.
Det är väl där alltsammans går åt antar jag.

Idag ringde jag kliniken.
Nu är allvaret tillbaka. Spelet. Livet as we know it.
Nästa måndag får jag göra ett ultraljud, mäta slemhinnor och bestämma datum för insättning av embryo.

Sen är det upp till gudarna.

Nya prövningar

Det blev en väldigt rolig kväll igår och lite aningens för många mojitos.
Idag känner jag mig sliten och trött.
Men lycklig så klart.
Vi är nu en dag till närmare våra små i frysen.

Femanestlarmet i mobilen ringer klockan 6, 14 och 22 varje dag nu och påminner mig om vad som snart ska komma.
Än så länge känner jag mig lugn och trygg, men jag vet att varje försök till graviditet är en ny prövning och att oro och stress nog hinner ikapp mig så småningom. Men jag ska som vanligt kämpa hårt mot alla negativa känslor och försöka fylla mig själv med positiva målbilder. För hur det än kommer att gå så är det viktigt att må så bra som möjligt. Och det kräver otroligt mycket arbete för att kunna må bra, har jag lärt mig under den här långa resan.

Tack så mycket för era fina kommentarer efter gårdagens inlägg.
De stärker mig ännu mer.
Jag trodde först inte att den skulle gå över, den där intensiva smärtan och sorgen efter missfallet. Men det gjorde den och visst är det fantastiskt! Trodde själv inte alls att jag skulle vara så här stark och så här fort tillbaka.

Men visst. Pricken kommer alltid fattas mig och det kommer nog alltid att kännas ledsamt att h*n inte fick lov att fortsätta att leva.
Jag kommer alltid att bära med mig den graviditeten, min allra första, som något av det vackraste.

Livet är underligt.
Nästan jämt nu för tiden.

Femanest-feber

Mensen har kommit och den första Femanesttabletten har nu landat i magen.
Underbart!

Våra två små embryos i frysen behöver inte vänta allt för länge till. Det blir upptining och förhoppningsvis insättning någon gång vecka 22 enligt snabba beräkningar. Förhoppningsvis säger jag eftersom man aldrig kan vara riktigt säker på sånt här. Risken finns med såna här insättningar att embryona inte klarar upptiningen. Då är det bara gå hem och förbereda sig på att börja om helt från början, med sprutor och allt (ryser).
Men varje embryo har ungefär 75% chans att klara upptiningen och eftersom vi har två stycken så är förhoppningarna stora.
Kommer att ringa kliniken på måndag och boka in ett ultraljud ungefär på dag 9 efter mens. Då ska det mätas slemhinnor och bestämmas exakt vilken dag som det magiska sker.

Nu kommer jag att ta 3 Femanesttabletter (östrogen) om dagen för att kontrollera slemhinnan. Doktorn sa att jag själv välja stimulerad eller ostimulerad cykel. Ostimulerad lät läskigt. Även om min kropp brukar vara som en klocka så litar jag inte på den ett enda smack. Den har ju inte riktigs samarbetat hittills om man säger så...
Nej, ju mer som går att kontrollera, desto bättre. Det är mer min melodi.
Och så har jag ett orosmoment mindre.

En ny resa har börjat och gud vet hur många resor vi har kvar innan vi når vårt mål.
Men en sak vet jag.
Att kämparglöden är större än någonsin och det här bara SKA gå vägen.
För eller senare.

Ikväll kommer C och hennes man på grillmiddag.
Och det ska drickas mojitos.
För det kanske jag inte får lov att göra mer för resten av sommaren.
Hoppas jag.

Super Mario

Jag får en underlig känsla i kroppen när jag tänker på att det snart är dags för embryo igen. Det är som om jag är helt orädd och ändå mer rädd än någonsin.

En ny värld har gläntat lite på dörren.
Jag vet att det går att bli gravid, att det inte är en total omöjlighet.
Jag var faktiskt med barn för inte så länge sen och så här i efterhand känns den vetskapen nästan konstig, som en dröm.
Men visst, det var sant och på riktigt.
Att det överhuvudtaget går.
Att veta det.

Och vi har överlevt något fruktansvärt.
Nu vet vet vi att det går det också.

Tror att allt det här faktiskt har gjort mig stark.
Jag känner mig sån.
Som hjälten i ett tv-spel.

Vi har två liv kvar.

Om att vara morgonpigg

Jag så morgonpigg att det är löjligt.

Jag vaknade pigg och glad tjugo minuter innan klockan ringde imorse. Alltså 05.10. Det är inte friskt.
Vad som inte heller är särskilt friskt är att jag sen när lunchen är avklarad är så trött att jag skulle sova sittandes.
Och nu är jag inte ens gravid längre. Men när jag var gravid var det ännu värre. Då var jag klarvaken 4 på morgonen och kändes läggdags vid 17. Klockan sju på kvällen kändes som mitt i natten.
Sen efter missfallet sov jag som en gris. Hur många timmar som helst, var helt slut. Det var skönt på något sätt, mitt i allt det osköna.

Nu när jag är glad och frisk igen har morgonpiggheten gjort återtåg.

Synd bara att det bara verkar vara jag i hela världen som är så morgonpigg. I alla fall på helgerna då jag får var pigg och ensam flera timmar innan Viktor behagar att vakna. Jag kan bli djupt avundsjuk på de där rofyllda andetagen bredvid mig i sängen. Fullständigt sur och grinig över att han är begåvad med något som jag inte har - en undersköna morgonsömnen och konsten att kunna sova ut.
Under första tiden som vi var tillsammans brukade jag ligga och tvinga mig att försöka somna om, vänta på att han skulle vakna. Det var ju så gosigt att vakna ihop och sen gå upp tillsammans för en mysig helgfrukost.
Nu är det inte sällan så att jag får äta frukost själv på helgerna. Av den enkla anledningen att jag är skithungrig efter att ha varit uppe ett par timmar. Och sen vänta ut goset från tvsoffan istället.

Annars har dagen varit bra, lugn och vanlig.
Nu ska jag laga lite mat och parkera mig i soffan hela kvällen.

Sista efter-missfall-kontrollen

Sista efter-missfall-kontrollen på sjukhuset är nu gjord.
Jag fick göra ett graviditetstest (som såklart visade negativt) och gå igenom missfallet med en barnmorska (som för övrigt var toppen).

Jag är lättad av att det är över.
Mina fötter nästan svävade därifrån.
Och jag hoppas att jag aldrig mer behöver återvända.

Jag mår bra.
Det känns så befriande att skriva det så jag gör det igen.
Jag mår bra.
Jag mår fanemej toppen.
Om man jämför.

Huvudet är fyllt av försommar, vänner, arbete, gulliga husdjur, Viktor och kärlek.
Hjärtat är tömt på sorg.

Sinnet stärkt och modigt.

Så nära himlen som vi kommer nå

Den här helgen har varit helt fantastisk, i den meningen att Viktor och jag inte har gjort ett enda skvatt. Vi klarade ju av städningen i fredags och det var så här med facit i hand inte helt tokigt.
Helgen har gått åt till musiklyssnande, god mat, eftermiddagagslurar, massor av gos och uberamerikanska tv-serier på nätet.
Så nära himlen som vi kommer nå, som Bo Kaspers perfekt uttryckte saken.
Just nu i alla fall.

Och idag ska jag baka hallonpaj.
För det är jag sjukt sugen på.
Sen ska det göras fläskfilé i pepparsås med klyftpotatis och god sallad.
Vi myser just nu så vi nästan går helt åt.
Det känns som hundra år sedan.

En ny vecka är på ingång och det börjar bli lite spännande att se när mensen dyker upp. Jag räknar ju med att få vänta lite till, men med tanke på att jag har haft ägglossningskänningar för en vecka sedan så kanske mensen snart är på ingång. Jag som efter fyra kroppsfixerade år har lärt känna min kropp nästan skrämmande väl, borde ju ha känt rätt. Men å andra sidan har jag aldrig varit den här sidan en graviditet. Efter ett missfall vet man ju att kroppen kan "spåra ur" lite grann.

Vi får väl se. Vi får väl se.
Som vanligt.

Ute ur dimman

Just nu är förkylningen riktigt illa. Jag låter ungefär som en sån där italiensk maffiaboss och måste dricka te hela tiden. Det är tråkigt tråkigt att var förkyld förstås men skönt är att vi har en helt öppen helg bara för oss.
Ja, och nu är det ju städat också.

Sitter nu stax innan sju på lördagsmorgonen och funderar för mig själv på om jag verkligen inte ska sova mer. Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Klarvaken.
Så går det när man är morgonmänniska.
Trist är bara med den här ekvationen att jag blir fort trött på kvällarna.
Så även om det är helg är jag näst intill död vid 22-snåret.
Kanske ska prova en liten eftermiddagslur idag. Det hjälper nog.

Jag är ute ur dimman på riktigt nu.
Ljuset och världen är liksom klarare. Vackrare.
Det har varit en svår tid men nu verkar jag ha passerat det värsta.
Jag är glad för det.
Ibland till och med lycklig.
Och längtar längtar längtar.

Kompromissernas mästare

Låt mig först förklara att det är Viktor som är pedanten i den här familjen.
Jag försöker ibland att vara sån, men det verkar inte ligga i min natur. Min natur är istället lite halvblind för både dammråttor och utströdda saker, strumpor och sånt.
När jag träffade Viktor för snart sex år sedan ska det erkännas att jag blev lite rädd över våra olikheter i just detta. Jag såg framför mig att jag skulle bli tjatad på tills jag tappade både öron och humör om jag blev ihop med honom på riktigt.
Men såklart var han för underbar för att avstå.
Och det där med pedanteriet har han fått jämka med. Och det där med utströdda saker har jag fått jämka med.
Vi är nu kompromissernas mästare, Viktor och jag.
Det blir ofta så att han städar och jag lagar mat. Även om vi för det mesta hjälps åt, mer eller mindre. På sista tiden har det blivit mindre.
Så nu måste jag bjuda till lite. Städa lite. Låta honom hållas och låta honom delegera lite städpatrull. Göra honom lycklig.
För det är sånt man gör när man älskar någon.

Nu har Viktor fått en städplan för sig. Schvisch. Bara sådär.
Han menar att om man bara tar stora helgstädningen direkt när man kommer hem på fredagen efter jobbet och BARA fejar i ett par timmar så är vi sen fria HELA helgen.

Jag protesterade först. Vi städar ju på lördagar. Alltid. Jag är skittrött efter jobbet.

Men när han sedan med alldeles len och bommulsmjuk röst tillade (och samtidigt pussades lite) hur mysigt det skulle bli med en disktrasa i ena handen, en öl i den andra och mitt älskade Spotify i högtalarna (för jag älskar musik mer än vad han gör och jag vill nästan alltid lyssna på hög musik när inte han vill), så fick han mig ändå på något sätt att gå med på det.

Nu sitter jag här trött och elendig efter ett dagsverke och väntar på att Viktor ska komma hem från jobbet.
Så att vi kan börja städa.
Och allt jag kan tänka på nu är att jag måste vara en idiot som gick med på det här.
Jag har två timmars städning framför mig.
Ingen öl eller Spotify kan någonsin släta över det.

Tur att Viktor är söt.

Tankebubbel

Jag tror att jag har haft ägglossning precis. Runt helgen ungefär.
Det har känts så.
Men kroppen kan nog vara lite hur som helst nu.
Även om jag hoppas att den rutar in sig meddetsamma.

OM jag har haft ägglossning.
OM det vore så.
Då är det kanske max två veckor kvar till mensen kommer.
Eventuellt och kanske i slutet av maj.

Då får vi försöka igen. När mensen kommer.
Med femanesttabletter, progesteronvagitorer, ultraljud, nervöst lidande, mätningar av slemhinnor och kanske en liten liten som får flytta in.

Det bubblar lite när jag tänker på det.

Kämparglöd

Vi har två små liv i frysen.
De lever och finns. Väntar.
Underbara tanke och himmelska hopp.

Min kurator frågade mig igår om vi har diskuterat hur vi skulle reagera på ett eventuellt negativt graviditetstest så här tätt inpå missfallet.
Det enda jag och Viktor har reagerat på är hur glada vi är över att vi bara behöver vänta en mens.
Hur vi fort som attans vill åka IVF-tåg igen.
Vi hoppar gärna på i farten. Medans det rullar.
Det andra. Nej, det hade vi inte pratat om.
Men det har vi gjort nu. Försäkrat oss om att vi möjligen orkar.

Vi kom fram till att vi fortfarande vill åka IVF-tåg. Helst igår och gärna imorgon.

För känns så skönt att försöka föreställa sig framtiden. Och att den inte är så långt borta. Det är tröstande.
Och skönt och skrämmande på samma gång. Mest skönt.
Skönt för att det är en slags planering, ett hopp om fler möjligheter. Skrämmande för att vi inte vet om vi fakitiskt på riktigt har fler möjligheter.
Men vi vill ta alla chanser vi får, så fort som möjligt.
För vi blir inte yngre. Eller gladare.

Vi tänker att ju fortare vi är igång igen, desto fortare är detta över. Desto fortare får vi träffa vår bebis. Och ju fortare, desto fortare slut på oro och stress.
Vi vill dra bort plåstret. Snabbt och effektivt.
Vi lägger ihop två och två.
Det bara måste bli bebis till slut.
Bara vi håller på som idioter med det här, så måste det gå till sist.
Två och två blir fyra. Så.

Vi längtar så mycket efter er, ni små fina, älskade eskimåer där i frysskåpet på kliniken.
Längtan lämnar på ett sätt sorgen bakom.
Längtan ser ljuset i tunneln, hur jävla lång än tunneln måste vara.

Yes woman

Idag är jag back in buissness.
Halsen gör förbannat ont och jag sitter och dricker te och tar panodil, allt lite hysteriskt för att jag ska klara dagen.
Men det blir nog ingen sång eller sagoläsning med barnen idag. Det får de med friska halsar ägna sig åt.

Är jag en Yes Woman idag?
Positivt tänkande?
Just say yes?

Kan väl inte skada, tänker jag och tittar ut genom fönstret.
Det ska bli underbart att gå vovvepromenad i hällregn.
Yes.

Ny

Vaknade på ett mycket bättre sätt idag.
Ingen feber mer och kroppen nästan återställd.
Klev in i duschen och sköljde av mig det sista av gårdagen.
Känner mig ny.

Är så glad över att jag blivit bättre idag för då kan jag utnyttja min kuratortid i eftermiddag. Jag behöver den.
Så om ett par timmar bär det av till sjukhuset för lite terapi.
Ont och gott på samma gång.

Jag surfar musik och klappar vovven tills dess.

Yes man

Har ni sett den nya filmen med Jim Carry - Yes man?
Den handlar kort och gott om en man i lite för negativa banor som hellre sitter hemma med hyrfilm än att ta vara på tillfällena som ges om vänner och roligheter.
Han sluter sig efter ett tag till ett positivt-tänkar-sällskap och ingår i ett förbund med sig själv om att alltid tacka ja till allt. Och då menar jag ALLT.

En riktigt rolig film.
Och en liten tankeställare.

Inte för att det skulle fungera att tacka ja till alla saker i världen, för det har ju på riktigt påvisats vara ordentligt trassligt (som den där författaren som gjorde detta PÅ RIKTIGT i ett halvår och sen skrev en bok om det).
Men ändå.
Visst finns det en poäng där någonstans.

Att säga ja.
Istället för att hela tiden säga nej.
Det måste ju vara bättre.

The only way is up

Inatt smög sig febern på.
Vaknade av att jag frös vid fyra och fick gå och hämta ett extra täcke.
Vaknade igen vid sextiden och hade fruktansvärt ont i halsen och hela kroppen.
Det var bara att acceptera att jag hade blivit sjuk och lyfta luren för att ringa jobbet.

Jag är sannerligen inte ofta på jobbet nu för tiden.
Och jag är verkligen skittrött på att ligga hemma och må dåligt.

Men några panodil och halstabletter senare kunde jag stappla ut med hunden som en pigg nittioåring ungefär, så att han fick lukta och springa lite utanför trädgården.
Men tack och lov för att trädgården finns tänker jag nu, för det blir nog inga mer försök till hundpromenader idag. Viktor får gå en sväng med honom ikäll.

Stackars vovven.
Stackars stackars mig.

Men nu kan saker och ting bara bli bättre.
The only way is up, som dom säger...

Farväl

Japp, så var det söndag. Och redan imorgon är det måndag.
Helgen har gått alldeles för fort och varit alldeles för ansträngande.
Hjärtat har värkt och nu hänger kroppen på.
Jag tror att jag börjar bli förkyld. Tung i huvudet och torr i halsen. Blä.

Nu är det i alla fall bestämt.
Ikväll ska vi tända ett ljus för Pricken och säga vårt bästa farväl.
Det ska bli skönt på något sätt.
Befriande.

Man kan göra om

Soldränkta dagar och ljumma kvällar har bättrat på humöret avsevärt under de senaste dagarna.

Och sen var det som att vrida på en kran för full styrka.

Helt plötsligt, efter ett antal glas vin inatt, vid glödande grill och vacker stjärnhimmel brast det fullständigt.
Jag tänkte, saknade, stod inte ut.
Med en översvämning nära nog naturkatastrof bubblade sorgen ur mig och min vän Ulrika fick trösta så gott det gick.

Jag insåg för första gången på riktigt varför det gör så ont.
Minnesbilden av Pricken i toaletten och vad jag var tvungen att göra. Spola ner. Precis just det.
För så var det. Det griper mig om fotknölarna och tvingar mig att stanna upp, låter mig inte komma vidare.
Tvingar mig att känna. Fast att jag inte vill.
Kärnan till den yttersta smärtan är ett hastigt och ovärdigt farväl.
Ett riktigt farväl som aldrig fick göras.

Man kan göra ett ordentligt farväl i efterhand, menade min vän. Man kan göra om.
Igår var det som om någon sa till mig för första gången att jag inte var galen. Att det är fullständigt normalt att sörja en centimeter barn så att man går i tusen bitar.
Att det inte är sinnesjukt att fundera över om Pricken var en flicka eller pojke, om h*n kunde känna något fast att h*n var så liten, om det var något jag kunnat göra annorlunda. Något annorlunda än att spola.

Funderar på en liten cermoni, en liten minnesstund.
För de nästan 11 veckorna som Pricken bodde i min mage och hos sin mamma.
Kanske tända ett ljus, säga några ord och gråta en skvätt.

Kanske det skulle kännas bättre sen.
När vi har gjort om.